Stranda på Cocoblanco

Pytteön i Panama är som gjord för lata dagar

1 av 4
Hundarna tar inte emot på stranden när man anländer till Dog Island.
RESA

Cocoblanco.

Smaka på namnet. Som en drink eller ett vykort med stänk av rom och palmer.

Kuna-indianernas paradisö i Karibien ligger bara en kort båttur från Panamas nordkust.

Borta är Panama Citys skyskrapor och de vrålande bussarna. Efter två timmar tråkig, rak väg börjar äventyret.

– Här, sväng in här, säger guiden Nelson.

Upp för grusbacken och djungeln börjar nästan bums. Kullar med fantastisk utsikt åt alla håll. Vägen blir sämre och smalare och backarna hysteriskt branta. Stenar stora som knytnävar. Djungeln tätnar. Träden och ljuden blir högre.

Bilväg genom floden

Nelson säger att jag snart kommer att säga ”wow”. Han får rätt. En milsvid utsikt öppnar sig, 700 meter över havet. Man ser över hela djungeln, ända ner till havet.

– This is Kuna Yala, säger Nelson stolt.

Trekvart senare är vi framme vid floden.

– Just det, ut där i vattnet bara, säger Nelson.

Ok, ner med hjulen i floden. Det sploschar och brummar. Bilen banar fram i vattnet. Shit, en sten i strömmen – bilen studsar till. Vrider ratten, men inget händer. Vrider mer, och då kommer allt på en gång. Bilen viker tvärt och får bredsidan mot strömmen. Vill upp ur floden innan strömmen fångar oss. Bilen kränger sig till slut upp på stranden.

En pytteliten ö

En kvart senare tar vägen slut, mitt i djungeln. Nelsons svåger dyker upp på floden. Med ryggsäckarna i båten styr vi ut genom deltat. Det stora blå öppnar sig och flera låga öar svävar vid horisonten. Som plättar med krasse på – Kuna-indianernas rike.

– Vi ska till den där ön – Cocoblanco, säger Nelson och pekar mot en prick i fjärran.

Trettio minuter senare tar hans syster Beatriz emot oss vid bryggan. Hon är familjens chef. Två familjer delar på ön som är max 150 steg på längden och 50 på bredden. Fyra hyddor och en mathydda finns för gästerna. Själv bor Beatriz med familjen i fem privata hus. Med grannarnas inräknade är det cirka 15 hyddor på ön. Plus några palmer och vit, finkorning sand.

Plötsligt hörs ett tutande. Kocken blåser i ett stort snäckskal och kallar till lunch. Alla samlas i mathyddan. Det serveras pasta med skaldjur, gott efter djungelfärden.

Glöm stress

Solen gassar och vinden är svag. Tempot har gått ner efter lunchen, från siesta till nästintill koma. Det mest pulshöjande man kan göra är att läsa en deckare i hängmattan och kisa mot himlen. Blir det för tufft kan man alltid snorkla i det klara och lugna vattnet runt ön. För på Cocoblanco är det omöjligt att stressa.

Efter en timme föreslår Nelson en båttur.

– Vi åker till till Dog Island. Ska du med? frågar han och pekar på båten i sanden.

Giovanna från Italien står redan på bryggan.

– Min man följer inte med. Han brände sig i solen i går. Vi har tidigare varit i Nicaragua. Nu har vi hittat till Panama och Cocoblanco, säger hon.

Bara en hund på Hundön

Ida Hanson från Stockholm, för tillfället bosatt i Panama, har varit på ön tidigare med sin familj. De uppskattar naturen, det enkla livet och det varma bemötandet.

– Vi är gäster i en jungfrulig natur och att vistas här är en lisa för själen, säger hon.

Sakta tar båten oss över de glittrande dyningarna. Vi når Hundön och båten glider upp på stranden med ett ”fsss”.

