Hoppa från ö, till ö, till ö, till ö...

1 av 9 | Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD
Blue Star Paros lägger till i Naxos med vajande flagga och aktern före.
RESA

Grekiska båtluffarparadiset Kykladerna ligger blott på flygstolsavstånd.

Resa löste biljett till vulkaniska Santorini, tog bussen till hamnen och gav sig ut på en veckas intensiv öhoppning.

På övre däck skräller högtalarna omväxlande på grekiska och engelska. Skorstenen frustar svart rök.

Vi ska just lämna Santorini.

Klockan åtta på kvällen är vinden sval igen efter en dag i 34-gradig hetta. På kommandobryggan skriker kaptenen order.

Motorerna morrar, Santorini Express stävar ut, vi är på väg mot Ios.

I väst inleder solnedgången sitt skådespel i Medelhavet. Träbänkarna och utsiktsplatserna fylls. Alla vill ha en glimt av hur dagens sista strålar förvandlar vulkanön Nea Kameni till en gigantisk kolstensgrill.

Bredvid oss gosar en ung kvinna i lingult hår och ljusblå sommarklänning med sin mörksolbrända man.

- Det här är helt fantastiskt, säger Marissa och Marty från Australien (hemma i Brisbane är de kända som M"n"M).

De hittar fler superlativ för att beskriva vad de upplever under sin första vecka i Kykladerna: det skummande blågröna havet, baklava-mumset, den utspädda ouzons bitande effekt, att stå tätt intill varandra, storögda på en skraltig färja.

Ett par meter bort trängs tre unga män runt en lika ung tjej. Alla visar sig vara från San Fransisco och möts för första gången här.

- Vilka är oddsen att just vi träffas här? frågar tjejen och ler mot sina nyfunna vänner.

Dagen därpå - sedan Santorini Express släppt av oss på Ios och puttrat vidare, träffar vi på israelen Amit Uziely.

Han är 21 år, solbränd och gör vad 21-åringar gör när de släpps loss i Ios partydimma.

- Varje år har jag sagt att det är sista gången. Men jag kommer antagligen tillbaka nästa år igen. Efter tre månader av partaj är kroppen så trött. Näst intill död, säger han. Och ler.

Det är tredje säsongen för Amit på den kilometerlånga mjuka sandstranden Mylopotas. Han bor gratis och tjänar 280 kronor om dagen på att hyra ut vattenleksaker och solstolar till turister.

När solen slocknar väntar Ios nattliv och de ökända häxblandningarna.

Ingen tror på allvar att spriten är annat än hembränd när inkastare bjuder ut fem shots för ett inträde på en tia.

Ios handlar om alkohol, sena nätter och sex. En av kvinnorna vid apoteksdisken invid kupolkyrkan säger:

"Vi säljer mest av kondomer."

Vi hinner aldrig se Manganari Beach på öns södra sida - hyllat som en av grekiska övärldens mest makalösa stränder, innan vi reser vidare. Denna gång mot Paros.

På de stora turistöarna möts varje färja av ett uppbåd rumsraggare.

I Paros huvudort Parikia, som mest av allt påminnner om en hektisk centralstation, är hetsen vansinnig. Turister med ryggsäckar kryssar mellan tutande bilar, vilsna shoppare,

öbor som rollar prång med tjock vitfärg, kaptenen som vill skjutsa oss till Antiparos på 25 minuter och kvinnan som bjuder ut ett rum bara 700 meter bort:

- Bara 190 kronor för två sängar, AC, teve och balkong. Hundrafemtio meter till stranden, hundra meter till restaurangerna, klubbarna ligger på andra sidan träden, hamnen är tre minuter bort.

Ett ställe som Parikia gör båtlivet klart tilltalande och vi tar nästa färja. Målet är Mykonos och den chartrade segelbåten Big blue 1.

På morgonen mönstrar vi på i Mykonos nybyggda hamn, krånglar ut 45-fotaren med aktern före. Vår guide är skepparen Åke Adriansson. Ombord finns sex besättningsmän som betalat 9000 kronor var för en veckas seglats i den grekiska skärgården. Vi ska följa med ett dygn och sedan mönstra av på Syros.

- DELFINER! De kommer precis framför fören. De är tre stycken, hojtar Monica Kimdal en av semesterseglarna.

