Därför är Murmansk roligare än Mallorca

RESA

Resor handlar om upplevelser, helst oförglömliga minnen. Det är mitt enkla svar till alla som undrar varför jag envisas med att åka till gamla diktaturer och Sovjetstater.

Det ger så mycket mer än en vecka till värmen.

Det började strax efter Berlinmurens fall. I ett anfall av folkbildaranda trodde min gymnasielärare att det var en bra idé att som ensam vuxen ta med sina 78 elever på en lärorik tågluff genom Östeuropa.

Det föll efter 24 timmar. Då var tågkupén sprejmålad med billig tokajer, ungerskt vin, och kvar på perrongen i Budapest stod hälften av eleverna och gnuggade sig nymornat i ögonen. Vår enarmade konduktör, som tagen ur Twin Peaks, hade varit på efterfest hos några av eleverna och kopplat loss hälften av vagnarna som ett kul partytrick.
 

Vi andra stod nu under Brandenburger Tor i Berlin och jublade, inte för att historia utspelade sig här utan för att Jägermeistern bara kostade 30 spänn. Vårt starkaste minne från hela resan. Vid det här laget hade den luttrade läraren gett upp och insett att det inte var någon idé att kasta pärlor för svin.

Sedan dess har jag försökt ta igen att jag var för ung och dum för att uppleva allt som hände bakom järnridån. Vi 70-talister är ju präglade av en tid då ryssen var livsfarlig och killarna slogs mot Ivan i lumpen.
 

Lite högtravande handlar mitt resande om ett samhällsintresse kombinerat med en faiblesse för det absurda. Vissa kallar det chockturism, själv föredrar jag tombolaturism med vinst varje gång – man vet aldrig vad som händer:

I Minsk måste man ha kontakter för att hitta en restaurang. Bokning sker vid personligt besök fem dagar innan. Telefon? Nej, det vore för enkelt. Den mest minnesvärda krogen var utformad som ett flygplansvrak med volymen uppvriden till 11. Servitrisen formade vant händerna till en tratt mot våra öron när hon vrålade ”vad vill ni ha?”.

På nattklubben i St Petersburg dundrade tio spetznazgorillor in som lätt kunde strypa en rottweiler med en hand. Istället beställde de varsin bit av gräddtårtorna som snurrade runt i glasmontrar på dansgolvet och åt tindrande med hela ansiktet. Som små barn.

Frukosten på balkongen i Tiraspol, Transnistrien, piggades upp av en militärparad som plötsligt tågade förbi. Den trefiliga vägen saknade trottoarer och cykelbanor, men hade en särskild mittfil för detta ändamål.

I Polen kastade en folkilsk babuschka, utan ett ord, besticken mot vårt bord så att gafflarna dansade. Två timmar senare kastades resten in – en fet skosula till kotlett som simmade fram själv den sista biten. Eftersom det var omöjligt att få kontakt med fröken Medusa tvingades vi till slut gå utan att betala. Någonstans måste man ändå beundra frånvaron av inställsamhet.
 

Samtidigt stämmer det att de värsta staterna har den vänligaste befolkningen.

Ukrainare har till exempel ägnat orimligt mycket tid åt att hitta ett hotell åt oss, eftersom det är orimligt svårt att hitta ett själv. ”Egentligen borde jag plugga nu men det är ingen idé, jag har ändå inte råd att muta lärarna för att få godkänt”, sa den hjälpsamma juridikstudenten.

Det gäller bara att bända fram människan under den postkommunistiska ytan.

FAKTA

Mina topp tre

Turkmenistan: Diktatorn Nijazov (död 2006) skapade världens näst starkaste personkult efter Nordkorea. Kallade sig ”Turkmenbasji”, alla turkmeners fader. Reste statyer av sig själv och sin mamma överallt och bytte ut månadernas namn mot deras.

Murmansk: Arg, karg och mycket sovjetisk stad.

Uljanovsk:  Lenins födelsestad har tiden stått stilla. Lenin blickar ilsket ut över det dunkelt belysta torget och pekar fram vägen till det perfekta samhället. Meningslösa platser som skogspartiet där han en gång promenerade i tio minuter är utmärkta.

Följ RESA på Facebook – klicka här och titta in!

Åsa Erlandson är journalist, blandmissbrukare när det gäller resor och göteborgare i exil som egentligen tycker att hemstaden är drömresmålet alla kategorier. Hon skriver krönikor i varje nummer av tidningen RESA.

Mejla Åsa!