Bubbla som  Bond – i Champagne

Ingen annan dryck är väl så förknippad med lyx och passion. Därför är det inte konstigt att många försöker åka snålskjuts genom att saluföra fantasifoster som tysk eller rentav rysk champagne.

Det finns inte. Bara här i Champagnedistriktet i nordöstra Frankrike tillverkas

den äkta varan och hemligheten ligger i jordens sammansättning, balansen mellan regn och sol – och gammal tradition. Därför är det nästan lite högtidligt att åka på rundtur bland de stora champagnehusen som trängs i centrala Reims för att se och höra hur den ädla drycken förvandlas från druva till gyllene bubbel.

Sedan spelar det faktiskt inte så stor roll om man känner någon skillnad mellan champagne och annat mousserande vin, det är känslan och en stund av lyx man köper.

 

Ledningen på Veuve Clicquot Ponsardin, eller Gula Änkan, är väl medveten om det och därför vårdar de sitt varumärke väl. Vår guide inleder visningen med att visa företagets lilla samling av piratkopierade flaskor som de funnit på sina räder runt om i världen.

 

Vi får också höra berättelsen om hur allting startade 1805 när Barbe Nicole Ponsardin blev änka och tog över maken François Clicquots vinföretag. Bara 27 år gammal gav hon inte bara namn åt champagnen, utan blev snabbt en av de första affärskvinnorna i modern tid.

De leder oss på branta trappor 20 meter under jord till det allra heligaste, vinkällarna där flaskorna lagras 3–8 år beroende på vilken kvalitet man vill ha fram. Här är det mörkt och rått, bara 10–12 grader året runt för då trivs champagnen som bäst. Gångarna löper i ett 2,5 mil långt system under stan och är verkligen inget som byggts upp för turisterna – de härstammar från romartiden.

Precis som hos de andra champagnehusen sker tillverkningen på plats efter att druvorna Pinot Noir,

Pinot Meunier och Chardonnay skördats på vingårdarna strax utanför. Gårdarna är klassificerade beroende på vilken kvalitet deras druvor håller, och bara de som änkan själv pekade ut får användas till företagets allra finaste champagne – den som lagras längst och kallas La Grande Dame.

 

Noggrant går guiden igenom varje steg i tillverkningsprocessen, en process som blivit mindre mödosam sedan man slutade att vrida de tusen och åter tusen flaskorna för hand för att sedimentet som jästen bildar långsamt ska sjunka ner. Vår lilla grupp lyssnar intresserat ända tills det blir dags för den obligatoriska filmvisningen som alla champagneföretag har och där de tar chansen att prångla ut allehanda reklambudskap med beslöjade bilder över vinfälten och glada arbetare.

Nåväl, strax är det över och det är dags för den avslutande höjdpunkten – smakprovningen. Vi får prova en Brut som är en torr variant och den som säljer bäst. Men efter allt vi fått lära oss känns det lite snopet att bara få prova en sort. Det är ju nu vi skulle briljera med nyvunna kunskaper om vintage och cuvée. Å andra sidan, hädanefter slipper vi stå som fån på Systembolaget nästa gång det är dags att tyda de långa romanerna på etiketten.