Sunden kring Mykonos är lynniga. En måttlig vind här kan få en våldsam effekt när den tvingas in i den smala kanalen.

Vi har tur. Sundet ligger kavlugnt just denna dag. Vi kan i lugn och ro spana mot den avlånga, karga ön Delos, platsen för Greklands viktigaste arkeologiska fynd. Sedan 1990 är ön upptagen på Unescos världsarvslista.

Åke Adriansson har arrangerat seglingar i Medelhavet de senaste åtta åren. Efter bad, mat och kaffe håller han stormöte vid sittbrunnen: Vind på 9-10 sekundmeter är att vänta. Motorerna stängs av. Försegel och storsegel kommer på plats. Alla vet vad som väntar: full gas in till Syros.

Antonis Fousteris gasar sin moped uppför Ermoupolis backar. Staden på Syros östra sida är en skön kontrast till det söta kykladiska som hittills dominerat bebyggelsen. Här arbetar man i hamn och varv, fikar på kaféer och går på teater. Staden påminner mer om fastlands-Grekland än om skärgården.

Antonis är 45 år och driver ett litet pensionat på Ermoupolis höjder.

Rummet han vill hyra ut är inte mycket mer än två träsängar och en plansch med en tysk tulpanäng. Luftkonditioneringen visar sig vara en frys.

Vi enas om 185 kronor.

Romilda, en ständigt försenad veteranfärja är packad till bristningsgränsen med ryggsäckar och solbrända ben.

Hon missade avgångstiden från Pireus med 1,5 timme och kommer inte i tid till ensliga Folegandros heller.

Nordanvinden - Meltemin - som lamslår ölivet och ställer in färjetrafiken flera dagar varje sommar, börjar kännas. De enstaka vågtoppar som bryts när det blåser fem-sex sekundmeter är nu ett ständigt virvlande skum. Det gungar.

- Det här är det enda som hjälper, säger Manolis, och håller fram en plastmugg med något han påstår är vin men som smakar saft.

Manolis talar snabb engelska och visar sig ha pluggat både historia och filosofi i Cambridge och åkt tunnelbanans gröna linje till Skarpnäck i Stockholm till sin svenska flickvän.

- Om ni vill se något speciellt på Folegandros, säger Manolis, så ta er till grottan Chrissospilia. Den är fylld med graffiti från antiken.

Bara två rumsraggare möter upp när Romilda når Folegandros klockan fyra på morgonen. Det beror inte bara på tidpunkten.

Här bor bara 600 människor, upplyser Flaviio Facciolo på den en man starka turistbyrån. Turisterna är fler, 25000 per år, men inte i närheten av den miljon som hänger över Santorinis klippkanter.

Visst finns de här också, amerikanerna som powerwalkar sin väg upp längs den vitkalkade serpentinvägen till Jungfru Marias kyrka. Men den som stannar upp och tar in öns brådstörtande branter, terrasserna, de ödsliga kullarna och den bedårande vackra huvudbyn Choras ynkliga torg lär få svårt att gå vidare.

De flesta hamnar förr eller senare i skuggan hos Nicolas. Han har haft sin "Snack bar" i 20 år.

- Antagligen kör jag det i 20 år till, till the bitter end, säger han.

Innan kaffe nummer två förmedlas till bordet går han bort till ett par läderremmar fästa i en trädstam och genomför ett kortare stretchingpass för armar och axlar. För vad finns att ha bråttom till här?

- På Folegandros finns inget att göra, sa Dimitris Gerogiannis (en ung man med rockhår och mild ironi) på båtfärden hit.

Han vet att det räcker just så. Atenarna vallfärdar sedan länge hit på helgerna för att slippa undan kaoset. Dimitris Gerogiannis hälsar på sin mamma flera gånger om året, och visst har han tips:

- Ta kvällens första öl på Grekos taverna, låt solen sjunka ner, titta på stjärnorna.

Och när du, bedövad av den kärlekstunga skyn, är redo för civilisationen igen väntar färjan tillbaka till Santorini, och flyget hem.

5 tips till Kykladerna

Ladda hem resguider!

Här hittar du Aftonbladets fem Greklandsguider. Finns att ladda hem för Plus-medlemmar (medlemskap kostar 19:- i månaden).

Peter Grensund