Vinden i en halv fotbollsplan segelduk är det enda som driver oss framåt denna otroliga natt. Klockan har passerat midnatt men Andamanhavet lyses upp och försilvras av stjärnorna och en fet fullmåne. Jag känner att jag vill dela med mig och skickar sms om upplevelsen i realtid till anhöriga och vänner.

Under sju dygn seglar vi från Phuket söderut mot Malackasundet och Singapore. Jag står framme vid bogsprötet vid de fladdrande klyvarseglen. Över huvudet rycker det i fockmastens fem råsegel och bakom mig buktar sig stor-, kryss- och jiggermasternas sju segel av sjöbrisen.

De enda ljuden är masternas spasmer och bruset när fören skär genom vågorna. Stämningen är mättad, spirituell. I sådana stunder förstår jag varför så många blir sjömän, och varför segling har så många fans.

Som af Chapman

På Star Clipper är jag nästan inlindad i 3 400 kvadratmeter segel. Upplevelsen av en kryssning med ett segelfartyg skulle jag kunna prata länge om. Lyxkryssningar med balkongförsedda passagerarfartyg i all ära, men ack vad charmlöst jämfört med en äkta klipperseglare. Och som är klart billigare att resa med.

Min favoritplats under seglingen är liggande på rygg i det grovmaskiga skyddsnätet vid det fjorton meter långa bogsprötet. Där reser sig hela segelpaketet framför och ovanför mig effektfullt mot den blå himlen. Under mig ser jag hur den skarpa bogen klipper genom vågorna enligt minsta motståndets lag. Därav namnet på fartygstypen.

Klippers började konstrueras på 1700-talet för att få en snabbare gång än de klumpiga briggarna. En av de mest berömda är Cutty Sark i London och i Stockholm lyser en nyrenoverad af Chapman vit vid Skeppsholmen. Långa avstånd skulle täckas in runt jorden för att frakta te och kryddor till Europa. En klipper var snabbare och mindre beroende av medvind än en råriggare.

Tai chi i gryningen

För att vara en segelskuta har vi gott om plats när vi rör oss över det vackra trädäcket. När kapten Sergey Tunikov gett order om att sätta segel ljuder Vangelis genom högtalarna. Det ger seglatsen en pampig avfärd som ingen vill missa. Rader av sugna passagerare drar i linorna för att hjälpa till med att få upp seglen. Annars sker det förstås elektroniskt på ett så modernt fartyg.

– Du måste tänka på själens och kroppens balans, uppmanar den världsvane ryssen Sergey mig när hans fartyg är fullriggat. Kom och gör ett morgonpass tai chi i soluppgången!

Javisst, jag är på plats klockan halv sju när solen slungar sina första strålspjut över horisonten. Och där förbereder sig Sergey just för sin obligatoriska morgonövning, iklädd luftiga gula sidenbyxor och blå sidenskjorta. Några få gäster har orkat upp trots de goda drinkarna i Tropical Bar kvällen innan. Med varierande resultat gör vi vårt bästa för att imitera Sergeys balansnummer.

Fartyget är för litet för att kunna ha ett gym, så det här är ett sätt att få röra sig. Tillsammans med strandhuggen och baddagarna då jag gärna tar en joggingtur längs vattenbrynet.

En vacker ögrupp

Under första natten och förmiddagen har vi seglat norrut från Phuket till Similanöarna. De är vackra granitformationer täckta av djungel och omgivna av en marin nationalpark. Dock är det inte bara vi som har hittat hit. Vattnet kokar av cyklopförsedda turister när vi vadar i land. Alla inom ett område som inhägnats med en flytlina. Som i en vattenpark.

En överreklamerad plats i mitt tycke. Om man inte dyker med tuber, vill säga. Vattnen här rankas bland de bästa i världen för sportdykare.

Nästa dag är odysséns vackraste från fotosynpunkt. Vi ankrar mitt bland de fyrtio öarna i Phang Nga-bukten, som är marin nationalpark sedan 1981. Med långsvansbåtar kör vi uppströms de meandrande kanalerna genom mangroveträsken, och vandrar runt i en fiskeby på pålar. Åter ombord går vi för motor till en liten ögrupp, Koh Hong, mellan bukten och Krabi.

I gummibåt snirklar vi runt bland de skulpturala klipporna. I den här konstnärliga miljön ser vi utifrån hur vacker Star Clipper är, där hon ligger vit som en rakryggad jungfru mot dessa estetiska kalkformationer. Själva Koh Hong, ön som gett namn åt arkipelagen, omsluter en grund lagun som bara öppnar utåt genom en trång passage. Vi kan bara ta oss in i lagunen med småbåtar vid högvatten.

