Från ren öken till paradiset

Turistindustrins guldjakt längs Röda Havet - reportage

1 av 5
Hurghada - hit kommer turister i en enda lång ström.
RESA

Med slutna ögon såg jag Egypten framför mig. Pyramiderna i Kairo. En stilla seglats på Nilen, solnedgång bakom en rejäl paraplydrink på båtdäck. Männen som drar sina fisknät längs flodbanken. Krokodilerna som flyter ljudlöst vid vattenytan...

I själva verket blev Egypten en färd längs sanddyner och bland cementblandare i turistindustrins guldjakt vid Röda havet.

Sture Olsson/text, Sara Ringström/foto

K lockan är tio. Drar in i El Gouna med en obändig känsla: här kommer Lucky Luke och Clint Eastwood i samma blekfeta version. Lucky Luke - för att jag kan dra vapen snabbare än min egen skugga, ty den finns inte i en sol som redan står i zenit. Clintan - för att jag släntrar in på ett öde bytorg, går på en öde huvudgata och allt är så ödsligt och husen så byggda och färgsatta som i en mexikansk gränsstad i en klassisk spagettiwestern.

El Gouna är tummelplatsen för Egyptens rika och vackra. Den är byggd och planerad för folk som vill fly verkligheten och kanske spela golf på en bana bland konstgjorda kanaler. Eller kanske ansiktslyfta sig på skönhetskliniken. I den här märkliga anläggningen kan rika saudi-araber visa upp sin rikedom i form av eget flygplan på El Gounas egen flygplats och turister får känna sig som shejker eller haremsdamer i en vecka eller två.

Det här är stället "som räknas" vid Röda havet.

Men var är alla människor?

Grunnar på frågan när vi väntar på att pendelbåten ska ta oss från hotell Suisse Inn till den konstgjorda Zeytuna Beach. Vi åker på kanaler förbi pirar, palats och parasoller. Vi stiger i land på ett sandrev som är en strand med servering med utsikt mot Sheraton och Ocean View hotel. Då muttrar en, för oss okänd, man:

- Hemskt att så många människor har så mycket pengar, så litet smak och så få intressen.

Schweizaren Helmut inleder en konversation under bambutaket där vi serveras en fruktdrink.

Helmut är också förvirrad av vad han ser: små palats, kanaler, privata kryssare, ungdomar som windsurfar bland alla byggnader, gigantiska hotellanläggningar, en golfbana, en tysk ölträdgård och restaurang som känns lika steril som El Gounas eget sjukhus.

Vem väljer att bo här? Att ens semestra här?

- Här är basen. Där ute väntar upplevelsen och äventyret, säger Helmut och pekar mot det smaragdgröna havet.

Så är det nog.Man åker hit för att lämna jordens yta. Under vattnet finns korallreven och de magnifika djupen där både snorklare och proffsdykare får sitt lystmäte av naturupplevelser.

El Gouna är byggt som en självförsörjande stad, som försöker undvika alla misslyckanden och förfulning som följt i massturismens spår i det närbelägna Hurghada, 30 kilometer söderut.

- Är det säkert att du inte är ryss? säger Abdo när han knuffar in oss i sin minibuss. Hans jobb är att köra turister och vi kan nu fly det sterila El Gouna.

Svaret på frågan om Abdos aversion mot ryssar kommer senare.

Nu tittar vi gapande och förskräckta på ökenlandskapet utanför El Gounas murar. Det har förvandlats till en gigantisk soptipp. Tunna bärkassar i plast slits sönder av vinden och fladdrar och smattrar längs asfaltsvägen som leder oss spikrakt mot nästa mål.

Framme i Hurghada. Vi plågas av den obligatoriska frågan:

Where do you come from?

- "Sweden.

"Oh, Sviden"polis, polis, potatisgris"ropar Ahmed med småländsk brytning.

Med sin stendöda fisk till handslag vill han slita in oss i sin souvenirbutik. Samtidigt som en av hans söner erbjuder sig att med kletigaste skosmörja putsa våra nya joggingskor. Vi tackar med lätt våld nej till en sittpuff i doftande getskinn, alla sfinx-huvuden och t-tröjor.

- I think you are Russians, skriker Ahmed efter oss.

Det verkar vara den värsta förolämpning han kommer på.

Hurghadas liv utanför hotellens privata stränder och skyddande murar är ett inferno: soltörstande turister, lycksökande försäljare från hela Egypten, skrytbyggda hotell, halvfärdiga byggen.

Allt är gräsligt fult och förefaller oorganiserat.

