Balla Beirut

I Libanons kontrastrika huvudstad ligger bombade hus och lyxshopping sida vid sida

1 av 4 | Foto: Sara Ringström
Vid den breda stranden Ramlet El Baida i Beirut kan du flanera i skuggan av nybyggda skyskrapor och gamla ruiner. Om du är shoppingsugen kan du lätt ta dig ner till Hamradistriktet där det myllrar av olika affärer.
RESA

Vapnen har tystnat och krutröken har för länge sedan skingrats.

Varken rädsla eller dimridåer skymmer sikten.

Ändå är det så lätt att gå bort sig i Mellanösterns irrgångar.

Så mycket förblir så mystiskt.

Jag tänker högt där vi sitter i baksätet i en döende diesel-Mercedes, en av de tiotusentals rullande plastic padding-monster som vägrar att dra sin sista suck. Vad är det som är så chict att skumpa fram i den här rishögen?

Varför är det så hipt att spela shesh besh (backgammon), äta kikärtsröra och smårätter som aldrig tar slut på krogar som tvingar sina gäster att röka vattenpipa narguileh (hubble-bubble) om de inte redan drunknat i rödvin typ Chateau Muzar från Bekaadalen?

Kort sagt: hur blev bombade byggnader, politiska intriger, extremreligiösa åskådningar och sorgliga livsöden med ens balla? Varför balla Beirut?

– Jag ska sticka tillbaka till Chicago. Det var ett misstag att flytta tillbaka hit, säger Yousip.

Han håller sig i ratten, gapskrattar hysteriskt och upprepar att han är både stupfull av whisky och hög av hasch. I vart fall är han rödögd och en livsfarlig förare som vinglar fram mellan filerna och struntar blankt i alla rödljus.

– Min far och mina två bröder dog i inbördeskriget. Jag tog mig till Amerika. Min fru bor kvar där. Jag flyttar tillbaka dit för här smäller det så fort Syrien drar hem sina soldater. Beirut no good, säger Yousip. Och så skrattar han hysteriskt igen.

Han har inte gjort oss klokare eller svarat särskilt insiktsfullt på våra funderingar.

Han har gett ett intryck av att vara smått galen och mycket nyckfull – samma blixtintryck som Beirut självt avger när vi ger oss ut under första förmiddagen här.

Ett helt annat intryck har Marius Abbouchy förmedlat. Han är en 52-årig libanes som efter 30 år i Oslo flyttat hem och nu är hotelldirektör för Portemilio Hotel i Jounieh utanför Beirut.

– Här finns framtiden. Här kommer turismen att blomstra. Libanon har allt, försäkrar han på klingande norska.

Två röster har talat. Två åsikter har krockat – redan.

Beirut hade fram till krigsslutet 1990 knivskarpa gränser: i den östra delen bodde de kristna, i väster fanns sunnimuslimerna och i söder shiiterna. Längs gröna linjen stod de svåraste striderna. De här gränserna finns inte längre. I bland blir det extra svårt att hitta rätt, för här heter samma gata eller stadsdel helt olika beroende på vilket språk man talar eller hur arabiskan transkriberas: Raoche, Raoché, Rawche, Raowshe eller Raocheh är exempelvis samma stadsdel inte långt från cornichen?

Just när vi tror att vi förstår hur inbördeskriget har märkt staden och påverkat stadsbilden för evigt – då ser vi motsaten och drar nya konklusioner. De kristna har den största politiska makten, men det är saudiarabiskt kapital i ofattbart stora flöden som bygger en ny moské större än någon har skådat någonstans.

– Varför inte? Vi kristna kan gott låta muslimerna få sin stora moské som en gest att alla nu får plats i Beirut, säger vår guide Eliah.

Just när vi ser hur Beirut Central District, eller Downtown som de flesta säger, har rest sig i prydliga gågator, putsade sandstensfasader och otaliga butiker och restauranger och barer gör sig spökena påminda: utbombade byggnader, skottskadade ruiner och skräpiga ödetomter.

– Här tvistar man nog om äganderätt och byggnadstillstånd. Här har inte ens Solidere lyckats muta sig till alla rättigheter, säger Pauline, en annan av våra guider.

Solidere är namnet på ett byggkonsortium som har återuppbyggt stora delar av centrala Beirut. Därför kallas också downtown för Solidere.

– Förre premiärministern Rafiq Hariri styr konsortiet och har gjort sig en enorm förmögenhet på kuppen, säger en av våra guider.

Här i det prydliga Beirut ligger tio kyrkor, sju moskéer och en synagoga. Vi kommer mitt i fastemånaden ramadan och moskéerna Al-Omari, Amir Assaf och Amir Munzer är pyntade i festliga ljusslingor. Som en påminnelse om stridigheter mellan falangister, druser, kristna, muslimer, syrier och hizbollah står soldater i olika uniformer i gathörn och runt vissa byggnader.