Känd från Bond

Arkipelagerna i Phang Nga är kända för sin naturskönhet. På samma sätt som i Halong Bay i norra Vietnam består de av kalkberg som vittrar lätt av vind och vatten. De har skulpterats av regn och andra konstnärliga naturkrafter till en gles skog av sockertoppar som sticker upp ur havet.

En av de mest kända är James Bond Island, som fick sitt smeknamn efter att ha haft en roll i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Den säregna kalkpelare som blivit öns ikon reser sig spektakulärt ur en grund vik. Vi simmar runt den, tills Peter Kissner ropar att vi ska bege oss tillbaka till fartyget.

– Och glöm inte historiestunden klockan sju, den handlar om Magellan!

Peter är en lång österrikare i mogen ålder med blond hästsvans över kragen och klädd i vit uniformsskjorta med tillhörande vita kortbyxor. Han kör båt som en gud i sitt esse, styr och ställer med alla så att det råder tysk ordning på en annars kanske rörig seglats. Och han berättar historier som ingen annan. Utan Peter (och Sergey, kaptenen, förstås) skulle vi förmodligen gå till botten i stället för till Singapore.

I kväll får passagerarna som samlats på huvuddäck veta allt om hur Ferdinand Magellan gjorde världens första jorden runt-segling. En trappa ned vid Tropical Bar hörs Laszlo spela evergreens och heta sambarytmer på sin keyboard.

Cocktailbuffé vid fem

Men före det, från klockan fem när folk börjar återvända från dagens utflykter, serveras en lättare cocktailbuffé med frukt och snittar, till Laszlos accompanjemang. Efter middagen dansar en del till hans rytmer.

Jag tillhör dem som tycker det borde vara svårt att få sådan ruljans som stora middagar att flyta effektivt på flytetyg, med tanke på de trånga utrymmena och andra praktiska hinder. Men middagen på däcket under baren är i sig en högtidsstund, där både anrättningarna och servicen förvånar positivt. Och så blir det oerhört trevligt jämfört med vanliga restauranger på hotell och i städer, tack vare den högre intimiteten.

Hela fartyget har en gammal atmosfär tack vare den sofistikerade klippermodellen och de fina detaljerna ombord.

Biblioteket mitt emot Tropical Bar är balsam för själen. Ett mycket vackert rum med plyschmöbler, träpanel och inramade tavlor med sjöfararmotiv. Här sitter jag gärna i tystnaden och kopplar av med en historisk skeppsbok ur hyllorna. Eller uppkopplad på internet, om jag vill vara mer modern och om signalen är stark nog. Det är den sällan.

Bästa badstoppet

Vi stävar vidare söderut, omväxlande för segel och för motor. Vanligast är en kombination. Medelst öhoppning i Thailand ska vi inom några dagar segla genom Malackasundet, känt för sina pirater. På vägen gör vi veckans finaste badstopp på Koh Adang!

– Tänk att det finns sådana pärlor kvar! utbrister jag när Star Clippers två sportansvariga, Sofi Jungerstedt och kollegan Sebastian, lotsar oss över turkosa vatten in till den långgrunda stranden. Där har de riggat sitt solskyddande tält i sanden intill de friskt gröna Scaevola-buskagen.

Den vita sandremsan buktar sig längs vattenbrynet och bryts bara av en ljum bäck som mynnar inifrån ön utan ett ljud. Plötsligt tvärslutar stranden i en återvändsgränd av jämnslipade granitblock som havet skvalpar mot. I skuggan under träden donar den filippinska kökspersonalen glatt med kolgrillarna och lunchbuffén.

Långt därute ligger Hon och väntar på oss: s/v Star Clipper inramad av skuggiga fikonträd, med stolta master och vit som en fredsduva mot turkosa korallrev.

Seglar över gränsen

Koh Adang är en okänd juvel i Butanggruppen, ett knippe thailändska småöar nära Langkawi och Malaysias nordgräns. Vår klipper väntar på att ta oss till nästa hamn, som är Penang och sedan Malacka, innan vi efter sammanlagt sju dagar ska anlöpa sluthamnen Singapore.

Några timmar efter upplevelsen av Koh Adang seglar Star Clipper över gränsen rakt in i solnedgången. Jag hänger mot relingen till mäktig musik av Vangelis. I handen dagens cocktail, min favorit – en brasiliansk Caipirinha. Och jag tänker att livet kan nog inte bli så mycket bättre.