För nära tre år sedan fick sig dock turistnäringen på ön en rejäl knäck. Den 11 april 2001 utsattes synagogan El Ghriba för ett terrorattentat och 21 personer miste livet, de flesta tyskar. Nära hälften av alla turister försvann några månader efter attentatet.

I dag finns inget i synagogan som vittnar om händelsen förutom några militärer som högst pliktfullt tittar igenom min kameraväska och vill hellre prata handboll.

Djerba är knappa tre mil lång och det är stränderna som är den stora attraktionen. I den så kallade turistzonen längs de två stränderna Sidi Mahres eller Séguia trängs soldyrkare, hästintresserade, strandraggare och försäljare i en trivsam mix.

Hotellen ligger oftast på behörigt avstånd från stranden vilket innebär att den sällan känns trång. De tunisiska myndigheterna har förbjudit byggnader högre än två våningar och det gör att man slipper skyskrapor som skymmer vyerna.

Houmt Souk är den enda stan på ön, vacker och lagom kaotisk. Här kan du kryssa runt i trånga gränder, mellan affärer nedlusade med lädervaror och krimskrams

Det doftar av kummin, koriander, nejlika och mynta och hela tiden hörs de smäktande tonerna från den nordafrikanska favoriten Khaled, som överröstar böneutropen från minareten.

Ett besök på någon av de många mysiga restaurangerna börjar oftast med färskt vitt bröd, en skål med oliver och kryddig harissasås. Till huvudrätt rekommenderas fisk, fisket har stolta traditioner på ön.

De förut dominerande färgerna på ön vitt, blått och sandgult har fått en utmanare. Grönt är en malplacerad färg på en ö ett stenkast från Sahara - men golfgreener och fairways finns det ett otal av, där enda naturliga inslaget på banan är sandbunkern.

Ön Djerba har för övrigt inget färskvatten, det pumpas genom en enorm pipeline för att drickas - och att vattna golfbanorna med.