Aftonbladet
Dagens namn: Georg, Göran
Årets Dagstidning digitalt.
SISTA MINUTEN FRÅN
Mallorca fr. 299:-
Mallorca fr. 499:-
Kanarieöarna fr. 598:-
Startsidan / Resa / Resmål / Asien / Burma

Burma - bakom fasaden

Asiens mest omstridda hemlighet

Fiskare från intha-folket på sjön inle. Fiskare från intha-folket på sjön inle. Foto: Pelle Jacobsson

Han lägger ömt sin kind mot den väldiga pytonormens huvud.

Buddistmunken och ormen är goda vänner. Den sex meter långa reptilen är helig.

En av många förbluffande syner i Burma, ett av Asiens hemligaste länder.

Officiellt heter det Myanmar. Men i väst kallas landet fortfarande oftast Burma, namnet som det en gång fick av den brittiska kolonialmakten.

Bara tills för några år sedan var det svårt att resa till och i Burma. Men nu har både militärjuntan – som styrt landet med järnhand i mer än 40 år – och privata utländska investerare börjat satsa stort på bra hotell, prima inrikesflyg och till och med badorter i mindre skala.

 

Den första stora sevärdhet som möter oss efter att ha stigit av flyget på Rangoons (Yangon på burmesiska) skröpliga flygplats är Shwedagon Paya – Rangoons, Burmas, ja hela den buddistiska världens mest praktfulla pagod. Ett arkitektoniskt underverk.

Den 98 meter höga huvudpagoden, utformad som en kolossal gyllenglänsande klocka, kallas oftast stupa. Legenden säger att den är 2 500 år gammal men troligare är nog cirka 1 200 år. För burmesiska buddister – de utgör 87 procent av befolkningen – är Shwedagon landets heligaste plats. Det är varje buddists hopp och strävan att minst en gång i livet få besöka Shwedagon.

Inom tempelkomplexet pågår alla möjliga aktiviteter. Människor försänkta i bön, munkar som vankar runt med sina tiggarskålar, en nunna i ljusrosa dräkt och med rakat huvud studerar intensivt en helig skrift. Och på en tempeltrappa en familj som lagar sin medhavda mat på ett primuskök.

Från Rangoon åker vi bil på knaggliga vägar – förbi många militära vägspärrar – till Mawlamyaing, en charmigt förfallen hamnstad med en högst se- och köpvärd utomhusmarknad. Ungefär halvvägs mellan dessa städer ligger Golden rock, den gyllene klippan som på burmesiska kallas Kyaiktiyo.

För att komma upp på klippan, en av burmesernas heligaste vallfartsorter på 1 100 meters höjd, åker vi först lastbil på ett sardinpackat öppet flak tillsammans med buddistiska pilgrimer. Vägen är extremt brant och full av tvära hårnålskurvor. Ska vi komma levande fram eller ska bilen tippa över?

 

När vi lastas av är det dags för nästa pärs – en timslång, på gränsen till lodrät, vandring upp till själva helgedomen. För den bentrötte finns det bärstolar och bärare att hyra för några få dollar.

Golden Rock består av en liten, sju meter hög, stupa (pagod) ovanpå ett stort avrundat guldtindrande stenblock som i sin tur mirakulöst balanserar ytterst på kanten av en lodrät klippa.

Hur stenblocket hamnat här vet bara sagoberättarna. Så långt man kan minnas har otaliga skaror av pilgrimer visat sin vördnad för Budda genom att klistra myriader av små florstunna guldlöv på stenbumlingen. Men bara män får göra det, inte kvinnor.

En skönare, mer magisk syn än Golden rock belyst av morgonsolen är svårt att föreställa sig.

Golden rock har också en livlig kafé- och affärsgata. Vi slår oss ned med te och läckra skaldjurssnacks och kommer i samtal med en bordsgranne, en man som talar engelska. Han, liksom flera andra vi talade med, är skarpt kritisk mot militärdiktaturen.