När Kamil Sedky öppnade sitt hotell Geisum Village Resort 1986 ifrågasattes hans sunda förnuft. Hur skulle han få turister hit till den här sömniga fiskebyn? Ett överdådigt Sheraton följde snart efter. Club Med kapade åt sig en strandbit och innan någon riktigt begrep hur det gick till förvandlades Hurghada till en häxkittel med hundratals hotell.

Charterplanen från Europa landar med några minuters mellanrum, dygnet runt, på flygplatsen som ligger där ökenlandskapet börjar.

Solen har försvunnit för dagen redan strax efter 17 och nu ser vi horder av ryssar titta fram från sina hotellgömställen.

"Här ska supas och röjas", tycks vara deras motto.

Kulturkrocken blir brutal när några blonderade unga damer, i ett doftmoln av parfym, iförda avklippta jeans ovanför skinkorna trippar omkring i detta muslimska och mansdominerade samhälle. Deras kavaljerer orkar bara till närmaste uteservering. De beställer helflaskor vodka och halsar medhavd öl.

Ni börjar ana.

Abdo, vår förtrogne chaufför, och souvenir-försäljar-Ahmed antydde något som nu är glasklart: här uppför sig ryssarna verkligen crazy.

Svenskarna, då?

Dom är många men märks knappt i gatubilden. Det tycks som om de flesta har kommit för dykupplevelsen eller solen och salta bad.

Skulle ni stöta på rubriken "Härliga Hurhgada" i någon broschyr när ni planerar er resa, ta då budskapet med en nypa salt. Läs det finstilta.

Visst, härligheten består i bekväma hotell, pampig pool, städad strand, soffliknande solstolar, god och billig mat. Man kan klämma kall öl och god glass. Det ser flott och imponerande ut längs Hurghadas södra allfarväg.

I den andra stadsänden ligger El Dahar med sin genuina souk.

Men bara en centimeter, bokstavligen en centimeter, vid sidan av turisternas asfalterade huvudfåra i Sigala börjar sanden, soporna, den färglösa fulheten med inslag av rost och konservburkarnas etiketter som enda färgklick. Bostadsskjulen vetter mot Hurghadas fotbollsstadion. Herrelösa hundar ligger i ena straffområdet. Några gäss kvackar i mittcirkeln och hönsen pickar där hörnflaggorna kanske har stått.

Stanken plågar oss, men hindrar inte getterna från att knapra på pappkartonger. Här ligger ett fårkadaver, där en benig katt som sprätter runt i bråten. Det här är ett skräckexempel på infrastruktur som inte fungerar. Investerarna tar snabbt hem sina pengar men knappt ett sladdrigt egyptiskt pund kommer människorna i gränderna till godo. Strunt i det. In med fler turister. Bygg nytt. Bygg större. Bygg dyrare, tycks vara parollen.

Bort från Hurghada. I Abdos luftkonditionerade minubuss styr vi söderut. När landskapet vid vägkanten ser som ödsligast ut, då dyker reklamskyltarna upp: " Här bygger vi ett nytt lyxhotell""

Egyptiska myndigheter har utarbetat en ny generalplan. Inget ska byggas på måfå eller i ren spekulation längre. Ett turistcentra ska omfatta hotell, vatten- och avloppssystem, bostäder för personal, skolor, sjukvård.

20 kilometer söder om Hurgahda får vi en föraning om Sahl Hashish. Detta gigantiska projekt utvecklas av bland andra Egyptian Resorts Company (ERC), Egyptiska nationalbanken och försäkringsbolagen Pyramisa, Ghabbour och Al-Rowad. Här ska 14 hotell samsas om två golfbanor, en marina, en husby som byggs i gammal orientalisk stil, en ökenby med inslag av beduinernas traditionella livsstil. Här ska skapas 20 400 nya jobb.

I Ras Abu Soma, 48 kilometer söder om Hurghada, har redan Sheraton Soma Bay and Robinson Club öppnat sina femstjärniga hotell.

Vi väljer istället Makadi Bay - ett annat kluster av tio lyxhotell som ska bli ännu fler vid en bukt som bryter av den spikraka strandlinjen.

De beväpnade vakterna vid vägbommen kan inte riktigt förstå att vi kommer oanmälda. Efter en stunds förvecklingar släpps vi igenom och får rum på Iberotel Makadi Beach. Inom området finns allt: diverse affärer, resebyrå, banker, frisörer, diskon, barer, kaféer och flera poolanläggningar. Stranden är välskött och öppen så att man lätt kan flanera i vattenbrynet från det ena hotellområdet till det andra. Vid dykcentrat är det full aktivitet. Båtarna tar snorklare och dykare till de närbelägna reven eller längre bort till ön Giftun. Här kan man boka plats på ubåten Sinbad för 50 euro och få se fiskar och korallrev genom glasfönster.

