Zili, mitt ressällskap, hinner knappt ombord innan hon börjar känna av sjösjukan. Det finns förstås mycket bekvämare sätt att ta sig till Lombok. De flesta flyger.

Gör som du vill. Men om du bortser från säkerheten – och inte har problem med sjösjuka – så är upplevelsen med Perama-färjorna från Padangbai på Bali större. Fem underbara timmar på havet.

– Haj!

Johan Eriksson, 27, från Sundsvall flyger upp från solmattan på träbåtens övre däck.

– Det är helt otroligt, flera stycken efter båten. Hajar överallt!

Snart hänger alla nyfiket över relingen.

Men det är inte hajar vi ser, utan delfiner. Johan Eriksson skriker:

– Så jävla underbart.

I flera timmar leker delfinerna ­efter färjan. De balinesiska gudarna gör sitt till och förgyller bilden med siluetten av vulkanen Gunung Anung, i bakgrunden, 3 142 meter hög.

När den röda solen går ner i havet vänder delfinerna tillbaka mot Bali. Johan Eriksson och flickvännen Melanie, 27, sätter sig med fötterna dinglande ut över relingen.

– Det här var religiöst, säger Johan Eriksson.

Som de flesta Lombok-resenärer stiger vi av ­redan

på ­Gili-öarna, ­utanför Lombok. De tre Gili-öarna – Gili ­Trawangan, Gili Meno och Gili Air – är den ­främsta anledningen till att besöka Lombok.

Det är mörkt när vi når Gili Trawangan. Vi vadar in till land. Det är tyst, på Gili-öarna finns varken bilar eller motorcyklar. Hästdroskan släpper av oss vid vackra hotell Almarik.

Ingen av öarna är större än att man kan promenera runt den på några timmar. Alla är kantade av vita sandstränder och här finns Indonesiens bästa, och mest bekväma, snorkel- och dykvatten.

På Gili Trawangan försöker dykturisterna bräcka varandra med den ena historien värre än den andra på de enkla små barerna. På Gili Meno promenerar smekmånadsresenärerna i solnedgången på de ensliga sandstränderna. Och på Gili Air är lokalbefolkningen fortfarande i majoritet.

För en del turister, som Johan ­Eriksson, är Gili-öarna utgångspunkten för äventyrsresor till öar som Pulau Komodo – den indonesiska ön med världens största ödlor, Komodo Dragons.

Jag vaknar med ett ryck, någon skriker utanför vår bungalow. Klockan är bara fem på morgonen. Jag påminns om att vi inte längre är på hinduiska Bali, utan på muslimska Gili-öarna och Lombok. Det är böneutroparen.

Det är mycket som skiljer Lombok från Bali, religionen är det mest påtagliga. På Lombok och dess tillhörande öar går skolbarnen i slöja till skolan.

Lombok är fattigare, smutsigare och ofta _­obekvämare än Bali. Men billigare, mindre exploaterat och mer äventyr än Bali. Religionen har dessvärre inneburit problem för Lombok. I början av år 2000 svepte extremistgrupper över ön och attackerade och brände ­kinesiska och kristna hem och butiker.

Turisterna skrämdes bort för några år och bombdåden på Bali har även skrämt turister från Lombok.

Men på Lombok har det varit lugnt och turisterna har på allvar börjat leta sig tillbaka. Myndigheterna satsar på att göra Lombok till nästa stora turistattraktion efter Bali.

Vår båtsman slår av motorn och använder sin tröja för att torka bort imman från fönsterglaset på båtens ­botten. Vi lutar oss över glaset och ser sköldpadda efter sköldpadda krypa längs korallväggen. Vattnet är kristallklart och vi ser ned till tio meters djup.

Vi tar på oss snorkel-utrustningen, hoppar i vattnet – och förtrollas snabbt av fiskarnas och korallrevens magiska färgglada värld.

På land igen möter vi en äldre man från ön Sulawesi. Han har grävt ner över 100 sköldpaddsägg i sanden och tar hand om de nykläckta ungarna i ett stor akvarium på stranden. När de är stora nog att klara sig själva släpps de fria i havet.

