Ursäkta - men var är stranden?

I Hurghada kostar det att bada - men vattenpipor är nästan gratis

På huvudgatan Sharia Sheraton sitter några män och röker vattenpipa. Ett vanligt nöje i Hurghada.
Foto: Björn Lindahl
På huvudgatan Sharia Sheraton sitter några män och röker vattenpipa. Ett vanligt nöje i Hurghada.
RESA

Bilarna tutar hysteriskt. En låter bööhhh, en annan svarar med tuuuut och en tredje med bwiiii.

Antingen bor man på ett hotell som har egen strand, eller så badar man vid den allmänna stranden som tar inträde.
Foto: Björn Lindahl
Antingen bor man på ett hotell som har egen strand, eller så badar man vid den allmänna stranden som tar inträde.

Det är framför allt taxibilarna och de otaliga minibussarna som med sina signaler skriker ut att de är lediga för transport. Privatbilisterna låter mest för att tala om att de minsann också kör här.

På de höga trottoarkanterna trängs människor som försöker ta sig över Hurghadas huvudgata Sharia Sheraton. Inte ett övergångsställe så långt ögat ser, inte ett vitt streck någonstans. I det skumma skymningsljuset är det svårt att urskilja alla de bilister som inte brytt sig om att slå på lysena och att ta sig över gatan är ett inte helt riskfritt projekt. Men beduinerna, i sina långa vackra särkar, sicksackar oberört mellan bilarna.

Längre upp på gatan slungas arabisk musik på öronbedövande volym ut ur musikaffären.

Den ligger inklämd mellan de otaliga butiker som ur ett identiskt utbud säljer egyptiska souvenirer.

På tvärgatan, där restaurangen vi blivit rekommenderade ligger, kryssar vi fram mellan sopor och fimpar i drivor. Vi tar snabbt skydd inne på El Masry. Här är det svalt och skönt och vid flera av borden sitter egyptiska familjer och äter.

På menyn finns duva och en mängd olika kebabrätter. De liknar inte sina svenska avkommor ett dugg.

Kebab halal är en puttrande gryta med kött- och lökbitar. God, men aningen svåräten. Här finns inget pitabröd och inga såser utan grytan är liksom hela kebaben.

Till maten dricker vi vatten och cola. Det är bara de mer turistiga ställena som serverar alkoholhaltiga drycker. Notan stannar på en sådär 70 kronor. För två.

Vi trotsar farliga gatan igen på jakt efter The Chill – det som ska vara en av stans hetaste barer. Den ligger i en halvmörk gränd. Här dinglar folk i hängmattor eller halvligger i soffor. Några dansar till den pumpande musiken. Många röker vattenpipa och de flesta dricker egyptisk öl. Stella är aningen jästigare än den lättare Sakara.

På baksidan ligger strandbaren. Här sitter folk och halsar öl och borrar ner tårna i sanden. Röda havet kluckar försynt för att göra sig påmint. Det är en av få gånger vi ser vattnet i Hurghada.

Staden har ingen strandpromenad och sanden är i hotellens eller restaurangernas ägo. En liten remsa kallas public beach, men även där måste man betala för att få bada.

På vägen hem från baren ser vi en råtta som springer in och ut ur ett av Hurghadas många halvfärdiga byggen. Från mitt hotellrum har jag utsikt över en soptipp.

Nina Jakobson