- Strunt i det. Följ med mig istället. Jag ska snart ut till reven med en liten grupp nybörjardykare, säger instruktören Hamid Edyta, 29.

Vi nappar på hans erbjudande.

Redan i maj månad började Frederic Vogt, 17, drömma om den här dagen. Då låg han i kallt vatten i Genève-sjön utanför Lausanne i Schweiz. Tillsammans med bröderna Nicola, 16, och Benoit, 12, började han en dykkurs.

- Pappa är dykare. Han har varit på många expeditioner i Röda havet. Nu är han med oss och vi ska äntligen få testa dykning på riktigt, säger Frederic entusiastiskt.

Instruktören Hamid går igenom säkerhetsritualer med gruppen. Vi är vid Abu Kamadi-revet. Efter en timme på 25 meters djup ploppar dykarna upp till ytan igen.

- Vow, vi såg en sköldpadda! Den simmade långsamt. Den var så vacker, utbrister Benoit. På väg in till stranden pratar Frederic och hans bröder med sin pappa Jean-Paul och dykledaren Hamid om nästa äventyr: nattdyk vid Sharm el-Arab.

Vi landkrabbor förbereder oss för ännu en dagsetapp i minibussen söderut.

Väg 44 ligger framför oss som ett streck. Vi har bestämt oss för att prova på en ökenvandring och går till fots en bit mot Safaga. Den lilla staden har haft en betydelse som viktig fosfathamn. Nu skeppas pilgrimer härifrån till Saudiarabien och Mekka på den pilgrimsfärd som varje rättrogen muslim ska göra åtminstone en gång i sitt liv. Vi tar inte ett steg utan den nödvändigaste av alla accessoarer: en kuffiyah, den rutmönstrade bomullsduk som är huvudbonad, ansiktsmask som skydd för sol och sand eller nödvändig handduk att torka sig med. Förbipasserande bilar och bussar tutar och folk vinkar hysteriskt glatt när de ser oss. En örn sitter dock orörlig på en telefonstolpe och ignorerar vår närvaro. På andra sidan vägen studsar en häger i vattenbrynet och då och då pickar den graciösa fågeln åt sig en silverglänsande fisk.

Kedjereven Tobia Arbaa och Tobia Hamra tycks skydda Safaga från vågor och de små fiskebåtarna guppar knappt där de ligger förtöjda framför strandvägen. Det ligger ett damm över allt, från moskén till några enkla kaféer, och staden gör ett livlöst intryck.

Några timmar och flera liter vatten senare når vi Quseir el-Qadim. Stjärnorna lyser intensivt på den himmel som utgör ett mäktigt, mörkt valv och vid en lägerled hörs sorlet från konverserande människor.

- Välkomna till Abou Ahmeds, säger servitören Omar.

Vi begriper egentligen inte varför, men med ens avslöjar han att kvinnan i svart som sköter matlagningen vid lägerelden låtsas vara en gammal fiskarhustru som sköter detta läger i enlighet med flerhundraåriga traditioner.

I själva verket är det här ett organiserat grillparty för 30 tyskar och schweizare. De har betalat 30 euro per person för att lämna sitt närbelägna hotell och få uppleva en "beduin- och fiskarafton" på sanddynerna vid havet.

Mövenpick är inte bara glass.

- Här kan man bo också, säger Abdo och svänger in genom entrén till ett hotellområde.

Ännu en anläggning mitt i ingenstans. Mövenpick Resort.

- Här slår vi läger, säger jag i ett försök att få faktum att låta enklare.

Sanningen är: detta är lyx, ypperligt sofistikerad lyx i en anläggning med 250 rum, alla belägna i fristående stenmoduler som påminner om en arabisk by.

Det blir dopp i poolen. Drink på stranden. Snorkling vid reven som sträcker sig ända in mot anläggningens egen strand. Så här ofattbart ståndsmässigt får vi det för knappt 800 kronor per person och dygn och bara frukosten borde vara värd det dubbla.

Daniel Amman, journalist på den schweiziska tidningen Blick, är här tre veckor tillsammans med sambon Irene Schichtknecht och dottern Emilie, 18 månader.

- Det här är paradiset, säger Daniel. Vi instämmer.

Medhåll kommer också från Åsa Bauermeister och Kattis Månsson, systrar från Västerhaninge. De är här för att hälsa på storasyrran Lena Forsberg som i omgångar reser hit och undervisar egyptiska lärare i staden El Quseir, cirka sex kilometer bort.

- Mr Wallenberg, I presume?

