Upptäck lugnet i "Tzatziki-land"

åk på upptäcksfärd utanför Kretas charterorter

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
I Pahia Amos spelades ”Tzatziki, morsan och polisen” in.
RESA

Lämna de svensktäta charterorterna i norr och åk på upptäcksfärd på östra Kreta.

Här finns oändliga rader glänsande olivträd, krikri-getter och grekiskt lugn – i alla fall än så länge.

Ta matooooklada sou labooooun. Vägen till Lassithiplatån ringlar uppför till tonerna av grekisk musik. De hisnande bergen har satt radion ur balans, men vi har stannat vid en av byarna och hittat ett kassettband bland spets och dammiga souvenirer.

Två gamla kvinnor i nötta koftor står vid vägkanten och säljer honung, valnötter och spriten raki i plastflaskor med grönt lock. Vi fortsätter uppför tills backarna byts ut mot fruktträd och åkermarker.

På 800 meters höjd, omgiven av kretensiska berg, ligger den grönskande Lassithidalen. Här lever öns bönder utan putsade fasader och långt från de blinkande charterbarerna. Vi stannar till vid ett par byar med skräpiga bakgårdar innan resan går nedför igen.

De runda olivträden bildar bollar på sluttningarna längs vägen. Det finns 30 miljoner av dem på ön. I Pahia Amos, fiskebyn där filmens Tzatziki mötte sin pappa, äter vi len yoghurt med honung till frukost. Vinden från det turkosa havet blåser i håret och vi bestämmer oss för att fortsätta den vackra kustvägen österut.

Nästa stopp blir byn Mochlos. På väggarna i Giorgos Fragiadakis restaurang hänger svartvita bilder från när förra seklet var ungt. Tavernan har gått i arv i den lilla fiskebyn med vitkaklade hus och sneda gränder.

– Så här såg alla fiskebyar ut en gång, innan chartern förstörde dem, säger Giorgos Fragiadakis som redan tycker att besökarna under högsäsong är för många.

Här bor det bara ett 80-tal personer under vintern.

Vi äter grekisk sallad, tzatsiki och dolmades i skuggan. Efteråt blir det ett dopp vid byns lilla strand innan vi sätter oss i bilen igen.

I Sitia talar få engelska och staden är skönt befriad från rader av souvenirbutiker. När solen gått ned öppnar kretensarna sina fönster. I det ljumma mörkret äter vi middag och smakar på det berömda Sitia-vinet på en restaurang vid strandpromenaden.

Morgonen därpå har turisthorderna inte hunnit komma till den berömda stranden Vai när vi rullar in på parkeringen. Frukosten är dyr, men det är skönt att sitta under skuggan av palmerna – som utgör Europas enda vilda palmskog – och se morgon förvandlas till dag vid öns östra tåspets.

På vägen tillbaka från kusten passerar vi klostret Moni Toplou som reser sig upp från ingenstans – omgivet bara av karga berg och öns krikri-getter. Platsen är noga utvald. Klostret är öns mest förmögna och har under århundraden legat gömd för många av Medelhavets pirater. Men inte besökare. Vid museet och klosterkyrkan syns inga munkar, bara massor av turister som trotsar kameraförbudet.

När dagen blir till eftermiddag målar solen raderna av vinrankor i varma färger. Stora vindkraftverk vakar över den lilla byn Lithines. Vi stänger av motorn vid kyrkan mitt i byn. Svag musik ljuder från de smala gränderna. Mitt emot skolan med de turkosa dörrarna ligger en livsmedelsaffär. Butiksbiträdet sopar golvet och teven därinne visar grekisk såpopera. Med hjälp av teckenspråk köper vi en stor flaska vatten. Det är varmt och lugnt. En katt stryker förbi och tiden står stilla.

Snart öppnar flygplatsen i Sitia för charterplan. På östra Kreta går livet vidare. Men hur det blir med lugnet och stillheten är det ingen som vet.

15 stopp på vägen

Anna Careborg