Träd in i templens mystik

Soluppgången magisk i Angkor

1 av 4 | Foto: lotte fernwall
Tempelområdet i Angkor är ett av FN:s världskulturarv. Efter Angkor Wat är Bayon det mest kända templet. Det förknippas mest med sina avbilder av Buddha i sten, som invånarna tillber.
RESA

Varje år kommer hundratusentals besökare till templen i ruinstaden Angkor i Kambodja.

Det är ingen slump.

En soluppgång här är som att se världen börja.

Jag vet. Jag har sett templet Angkor Wat som är avbildat mot en blårödrandig bakgrund på landets flagga.

Angkor Wat är med alla sina tinnar och torn en av världens största religiösa byggnader. Den är rätt och slätt imponerande. Särskilt klockan sex på morgonen innan solen och försäljarna riktigt hunnit vakna.

Mest fantastiskt är kanske att besökarna fortfarande släpps in. Visserligen finns det en del pelargångar som är avstängda, eftersom man är rädd att taket inte håller. Undra på det när de äldsta delarna är från början av 1100-talet.

Men det är fullt tillåtet att klättra upp i den innersta byggnaden, liksom i många andra av de hundratalet tempel som tillsammans utgör området Angkor.

Gör det! Där uppe råder nämligen stillheten och friden. Var det så här världens första gryning såg ut?

Stunden i soluppgången är nästan magisk - inte minst för att så få turister orkar upp för de branta, höga trappstegen. Till toppen når inga överviktiga amerikaner. Bara det är en anledning att kämpa sig dit.

Tyvärr är solnedgången inte en lika sällsam upplevelse. Den är så populär att turisterna nästan armbågar sig upp för uppförsbacken där rötter trasslar sig fram som pytonormar. Det gäller att hinna upp till ruinerna på Phnom Bakheng innan solen hastigt sjunker och försvinner med ett nästan hörbart plopp.

Det finns tre vägar upp. Mittvägen är kortast, brantast och mest tätbefolkad.

Annars kan den som inte vill gå själv istället välja elefanttransport. Faktum är att det kostar 110 kronor att rida upp, men bara 75 för att komma ner igen.

Sista snutten klättring på mittvägen är två tredjedelar intensivpass i Friskis & Svettis och en tredjedel skräckblandad förtjusning. Trappstegen är ungefär 30 centimeter höga, men inte mer än 20 centimeter djupa och går nästan lodrätt upp.

Väl uppe på kullen rinner svetten i ögonen. Det är fullt med folk. Fotograf Lotte och jag ångrar nästan att vi stressade upp. För en solnedgång är ju, eh, bara en solnedgång.

Men den första kvällens besvikelse blir faktiskt den enda under vårt besök i tempelsamlingen Angkor.

Innan vi landade på den splitternya flygplatsen i Siem Reap, som är närmaste centralort, hade vi våra dubier. I ärlighetens namn var vi faktiskt lite oroliga för att vi skulle sätta våra sandalklädda fötter rakt i en turistfälla och att vi skulle bli tvungna att avråda allt och alla från att åka dit.

Tack och lov kom våra farhågor på skam.

Det är inte mer än tio minuter mellan flygplatsen och hotellen i Siem Reap. Redan på vår väg in bestämmer vi med taxichauffören Keng att han ska hämta oss i tid så att vi hinner köpa våra obligatoriska passerkort innan solnedgången. Vi har nämligen läst att kort köpta efter klockan fem på kvällen gäller hela följande dag. Så medan Keng sakta kör in i det enorma tempelområdet, köar vi en liten stund för våra kort och får sedan gå igenom Checkpoint Angkor.

Invånare i Kambodja behöver inte betala inträde, utan kan använda hela parken som sitt privata rekreationsfält. Och det gör de också. I det milda aftonljuset dukar familjerna upp sin middag i gräset nedanför en ruin som har några hundra år på nacken.

Eftersom Angkor är som en stor och välhållen nationalpark är något slags transport nödvändigt. Vi väljer taxi såväl kväll som dag. Tuktuk är ett annat alternativ, liksom de små motorcyklarna, motos. Det går även att hyra cykel, men värmen på eftermiddagen är inte nådig. Då är det så varmt att de lokala näringsidkarna ställer upp fläktar - utomhus - för att det ska bli drägligare.

Den som har gott om tid kan köpa ett tre- eller sjudagarskort och strosa runt lite på måfå. Men har man bara en dag finns det två tempelmåsten (förutom Angkor Wat): Bayon och Ta Prohm.

Bayon är ett fint litet tempel i det mindre formatet. Det består bara av leende buddaansikten och finns på bild i alla guideböcker.

Dataspelsentusiaster ser Lara Croft svinga sig runt i Ta Prohm som var förebilden för Tomb Raider. Trädgårdsentusiaster ser templet som en varning: "så här går det om du inte tuktar din trädgård." I Ta Phrom har träden nämligen tagit över. Rötter, stora som dinosauriefötter, har vuxit sig fast och förvandlat murarna till ruiner.

Där får man inte klättra, men väl vandra runt. Grönskan är överväldigande.

När vi handlar varsin läsk, och förmodligen ser precis så trötta och varma ut som vi känner oss, ställer försäljerskan fram två plaststolar åt oss. Där sitter vi och ser små japaner i stora solskärmar och stora amerikaner i (för) små shorts passera.

Och ändå känns Angkor inte som någon turistfälla.

Det är en bedrift.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR:

Kerstin Sundmark