– Hjälten ska komma i en helikopter och det ska vara tusentals människor på plats. Megafilmstjärnor ska vara med och nu har DU chansen!

Statistfixaren Kiran viftar med armarna och håller en lång utläggning om hur fantastiskt kul det är att vara statist. Vilken glamourfaktor jag kommer tillföra med mitt grisskära ansikte, där, i bakgrunden, någonstans. Jag kommer att tjäna 130 kr för minst 12 timmars arbete. Kontant!

Den indiska underhållningsindustrin sprutar ur sig runt tusen rullar på ett år – dubbelt så många som i Hollywood. Många av filmerna produceras i filmens mecka Bombay, därav namnet Bollywood.

Receptet för en Bollywoodrulle är lite indisk mytologi, en nypa kärlek, action, sorg och så några musikalnummer på toppen.

De MTV-mässiga sångnumren innehåller ofta kvinnor som dansar förföriskt och juckande män med överdriven mimik. Låtarna från filmerna spelas från minsta skjul till hetaste nattklubben.

På väg till inspelningen

Nästa morgon blir jag hämtad av en skranglig buss. Där sitter redan en samling västerlänningar, asiater, afrikaner och rödbleka indier. Vi ska utgöra kuliss för den ”fantastiska” scen som ska inleda filmen. Vi kryssar fram mellan kor, bilar, morgonpigga indier och trehjuliga moppetaxis.

Filmstjärnan Shahrukh Khan tittar ner på oss från en husvägg bland alla reklamplakaten. Någon knapp timme senare skumpar vi slutligen in mot förorten Powai.

En svartklädd smal man med mörka solglasögon möter bussen. Det visar sig vara statistkoordinatorn Mohammed Ali.

– Utländska utseenden ger glamour och exotism till filmerna, konstaterar han och dirigerar statistflocken förbi testånden.

Röda uniformer, kavajer och klänningar delas ut. Dreadlocks, sandaler och hippiebyxor döljs så gott det går. Jag slipper en varm kavaj och kan ha mina privata kläder. Väntan.

I dag ska inspelningsplatsen föreställa Kanada. Arkitektritade hus omringar ett podium. Prydliga rader av stolar med vitt tygöverdrag.

Publiken får genom filmerna se den värld de kanske inte har möjlighet att besöka.

Efter en lång väntan börjar regissören vifta med armarna och ge order. Vi blir instruerade att spela internationella pressfotografer.

Min debut på den indiska filmduken närmar sig.

Den ljushyade brigaden ska exalterat plåta hjälten som kliver ner från scenen. Filmstjärnan Sunny Deol agerar hjälte och assisteras av minst fyra personer.

Några västerlänningar som bytt skepnad från strandturister till kostymklädda reportrar får angripa uppgiften med kamera-attrapper av frigolit. Jag får agera med min privata kompaktkamera. Upprepade gånger rusar vi fram mot hjälten som precis hållit tal till nationen.

– Använd blixtarna! skriker regissören.

Vi smattrar med blixtarna ett tiotal gånger innan tagningen sitter.

Omriggning. Väntan. Nya order delas ut. Nu ska jag plötsligt vara reporter utrustad med gul låtsasmikrofon i plast.

Min mikrosekund i närbild närmar sig. Kamerorna är upptrycka i hjältens ansikte och rullar sedan långsamt bakåt. Jag kommer i bild. Syns det att jag är svettig? Jag får trängas med de andra låtsasreportrarna för att få kläcka min reporterfråga.

– Sir, vad är dina framtidsplaner?

Japp. Där satt den.

Nähä. Omtagning.

Blir baddad i pannan

Jag får upprepa den tama frasen några gånger. Se ut som en desperat nyhetsreporter. Stjärnan får pannan baddad och paraplyet åker ständigt fram till skydd mot solen. Vi statister får badda oss själva.

Ny tagning och vi låtsasreportrar ska trängas kring hjälten som går mot sin limousin.

Alla är dock inte nöjda med en tafflig statistreplik som min.

Bikram Saluja vill bli en stjärna som idolen Amitabh Bachchan – gudfadern i indisk film.

Bikram väntar på sitt genombrott, även om han spelat med många av de största Bollywoodstjärnorna. Industrin är snabb och man ”ska helst synas i tre filmer om året”, enligt Bikram. Det gör inte Bikram. Inte jag heller.

Jag har i alla fall säkrat min debut i Bollywood.