– Generalerna som styr oss är dumskallar. Jag vill bort härifrån, Europa är min dröm. Att utbilda mig inom databranschen och kunna skicka hem pengar till min familj, säger han.

Några dagar senare kommer vi med färja från staden Mandalay till vad som ofta betraktas som Burmas främsta sevärdhet: ruinstaden och världsarvet Bagan. I Sydostasien är det väl bara Angkor i Kambodja som kan tävla med den.

 

På 40 kvadratkilometer, invid floden Irrawaddy, kan man blicka ut över tusentals tempel och stupor, de flesta av dem 800–900 år gamla. Några är stora och magnifika, andra små och oansenliga. Allt byggdes under bara 200 år, cirka 1080–1280.

Vår guide heter Bo, före detta lärare och from buddist. Han lär oss vad som är viktigt i en burmesisk buddists liv. Bland annat att genom goda gärningar samla meriter för ett bättre liv i nästa existens, att slippa återfödas som råtta eller något ännu värre. Och att inte döda någon levande varelse.

– När jag var 45 år bestämde jag mig för att ändra mitt liv. Dittills hade jag alltid dödat malariamyggor som satte sig på min kropp. Nu blåser jag bort dem i stället, säger Bo.

Inte så långt från Bagan, högt uppe på Shanplatån, finns en annan av Burmas stora attraktioner, sjön Inle. Vi bor tre dagar i ett av bambu byggt bungalowhotell, rest på pålar mitt ute i sjön. Enda färdmedlet till och från hotellet är en båt med aktersnurra och rorsman.

Det blir ett minne för livet. Framför allt att tidigt på morgonen se solen gå upp över de höga berg som omkransar sjön, se morgondimmorna sakta skingras och fiskare lösgöra sig ur dem.

Fiskarna på sjön tillhör det lilla Intha-folket och är berömda för sitt unika sätt att styra sina båtar med ena benet virat kring styråran. Samtidigt som de stöter båten framåt med åran har de båda händerna fria att snabbt sänka ned sitt fiskeredskap så snart ett fiskstim ger sig till känna invid båten.

 

De sista dagarna tillbringar vi i Burmas östligaste stad, Kyaing Tong, nära gränserna till Thailand, Kina och Laos – ett område som ännu kallas Gyllene triangeln och länge varit ökänt för sina vallmoodlingar och den därmed förknippade opium- och heroinhandeln.

Vi flyger till Kyaing Tong eftersom huvudvägen västerifrån anses mycket farlig – rånöverfall av banditer och gerillasoldater inträffar titt som tätt.

Den egentliga attraktionen med Kyaing Tong är fotvandringarna med en auktoriserad guide högt upp i de omkringliggande bergen.

Här bor flera olika minoritetsfolk som ännu lever enligt sina uråldriga seder och bruk. En del av dem är fortfarande animister, en förbuddistisk religion där man dyrkar andar i naturen.

Med vår kristne guide, Sai Lon Paul, besöker vi folken Akha, Lahu, Ann och Palaung.

Mest fascinerande och mest mödosam är den branta vandringen upp till en Ann-by på 2 000 meters höjd. Ann-folket går inte ned till marknaden i Kyaing Tong. Men vissa varor som guider och turister tar med sig upp till byarna uppskattas.

Vi har med oss torkad fisk, cherootcigarrer och tvål. Vår nyfikenhet på detta särpräglade, animistiska folk överträffas bara av deras nyfikenhet på oss.

Vi blir bjudna på majsbrännvin och torkade fläsksvålar (mängder av små svarta grisar springer fritt omkring i byn). Kanske inte gourmetmat, men serverad med många leenden och stor vänlighet.

Ann är klädda helt i hemsydda svarta kläder och när de samlas runt oss, vid en av byns stolphyddor med stråtak, frapperas man av en annan egendomlighet: de målar sina tänder och läppar svarta.

Paul, vår guide, förklarar det så här:

– De tycker att man kan vara svart på utsidan bara man har ett rent hjärta.

Pelle Jakobsson (resa@aftonbladet.se)
Välj valuta
 
   Loaded...
Jag vill växla
SEK