”Får vi också en slant?”
I fattiga Nicaragua är Granada en oas
En liten hand sträcker fram ett papper med en välskriven inköpslista: ett suddgummi, två pennor, en linjal, två block ...
Allt som behövs för att gå i första klass.
Iriana ska börja första klass.
– Iriana, säger flickan med ett sprudlande leende när jag frågar om hennes namn.
I Latinamerikas fattigaste land efter Haiti sprider sig såväl undernäring som analfabetism, och Iriana vill ha en peng för att möjliggöra sin skolgång. Och var är lättare att finna en välgörare än i Parque Central, där turister och lokalbefolkning sjunker ner på träbänkarna skyddade av skuggan från de vinddansande palmbladen ovan.
Om parken är en oas i Granada är Granada en oas i Nicaragua, belägen mellan Nicaraguasjöns förrädiska vatten med sina berömda glupska tjurhajar och huvudstaden Managuas kaotiska trafik med sina frenetiskt tutande taxichaufförer.
Rikedomarna flöt iväg
Granada var för hundratals år sedan de spanska erövrarnas kronjuvel i Centralamerika. De koloniala lämningarna gör staden till en av de mest populära sevärdheterna i Nicaragua. Pastellfärgade stenhus kantar stengatorna där klampen från hästhovar smattrar förbi kommersen av frukt-, kläd- och prylförsäljning. Skönheten finns kvar men rikedomen flöt iväg med conquistadorernas och de brittiska piraternas plundringsskepp.
– Får vi också en slant? frågar några tillskyndande barn som upptäckt Irianas samtal med turisten.
