– Det är alltid samma procedur, muttrar Glen, en kanadensare som över vinterhalvåret bor med sin costaricanska fru på vår slutdestination Carate. Hans slitna utedass är det första som möter en besökare.

Carate är en strandremsa klämd mellan Stilla havets vågbrus och regnskogens kakafoni av fågelsång, cikador och apvrål. Här, på svårtillgängliga Osa-halvön i södra Costa Rica, ligger nationalparken Corcovado: 40 000 hektar drypande fuktig djungel.

Ett föredöme

Stranden är den enda väg som förenar de fåtal hotellen i detta ensliga hörn av paradiset. Svartvita ­kapucinapor klänger i träden vid vår tältbungalow och grodornas sång när skymningen faller är öron­bedövande.

Costa Rica är ett föredöme i Centralamerika. Här har man insett att den kortsiktigt lönsamma regnskogs-skövlingen inte kan mäta sig med ekoturismens ekonomiska möjligheter.

Av alla avverkningsskyddade områden är Corcovado, Centralamerikas Amazonas, mest orört av lokalbefolkning och turister. Och här härskar ännu den utrotningshotade jaguaren.

– Men det är bara guldgrävarna uppåt floden som ser den då och då, förklarar Glen.

Många möten

Gryningens saltvattenbris blandas med förväntningar när vandringskängorna knyts. Stigen som slingrar sig in i nationalparken löper parallellt med kusten. Vår väg korsas av näsbjörnar, gnagare, fasaner, myrslokar, apor, leguaner och sengångare.

Då och då letar sig den smala leden ut på stranden där naturens kontraster bländar ögonen. Den mörkblå oceanen och vågornas vita gäss möter en djungelvägg i den gröna färgskalans alla nyanser. Däremellan, i den finkorniga ljusgrå lavasanden, avtecknas tassarna från ett stort kattdjur.