Dog Island. En liten jycke springer in och ut ur öns enda hydda, i övrigt är ön helt hundfri. En kuna-kvinna broderar dukar, molas, utanför hyddan. Mönstren kommer från kuna-mytologin. Brodyrerna ska skydda mot onda väsen. Kuna-kvinnorna är klädda i färggranna toppar, mönstrade livstycken/kjolar och ”benskydd” av pärlor. I näsan har de en guldklämma mellan näsborrarna.

Nu väntar snorkling runt vraket 50 meter från stranden. Fartyget sänktes under andra världskriget och är nu sönderrostat och ett perfekt rev för fiskarna där det ligger fem meters djup. En mångfärgad värld öppnar sig bara en meter under ytan.

– En manta-rocka, ropar Giovanna och pekar neråt. Något stort, svart på tio meters håll försvinner bortåt.

Ödlorna raggar

Efter två timmar styr vi tillbaka mot Cocoblanco. En fiskare och hans söner paddlar mellan öarna i en traditionell kuna-båt, en urholkad trädstam. I kanoten ligger dagens fångst. Några dollar byter händer och fisken räcks över. Lite business på fjärden och lunchmaten till i morgon är ordnad.

Tropikskymningen faller snabbt. Palmerna tecknar svarta silhuetter mot kvällshimlen. En naken glödlampa utgör enda belysningen ute. Svagt ljus syns från mathyddan där flera samlats över några glas och berättelser. Vågornas sövande ljud hörs genom hyddans tunna vägg. Alla husen är byggda av bambuliknande material med tak av palmblad.

Bland takbjälkarna raggas det intensivt. En ödla närmar sig en annan med ett ”tjick” men blir avspisad med ett ”tjock”. Ur hålet i hyddans toalettdel kikar krabban upp ur sitt bohål i sanden. Närheten till naturen är total på Cocoblanco.

Kokain mot pengar

Livet på öarna går ut på att hjälpa varandra. Med det moderna livet som tränger sig på följer också pengar. Men alla kunas förstår inte deras värde. Nelson berättar om de colombianska drogkurirernas kokainpaket som grannarna en dag hittade på stranden. Byrådet ville inte ha med knarket att göra och lät därför familjen göra vad de ville med det. Så det såldes och familjen fick massor med pengar.

– De köpte guld och kapitalvaror, utan att förstå hur de används. Efter några månader var pengarna slut. Nu står apparaterna och förfaller och familjen är utan pengar igen, säger Nelson och skakar på huvudet.

Ett ungt par lämnade Cocoblanco tidigt i morse. Nya gäster anländer. Där hav och himmel möts balanserar flera öar på horisonten. Solen skingrar diset på den ljusblå himlen. Ännu en stilla dag på paradisön Cocoblanco har börjat.

FAKTA

Fisket viktigast för Kuna-folket

Kuna-folket tillhör en grupp indianer som lever på öarna i San Blas-regionen på den karibiska sidan av Panama. Folket härstammar från en större grupp indianer som levde i gränstrakterna mellan Panama och Colombia. När spanjorerna invaderade Central- och Sydamerika under 1500-talet fördrevs flera folk­grupper. Kuna-indianerna flyttade då till de mindre öarna utanför ­Panamas nordkust.

Vid 1900-talets början försökte Panamas myndigheter begränsa kuna-indianernas rätt att utöva sina traditioner vilket ledde till en revolt. Efter det fick folket ett visst självstyre på de 350–400 öar som utgör kunas territorium.

Albinism är vanligt förekommande bland kuna-indianerna som ser sina bleka släktingar som en speciell människoras. Enligt traditionen ska de skydda månen från att bli slukad av draken (månförmörkelsen).

Kuna-folket är ett matriarkat – indianerna ärver på mödernet och kvinnorna har en överordnad roll i familjen.

I dag utgör fiske och kokosnötsodlingar den främsta inkomstkällan vid sidan av turismen.