Ett stilla vatten vilar mellan spetsiga vulkantoppar som sträcker sig mot en klar himmel.

Bussen stannar i byn Panajachel där marknadsstånden avlöser varandra. Väskor, vävda dukar, målningar, masker och ullvantar säljs i det mayaindianska hantverkets färgstarka mönster. Det är inte priserna som begränsar inköpen, utan storleken på ryggsäcken och kiloreglerna på flyget.

Doften av mat och rökelse byts mot en blandning av dieselångor och vattendränkta vindpustar när jag hoppar ner i en motorbåtstaxi fylld till varje kvadratcentimeter.

Den stannar till vid träbrygga efter träbrygga, alla anslutna till en smal serpentingata som letar sig upp till vulkansluttningarnas indianbyar. Vandringen upp mot Santa Cruz

La Laguna tar alla krafter i anspråk. På över tusen meters höjd är syret knappt, men solen lika ihärdig som på låglandet.

Tyst, friskt och färgglatt

En flaska läsk på första bästa servering. För varje klunk som letar sig igenom sugröret blir det lättare att njuta av den svindlande vyn. Kameran kommer aldrig att kunna göra den rättvisa, inser jag. Aldrig förmå att föreviga färgerna, tystnaden, den tunna friska luften.

I Santa Cruz La Laguna finns egentligen ingenting för turisten förutom utsikten. Vart man än går lutar det brant uppåt eller nedåt. Rastlösheten och tröttheten kryper sig på. Så kommer motorbåtstaxin tillbaka, minibussen tuggar sig upp från Panajachel och Lago de Atitlán försvinner bakom vulkankröken.

Man borde ha stannat några dagar, tänker jag, och sänka pulsen. Vakna upp när morgondiset lyfter från världens vackraste sjö.