Inga bekymmer på Pemba

Få turister hittar till ön utanför Tanzania

1 av 4 | Foto: LOTTA OLSSON
Ön Pemba utanför Tanzania är oexploaterad och tom på turister. Men knappast så länge till.
RESA

Nej, hakuna matata är ingen påhittad exotisk fras från "Lejonkungen". Det är ett swahiliskt motto - inga bekymmer. Och det efterlevs i högsta grad på den exotiska ön Pemba i Indiska oceanen.

Här finns nästan inga bekymmer.

Och nästan inga turister.

Oops! Där åkte en till upp på grillen, skrockar vår brittiska dykkollega Sara lite plirigt, efter ljudet av ett ritualliknande tjut ifrån djungeln.

Vi befinner oss på Pemba Afloat, ett segelfartyg som ligger förankrat vid Fundu Gap på öns norra del. Vi har precis avslutat ett magnifikt dyk och värmer oss med en kopp choklad, innan vi ska avnjuta den marina artrikedomen i det 27-gradiga vattnet igen.

-Vad var det?

Ett tjut till "

- Visst låter det som att de spelar fotboll och att någon precis har gjort ett mål, försöker vår holländske resebekant Vincent skoja till det, lite tafatt.

Vi andra nickar instämmande och letar efter en bekräftande blick från vår sydafrikanske dykguide Elton.

- Visst är det så, Elton? Att de spelar fotboll?!

Men han är bara tyst och ler lurigt. Vår fantasi skenar i väg. Det är lätt att bli skrockfull. För här lever såväl myter som voodoo i olika former.

På Pemba norr om Zanzibar i Östafrika är det som om tiden har stått stilla de senaste hundra åren. De traditionella lerhyddorna skyddas av basttak. Och fiskebåtarna som befolkningen använder påminner mer eller mindre om arkeologiska fynd som ser ut att höra hemma nånstans på ett dammigt museum.

Men den lilla korallön, som tillhör Tanzania, är en synnerligen välgömd afrikansk pärla. Frodig regnskog, med grönklädda berg och dalar, ramas in av Indiska oceanens azurblå vatten och bländvita stränder. Men man undrar lite: Var är alla turisterna? Hur kommer det sig att inte hela världen känner till det här paradiset?

Stället är löjligt oexploaterat. På den drygt fem mil långa ön finns det visserligen några få hotellanläggningar av varierad standard, från lyxresort till inackordering på dykbåt. Men beläggningen tycks vara blygsam, trots att det är högsäsong.

Med undantag från crème de la crème-resenärerna, som söker lyxig avskildhet i exotisk miljö, är det framför allt dykare som verkar ha hittat hit. Pembas läge med kanalens djupa och näringsrika vatten och dess gynnsamma strömmar skapar nämligen en osedvanlig marin mångfald som överträffar det mesta.

Vi hoppar i den blå lagunen igen. Efter ytterligare en fantastisk upplevelse i Nemos färgrika värld styr båtföraren Mandela oss tillbaka till vår hotellanläggning som ligger vid öns norra spets.

Med på resan tillbaka är en annan sydafrikansk dykguide vid namn Pete. Vi har hämtat honom på dykskeppet Jambo. Och nu viskar han och vår divemaster Elton om något mystiskt spöke som de kallar för "The happy ghost".

Vi är nyfikna och försöker höra vad de säger. Men de är hemlighetsfulla. Elton lovar att berätta mer efter middagen i kväll.

Väl tillbaka på vår hotellanläggning, Manta Reef Lodge, välkomnas vi av vår pigga och vänliga servitris Judy.

- Jambo bwana, jambo bibi. Hej herr"n, hej damen, hälsar hon med ett varmt leende.

Det serveras lunch på terrassen som vetter ut mot havet. Utsikten är bedårande och våra magar kurrar efter dagens dykstrapatser. Judys kollega Sadi serverar havets läckerheter. Maten som serveras är en utsökt blandning av afrikanskt, asiatiskt och arabiskt, något anpassat för oss turister. Stämningen är vänlig och harmonisk.

- Hakuna matata. Inga bekymmer, säger Judy spontant och ler samtidigt som hon ställer ner ett glas juice med färsk frukt dekorerad med en vacker hibiskus.

Efter middagen drar vi oss tillbaka några timmar i vår bungalow som, bortsett från ett räcke, är helt öppen mot havet. Det är svårt att inte hänryckas av stillheten och den oerhört vackra naturen. Att invaggas av havsbrus och fågelsång från fruktträden utanför vår veranda - det är verkligen avkoppling.

Men när jag ligger halvslumrande på soffan, bland mjuka kuddar och en bok över ansiktet, är det något som stör lugnet i paradiset. Jag hör röster utanför bungalowen och sträcker mig ut över räcket för att se efter vad det är. Min vilopuls gör en explosionsartad helomvändning när två kamouflageklädda män med automatkarbiner på axeln plötsligt dyker upp bland träden.

Någorlunda sansad försöker jag ändå lista ut deras ärende: Är de här för att invadera oss eller för att skydda oss? Som tur är visar det sig vara det sistnämnda.

- Ingen fara, lugnar den finländska receptionschefen Terri mig på mjuk finlandssvenska när jag frågar.

- Det är bara security som söker av området. De kommer vid samma tid varje dag. Det är trots allt Östafrika, påminner hon.

Jo, det är klart. Det är ju förstås tryggt att veta att man har beskyddare, tänker jag. Men det hade varit ändå skönare att få känna till hotellets lilla säkerhetsstyrka i förväg.

På vägen till receptionen möter en mindre armé på tio personer. De ser visserligen både glada och vänligt inställda ut, men är försedda med tunga vapen lite nonchalant svajande på armen.

- Jambo, ler en av de militärklädda männen vänligt.

Jag nickar lite försiktigt tillbaka.

Efter middagen är vi mer än spända på att få höra historien om den där "happy ghost" som det har viskats om under dagen. Vi får tjata lite på dykinstruktören Elton. Men när solen går ner över Pembakanalen, på ett näst intill magiskt sätt, berättar han till slut om den grodman som en dag dök upp på korallrevet från ingenstans.

Det var guiden Pete och ett gäng franska dykare som träffade på den mystiska figuren. Det lär inte ha funnits några andra båtar eller dykare i området då en ensam glad grodman plötsligt simmade fram och skakade hand med samtliga i gruppen. Därefter försvann han spårlöst i det avgrundsblå djupet.

Pete och fransmännen håller alla fast vid att de såg vad de kallar för "The happy ghost". Och enligt Elton ska en av fransmännen, som är tv-journalist, nu göra en dokumentär om det hela.

Sant eller osant?

Man kan i alla fall konstatera att Pemba är en ö fylld av mystik. Det ritualliknande tjutet ifrån djungeln som vi hörde tidigare under dagen visade sig i alla fall ha en helt naturlig förklaring. Och den handlade inte om att det var någon vilsen turist som hade lagts på grillen i en blodig offerrit. Det var helt enkelt bybornas välkomsthyllning till den nya fiskebåt som hade byggts i byn.

-Hakuna matata, säger Judy och ler.

Vi tar en drink i baren. Snart är alla spökhistorier glömda. Men det är ändå skönt att veta att vi har beskyddare där ute.

Läs också:

Lotta Olsson (resa@aftonbladet.se)