Aftonbladet
Dagens namn: Henrik
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Resa / Resmål / Afrika / Rwanda

Närkontakt med bergsgorillorna

På vandring i Rwandas berg – då dyker en hanne upp...

Uppför, uppför, uppför ... Men efter timmar av vandring kommer mötet som gör det värt varenda skoskav.

Vi är äntligen framme hos bergsgorillorna i Rwanda.

Här stannar vi gärna. Länge.

Gorillornas nära släktskap med oss människor märks tydligt. Deras ansiktsuttryck, kroppsspråk och sättet de tittar på en, allt känns väldigt mänskligt.   Gorillornas nära släktskap med oss människor märks tydligt. Deras ansiktsuttryck, kroppsspråk och sättet de tittar på en, allt känns väldigt mänskligt. Foto: ANDERS KÖNIGSSON

Spänningen i gruppen stiger medan vi kämpar oss fram på den smala stigen genom regnskogens täta vegetation. Efter över två timmars brant vandring uppför vulkanen Karisimbi börjar vi närma oss vårt mål, bergsgorillorna.

Den beväpnade vakten, som ska skydda oss mot vilda djur, går en bit före alla andra och sen följer vår guide Oliver som leder gruppen.

”Backa, backa”

– Vi är strax framme vid gorillagruppen så nu måste alla vara tysta så vi inte stör dem, säger Oliver samtidigt som han sakta fortsätter framåt.

Då plötsligt dyker en väldig gorillahanne upp framför oss. Den har suttit hopkurad bland de höga växterna vid sidan av stigen och ingen av oss har upptäckt den.

Den tar ett par steg på alla fyra och stannar till precis framför oss. Musklerna i hela min kropp spänns och jag tar reflexmässigt ett djupt andetag.

– Backa, backa säger Oliver med tyst, men ändå mycket bestämd röst.

Vänder oss ryggen

Han börjar backa och motar samtidigt oss andra bakåt, bort från bergsgorillan som tittar på oss med genomträngande blick.

Vi väntar spänt på vad som ska hända, men lyckligtvis verkar den tappa intresset när vi avlägsnar oss. Snart ger den sig in i den täta vegetationen igen och dess mäktiga ryggtavla med silvervita hår försvinner in bland de gröna växterna.

Vi tittar på upphetsat på varandra och alla verkar tänka samma sak; vi har just mött en silverrygg, en av de dominanta hanarna i gorillagruppen!

Känd från bioduken

Vi är i nationalparken Parc National des Volcanes i Rwanda för att besöka Susagruppen. Den har 41 individer och är den största av de sju av totalt 14 grupper som går att besöka.

Det var också den som var med i filmen ”De dimhöljda bergens gorillor” som gjordes 1988 med Sigourney Weaver i huvudrollen. Filmen handlar om den amerikanska zoologen Dian Fossey som tillbringade 18 år med att studera bergsgorillornas beteende samtidigt som hon kämpade för deras överlevnad. En kamp som fortsätter, men i dag i statlig regi.

Vi fortsätter och några minuter senare är vi mitt inne i gruppen. En hona klättrar upp i ett träd, en annan bär en liten unge på ryggen och mitt framför oss sitter en stor, mäktig silverrygg och dåsar med huvudet framåtlutat.

– Titta där, det är den minsta ungen i hela flocken, den är bara två månader gammal, viskar Oliver och pekar bort mot en gorillahona som sitter med en liten, liten unge.

Okej, hojtar ledarhannen

Medan vi står där och tittar börjar molnen tätna allt mer. Träden, växterna och gorillorna är snart insvepta i en tjock, mjölkig dimma och det börjar kännas väldigt mystiskt.

Plötsligt skär ett högt ljud genom dimman. Vi tittar lite oroligt på varandra, vad var det?

Oliver lugnar oss och berättar att det bara var ledarhanen i gruppen som bekräftade att han känner till att vi människor är där, men att allt är okej.

Snart lättar molnen igen och vi fortsätter att under stillhet se på bergsgorillorna. Men det dröjer inte länge innan Oliver säger att timmen har gått och att det är dags för oss att lämna dem.

”Måste erkänna att jag blev rädd”

Tysta suckar hörs genom gruppen. Det är fler än jag som tycker att tiden har gått alldeles för fort.

En stund senare har vi lämnat bergsgorillorna bakom oss och är på väg nerför berget igen.

– Det var fantastiskt, jag är helt salig. Höjdpunkten var det första mötet med gorillan som bara dök upp framför oss, men jag måste erkänna att jag blev ganska rädd, säger tyskan Marianne Meyer med ett skratt.

Resten av gruppen nickar instämmande. Vi har just upplevt något som vi antagligen kommer att minnas i resten av våra liv.

Anders Königsson/text&foto
Välj valuta
 
 Loaded...
Jag vill växla
SEK
 
  
Senaste TV-klippen