Hör mig själv mumla och travestera en känd inledningsfras, utifall"

Det är nämligen Peder Wallenberg, en av den svenska magnatfamiljens många medlemmar, som är delägare i hotellanläggningen Mövenpick i El Quseir - och via stiftelsen Carpe Vitam bekostar han utbildning och upprustning av ett ambitiöst skol- och kulturprojekt i staden.

Det ottomanska fortet från sultanen Selims dagar på 1500-talet finns kvar i stadens centrala delar och man kan luras att tro att det inte har hänt så mycket här sedan dess. Det är fel. Nu vågar sig en och annan ung kvinna ut på strandpromenaden ensam och många gamla hus rustas varsamt.

I en gränd ser vi ett "hål i väggen". Där sitter en skelögd man med ett vänligt leende. Framför sig har han en symaskin. Vid hans sida sitter hans hustru och lilla dotter. Mannen fingrar på sitt halskors och pekar menande mot oss. Visst är vi också kristna? Han tillhör kopterna, det samfund som anses vara den äldsta kristna församlingen och som har någon miljon anhängare i det muslimska Egypten. Han är stadens skomakare.

Vi får te hos Abdsameh och flera gamla män synar oss vänligt där de sitter i skuggan vid strandgatan. När vi passerar Yassers slaktarbod överväger jag att omedelbart bli vegan - militant vegan! I den brännheta solen hänger nämligen en blodig djurkropp på en krok och feta flugor surrar och gottar i härligheten. Kunderna handlar obekymrat av köttslamsorna.

- Att inte folk blir sjuka?

- Folk blir sjuka. Men dom skyller på dåligt vatten och allt möjligt, säger Lena Forsberg som vet hur bristande hygien ibland drabbar skolan.

Söder om El Quseir förväntar vi oss bara öken och tom väg. Men då och då dyker nya anläggningar oväntat upp: Utopia beach, Cinderella, Akassia, Cornelia, Mangrove Dream Beach"

På vissa restauranger behöver man aldrig boka bord.

Hos Abou Younis & Sons i Marsa-Alam är det ingen rusning.

Abou Younis, eller om det är någon av hans söner, blir mest förvånade över vår närvaro. Vi avstår alla varmrätter som bubblar och fräser i en oljig stekpanna. Det blir en flaska kallt vatten i stället och rådslag om fortsättningen. Nu kommer vi inte längre söderut.

- Bara med tillstånd från Kairo. Det går förstås att ta en båt och besöka reven till havs, men längs vägen börjar militärt område, säger den elegant vitklädde officeren som för befälet vid vägkontrollen. Några hundra meter längre bort söker militär skydd i lastbilarnas skugga innan färden går ned mot trakterna till Sudan.

Marsa-Alams middagssol är obarmhärtig.

Plötsligt blir vi tilltalade på klanderfri engelska av Ahmed Nageub Bayoumi, 74. Han är en silverhårig man som utstrålar lugn, värdighet och en viss elegans, trots att garnityret ser ut att ha ruttnat bort.

Mr Bayoumi är född här. Han bor här. Men nästan hela sitt vuxna liv har han rest och arbetat som tekniker i västra Afrika och i både Syd- och Nordjemen på sin tid. Han har pondus och männen på kaféet lyssnar när Mr Bayoumi talar.

- När någon fiser i Bagdad så luktar det i hela Mellanöstern, säger Mr Bayoumi.

Med denna mustiga metafor vill han förklara att Egypten hamnar illa till så snart krig och terror eskalerar var helst i närområdena.

Nu har Mr Bayomi och alla i Marsa-Alam sett en flygplats invigas och charterplanen börjar anlända.

- Utlänningar ska nog skynda sig hit medan våra trakter är orörda. I våra vatten kan man fortfarande simma med delfiner, säger vår värd.

Vi är nära att glömma tiden där vi sitter. Motvilligt bryter vi upp från det här samhället, mer än 30 mil söder om larmet och infernot i Hurghada.

- Ska bli kul att höra vad du tycker om Hurghada och Röda havet, sa chefen den dag hon delade ut uppdraget att ta sig fram i den här delen av Egypten

Ingen normalt funtad människa sätter sig i en bil och tar sig etappvis fram bland hotell, byar och städer i ökenhetta.

Det gjorde vi.

Visst, vi hann med både pool och snorkling också. Plus ett konstaterande av en gammal sanning: Där som här, oavsett om man befinner i Egypten eller Sverige, finner man de fulaste fiskarna på land.

Och som svar på chefens fråga om en resa till Egypten kan jag uttrycka mig kortare:

Det var... Hemskt.

Härligt.

Sture Olsson