– Det är bara privata vaktbolag som bevakar privata intressen, Libanesiska armén eller alla som slåss aktivt mot Israel ser du inte här. Dom finns vid vägspärrar uppe i bergen eller längs kustvägen både norr och söder om Beirut, förklarar vår guide.

Beirut tarvar ständiga förklaringar. Sällan är något vad det tycks var vid första anblicken. En sak går det i alla fall inte att ta miste på: vänligheten.

– Welcome, welcome? överallt möts vi av välkomstfrasen följt av leenden.

Vi flanerar längs Hamra Street, full av butiker och billiga hotell. På en sidogata ligger Mayflower Hotel med sin pub där den lokala ölen Al Maza flödar tillsammans skrönor från krigsveteraner, hjälparbetare och korrespondenter som har upplevt Beirut förr eller nyss besökt det nya krigets Bagdad i Irak.

Till fots, bara fem minuter bort, svänger vi in på Bliss Street vid området till det ansedda American University of Beirut. Vi fortsätter till cornichen, strandpromenaden som är Beiruts ”skyltfönster” och bevis för stadens pånyttfödelse. Här kommer joggare, rullskridskoåkare, brädåkare, unga som gamla flanörer på parad. Hela familjer sitter i halvskuggan medan andra söker sig till den enda allmänna stranden som finns kvar: Ramlet El Baida-beach. De bästa strandlägena är annars vikta för hotell som rustas eller nya skrytbyggen som Mövenpick med privat marina och strandanläggning. Från klipporna under cornichen flockas också män, unga som gamla, med sina långa fiskespön och drar upp sin dagsfångst.

En kort taxiresa igen tillbaka till Verdun, de exklusiva kvarteren kring Rue Verdun. Här hittar du shoppingen som även faller de allra rikaste kunderna från grannländerna i Gulfen i smaken: gallerierna Dunes, Verdun 730 and Verdun 732.

–?Titta, en t-tröja för 200 dollar (cirka 1??525 kronor). Hur är det möjligt att folk kan betala så mycket för en sådan sak? Det är vad jag tjänar i månaden, säger guiden Pauline.

Lika lyxigt och dyrt är det i den gigantiska shoppinggallerian ABC i Ashrafieh. Små saudiska barn köper klockor i en butik – pappas betjänt tassar efter och betalar notan. De här barnen tycks inte veta vad pengar är. Beiruts barn har inte sett pengar av helt andra anledningar.

Museet Sursock, renoverat efter krigets skador, får bli vår tillflyktsplats för en stunds eftertanke. Byggnaden i praktfull levantinsk 1800-talsstil är full av historiska föremål och nutida konst. Böneutropet från en minaret når in hit och påminner oss om kvällens stundande fest: iftar – kvällsmåltiden under fastemånaden ramadan.

Den galna kvällen börjar på en av de många trottoarserveringarna i Downtown. Det är fullpackat med folk på Maarad Street och alla andra gator som utgår från Nijmeh Square med sitt kända klocktorn i art deco-stil.

Musik, leenden, skratt och vänlighet vid varje bord. Ett partygäng kommer ut från Zinc bar och hoppar in i taxibilar som får körningen till B 018, en underjordisk nattklubb i ett område som tidigare var ett flyktingläger.

Utanför Crystal, Libanons största nattklubb, är kön lång. Inte alla släpps förbi vakternas vaksamma blickar. Crystals ägare Dani Khairalla har lyckats med en svårslagen gimmick: han säljer champagne. Moët & Chandon på niolitersflaskor, för 3?000 dollar (cirka 22 900 kronor) styck! Alla som betalar en sådan här statussymbol får sina namn ingraverade på en väggplatta vid ingången.

Vi rycks med i nöjestempot och besöker först Mövenpick hotell som har slagit upp gigantiska partytält för att kunna servera iftar under ramadan. Artisterna strömmar in på scenen. Musiken är högljudd och medryckande. Stämningen är på topp – trots att inga alkoholdrycker serveras i tältet under fastemånaden.

Vi drar vidare till Buddha Bar, det stylade stället som ligger i Assaily building i downtown. Kubansk rom flödar i drinkarna, det dansas vid borden, på borden och gammal som ung bjuder upp till partaj. Stämningen är om möjligt ännu vildare och gladare och generösare på Music Hall i byggnaden Starco Center.

– Welcome! hojtar barkillarna.

– Vi kommer från Paris. We love Beirut! skriker två unga damer i mitt öra.

Nu är natten över. Morgonen är tidig. Jag är full av intryck och upplevelser och jag har kommit till en självklar insikt:

Beirut är verkligen ballt.

Snabb fakta

Sture Olsson