Indien har mer än en miljard invånare. Men varför är alla i Kerala? undrar jag när jag kl?iver ut genom ankomstdörrarna på Trivandrums flygplats.

Det är de så klart inte, det bara känns så. De mötande indierna står i tredubbla rader vid ankomstskranket.

Utanför dörrarna väntar alla bärare och taxichaufförer. Ingen är speciellt påträngande, de är bara, eh, jättemånga.

Delstaten Kerala är inte större än Småland. Men här samsas 33 miljoner människor, vilket gör den till ett av jordens mest tättbefolkade områden.

På väg till hotellet i Kovalam ser jag inte en enda helig ko. Inga tiggare heller. Redan efter en timme är jag alltså två fördomar fattigare. Det bådar gott.

De asfalterade vägarna myllrar i stället av bulliga, vita taxibilar, getingfärgade, trehjuliga rickshaws och människor, människor, människor.

Trots värmen och dammet är alla välpressade och prydliga. Männen är mer

konventionella i ljusa byxor och vita skjortor, medan kvinnornas kläder lyser som glada färgklickar på en stor, brun palett. Det verkar som att Gud började med att skapa den indiska sarin. Sedan fick han lite färg över och tänkte att ”det räcker nog till en regnbåge också om jag späder ut med mycket vatten”.

Kovalam ligger vid kusten, knappt två mil från delstatshuvudstaden Trivandrum. Här finns de bästa

stränderna. Lighthouse Beach är mest populär och lagom bohemisk.

Hit hittar både indier och turister. I solnedgången vaknar stranden upp ur sin solslummer. Då orkar folk mer än att bara sola och bada. Ett par vadar hand i hand i vattenbrynet, några unga killar spelar vad som ser ut att vara sandcricket medan andra kastar frisbee. Badvakten är dock den som är mest i farten. Han går hela tiden fram och tillbaka och spanar ut mot havet.

Plötsligt blåser han i visselpipan och viftar med sin lilla röda flagga för att folk ska dra sig upp ur vattnet.

Strömmarna är starka och därför är det nog säkrast att lyda den lille mannen i blåa kortbyxor och skärmmössa.

Men det norska paret Bratrud från Fagernes behöver inte bry sig. De halvsitter i varsin solsäng och läser lugnt vidare i pocketböckerna.

– Indien är totalt annorlunda mot allt vi sett. Kerala är fantastiskt för det är så varierat och för att människorna är så lätta att komma i kontakt med. Vi vill absolut komma tillbaka, säger Björg, 53 år.

– Visst är det många försäljare, men en av dem har nästan blivit som en väninna. Hon hjälpte mig till doktorn när jag hade fått något skräp i ögat. Salvan kostade två kronor. Det ger ett visst perspektiv på tillvaron, fyller maken Terje, 58 år, i.

Lite längre upp, bakom den långa raden med serveringar och souvenirshoppar, ligger ännu fler butiker och små guesthouses. Jag passar på att växla dollar till rupi?er hos Rony. Hans tjocklockiga hår och svarta mustasch gör honom till en Tom Selleck-look-alike.

– Jag älskar Kerala! Folk kommer hit på semester om och om igen, så varför skulle jag bo någon annanstans? säger han och fyrar av ett brett Bollywoodleende.

Ett rupi?Ekast från Ronys växlingskontor lockas jag in av en skylt om ayurvedamassage. En del säger att den traditionella behandlingsformen kommer från Kerala. Ayurveda går ut på att hitta harmoni mellan kropp och själ. En fullständig kur tar tre veckor, men det finns kortare också. Priserna varierar beroende på plats och standard.

– Hårt eller mittemellan? frågar min massör Minna mig när jag ligger naken på en galonbrits.

Hon droppar olja på min rygg. Den luktar inte speciellt gott och ibland gör det nästan ont. Trots att jag valde bort Minnas kraftigaste knådningar känns

hennes nypor som Aj!urveda på vissa ställen. Men den avslutande skalpmassagen är riktigt skön och hon har jagat iväg jetlagen. Jag känner mig uppiggad och ger 20 kronor i dricks. Totalt har min entimmesmassage bara kostat en dryg hundralapp.

Kerala betyder kokosnötternas land men kallas ömsom Guds eget land, ömsom paradiset. Det låter lite pretentiöst, men här samsas hinduer, kristna och muslimer, plus en liten judisk minoritet, utan att sticka ut ögonen på varandra. Kerala har den lägsta barnadödligheten och befolkningsökningen i Indien. Och för att få flickorna till skolbänkarna slipper deras föräldrar betala för böcker och uniformer.

För oss besökare lockar den oemotståndliga kombinationen 55 mil kust och höga berg. Här finns både sol,

strand, svalka och grönska. I flera århundraden lockade i stället kokospalmer, kryddor, te, kaffe och sandelträd kineser, romare, araber, portugiser, holländare och britter som satte kurs mot Keralakusten. Alla har lämnat spår efter sig.