Människan har gått hårt åt sköldpaddorna i Indonesien, precis som korallreven har förlorat sin forna prakt på grund av oförsiktiga turister. Men Världsnaturfonden och volontärer, som vår nyvunna vän, gör sitt bästa för att återställa ordningen.

Om det inte vore för packningen och de starka strömmarna kunde man simma mellan Gili-öarna.

Vi tar båten över till smekmånadsön ­Gili Meno. Även här möter en hästdroska oss på stranden.

På ön finns ett prisvärt hotell med hög standard, Villa Nautilus. Vi väljer det ännu billigare alternativet, privat bungalow direkt på stranden.

En typisk bungalow på Gili-öarna står på pålar och består av ett stort rum med dubbelsäng och myggnät, badrum med bräckt vatten.

En trappa ner vetter en härlig veranda ut mot havet. Priset varierar beroende på standard och säsong – från ett par tior till 200 kronor natten.

Om du inte är intresserad av dykning eller snorkling ska du inte räkna med en aktiv semester på Gili-­öarna. Simning är besvärligt utan grodfötter och cyklop, eftersom ­korallreven är ytliga och strömmarna starka.

Men om du vill sitta på verandan och läsa böcker, ­promenera längs ­stränderna och äta färskgrillad fisk på de enkla ­restaurangerna har du hittat rätt.

Framåt kvällen går vi till Good Heart Cafe på Gili Menos nordvästra spets. Vi dricker java-kaffe under de enkla vindskydden i solnedgången. Två kvinnor letar sjöborrar på stranden, vi hittar en sjöstjärna.

Tillbaka vid vår bungalow låter vi mannen vid grillen tillreda ett kilo tonfisk, och som fördrink dricker vi färskpressad papayajuice.

Dags för avfärd mot resans mål, Lombok. På bara en halvtimme tar de vackra båtarna oss dit. Lombok är nästan lika stort – eller litet – som Bali.

Motsvarigheten till Balis Kuta ­Beach heter Senggigi, ett turistnäste med hotell i alla prisklasser, souvenir­shoppar och diskotek som stänger på ­morgonen.

Men den som vill uppleva riktiga Lombok undviker Senggigi, liksom ­Bali-resenärerna undviker Kuta.

Men Senggigi bjuder på svårslagbara stränder. Bäst gör sig orten när fiskeflottan kommer in med sina båtar i den spektakulära solnedgången och lyktorna lyser upp himlen som en by på havet. Senggigi kan även vara utgångspunkt för dagsturer.

Huvudstaden, Mataram, är mindre vacker, men mer äkta, och bjuder på fascinerande tempel och myllrande marknader.

Vi hyr bil med chaufför och fortsätter längs sluttningarna upp mot Lomboks höjdpunkt – näst efter Gili-öarna – Gunung Rinjani (3 726 meter). Vägen kantas av terrassodlingar och högre upp, vid Tetebatu, tar tobaksfälten över. När vi stannar för kisspaus får jag snabbt sällskap av en familj apor.

Skräddaren Muhammed, i byn Pringgasela, tar oss med ut genom bakdörren i butiken. En myriad av små gränder öppnar sig bakom butiken, och överallt hör vi ljudet av vävstolarna – pang, pang, pang.

I varje dörr sitter kvinnor och väver. Mammor, döttrar och farmödrar.

– I vår kultur jobbar de flesta kvinnor i hemmet. Men i vår by innebär det något annat än att laga mat och ta hand om hushållet. Här väver alla kvinnor, hela dagarna, alla dagar, säger Muhammed.

Lombok är ett Mekka för den som vill handla hantverk. Som i Rungkang där de använder den lokala svartleran till keramik eller i byn Loyok där palmbladen omvandlas till vackra korgar och brickor.

Men vår chaufför kräver en timmes övertalning innan han går med på att åka hit och inte till turistfällan Sukarara. De vill ta alla turister till Sukarara, eftersom försäljarna kryddar priserna med provision till ­guiderna.

Ja, så är det ofta på Lombok – ­besvärligare och lite mindre vänligt än på Bali, men ­rikare på ­upplevelser om du ger ön en chans.