Tydligast märks det kanske i staden Kochi. Vid den gamla hamnen slänger fiskarna ut sina nät på samma sätt som deras förfäder lärde sig av kineserna för flera hundra år sedan. Träkonstruktionen ser komplicerad ut och liknar mest en stor klätterställning med en gigantisk håv längst fram.

Själv skulle jag inte våga packa upp den i ett platt paket från Ikea. Men det är vinst varje gång. När fiskarna hivar upp håven är den full med en sprattlande silverskatt som flirtar med solen.

– Kom och titta! ropar männen.

Vart jag än går ler människorna mot mig. Många kommer fram och presenterar sig. När jag höjer kameran springer de ibland iväg för att hämta en eller flera skrattande kompisar.

Leendena lyser upp som 1000-wattslampor och alla fnittrar förtjusta när jag visar resultatet på digitaldisplayen. De få som inte vill vara med visar det tydligt, och så är det inte mer med det.

Den enda riktigt ovänliga personen jag råkar på är en tempelvakt i Varkala. Trots att jag fått okej på att gå in av killen som tar emot skorna (mot betalning) vill vakten ha bort mig. Långt senare får jag reda på att endast hinduer får komma in. Men då förstår jag inte varför det gula märket i hans panna blir till en skrynklig citron när han argt kör bort mig. Jag tröstar mig med en reinkarnationstanke: vakten kommer säkert tillbaka som en mördarsnigel i Sverige, och då får vi se vem som kört bort vem – och hur.

Varkala är den andra stora badorten

i Kerala. Den har länge varit ryggsäcksresenärernas favorittillhåll. Tack vare de rakryggade klipporna är stranden mer dramatisk än i Kovalam. Längst upp går en stenlagd stig där serveringar och butiker går hand i hand. Bakom dem ligger stora och små hotell och lite längre upp enkla guesthouses där ett rum inte kostar mer än en femtiolapp. De små internetkurerna är tomma. Vem bryr sig om e-posten här? Bättre för själen att sitta och titta ut över den obrutna havshorisonten.

Jag slår mig ner på ett kafé och beställer en lassi. Doften från rökelsepinnar blandas med ett ilsket brrriiiiiiiiiii. Mixern går varm för att kunna servera min kalla yoghurtdrink. Vid mina fötter ligger en hund och snarkar. När jag reser mig tittar han yrvaket upp och kliar sig bakom örat. I en bokaffär stuvar Loknath om i skyltfönstret.

– Här är det perfekt. Alla umgås

med alla. Så är det inte hemma, säger han.

Varje år lämnar han sin hemstad nära Calcutta i några månader för att sälja och byta böcker i Varkala.

– Jag saknar min familj och mina vänner, men jag älskar havet.

Havet och stränderna i alla ära, men det går inte att besöka Kerala utan en resa med risbåt på sötvattenssystemet Backwaters. Ungefär 150 mil kanaler och laguner ringlar sig i och runt staden Alleppey. Från början användes pråmarna just till att frakta ris. I dag är de omgjorda till husbåtar och ser ut som en korsning mellan en kackerlacka och skalbagge.

Hytterna är moderna och har både toalett och dusch, fläkt eller air condition. Vi hälsar på de tre besättningskillarna som sköter allt ombord. På kvällen snor de ihop vitlöksfrästa räkor, kyckling, fisk och ris i det minimala akterköket.

Båten är förtöjd och guppar stilla. På den svarta himlen ovanför oss har någon slängt upp en näve glitterkonfetti.

Nästa morgon tittar ett par nyfikna getter in innan vi glider ut i det mjuka morgonljuset.

I fören sitter Shasi med korslagda ben och styr. Gängliga tonårskokospalmer skjuter i höjden medan? de äldre böjer sig ner och nästan doppar bladspetsarna i vattnet som barnen dyker i. Män och kvinnor tvättar sig och häller vatten över sig själva och varandra. Några skrubbar kläder, andra borstar tänderna. Det känns nästan lite för intimt att komma dem så nära, men alla vinkar glatt till oss.

Ibland blir kanalen till breda flodavenyer, ibland till smala gränder där vi ser rakt in på hustomterna där hibiskusblommorna ser ut som rosa paraplyer till de små vita jasminblommorna på grannbusken. Då och då möter vi en annan risbåt.

Det enda som stör tystnaden är vågornas kluckande och kamerornas klickande.

Flygplatsen är lika stökig och full med folk vid hemresan som den var vid ankomsten. När planet lyfter tittar jag ner över Trivandrum i nattmörkret.

Staden ser ut som ett kuddfodral med paljetter, pärlor och glitter.

Ett sådant där typiskt indisk fodral som man vill köpa hur många som helst av, som man aldrig får nog av.