Kykladernas vilda pärlor

Folegandros och Sikinos – mysiga öar en kort båtresa från charterhetsen

1 av 7 | Foto: SARA RINGSTRÖM
Stranden Agali på Folegandros skyddas av häftiga klippor.
RESA

Den grekiska ögruppen Kykladerna består av över 200 öar. Trots det stannar de flesta på charter­öar som Santorini eller Ios.

Men RESA kastade loss och hittade lugnet på Folegandros och Sikinos – en kort båtresa bort.

Vi fick lära oss mycket. Till exempel konsten att gilla läget.

FOLEGANDROS

Båtresan från Santorini är kort men kontrasten mellan öarna är stor. Kvällen innan satt vi på sluttningarna i byn Oia på Santorini och såg solen gå ned – tillsammans med tusentals andra turister.

På Folegandros tycks vi bara ha sällskap av katter som slumrar i skuggan intill de vita sockerbitshusen.

Folegandros är en av de där grekiska öarna som få svenskar verkar ha upptäckt.

Knepiga stränder

En orsak kan vara stränderna. De är förvisso många och fina – men svårtillgängliga. En av de mest populära, och den som är lättast att ta sig till, är Agali. Vi hoppar på en av badbussarna från huvudbyn Chora.

Den stånkar sig ner för en backe som sätter bromsarna på svåra prov. Sedan möts vi av en ganska kort och stenig strand – och ett inbjudande, klarblått hav. Bakom en hög klippa gömmer sig en mindre strand som vi vadar till. Där hittar vi familjen Steffensen-Hansson från Göteborg, som sammanfattar Folegandros med ett enda ord: ”Mysigt!”.

De får medhåll av ett svenskt-danskt par som spelar strandtennis i vattenbrynet.

–Folegandros är perfekt om man har en veckas semester och bara vill vara. Vi ska bada, snorkla och utforska åsnestigar.

Behagligt lugn

I Chora, huvudbyn, finns varken diskotek eller bargata där man tävlar om att spela högst musik. Bara fyra små torg omgivna av ett virrvarr av smala, bilfria gränder kantade av vitkalkade sockerbitshus och blåmålade fönster, cerisa bouganvillor och gråa tanter.

De finaste husen ligger som på ett radband i den gamla stadsdelen Kastro. På 1200-talet användes husen som skydd mot invaderande venetianer. I dag är det mest turister som intar Kastro. Fast någon invasion kan man knappast tala om. Under vår upptäcktsfärd, i slutet av juni, är det behagligt tyst. Vi är så gott som ensamma.

– Ni kan inte gå fel, stan är så här stor, säger en man och visar upp handflatan när vi frågar hur vi ska gå.

Några vägar slutar i en återvändsgränd, men byn är så liten att vi känner oss hemma redan andra kvällen.

Öns längsta meny

Det enda bekymret här är att bestämma vilken av alla tavernor man ska slå sig ner på.

Vi bestämmer oss för Nicolas restaurant och träffar förmodligen öns mest karismatiske man. Nicolas meny är öns största – trots att hans kök är Folegandros minsta. Bakom en liten lucka tillagas bland annat gyros, omeletter, pasta, meze, smörgåsar, grillspett, sallader – allt i oändligt många varianter.

–Vi kan göra allt som gästerna vill ha. Finns det inte redan på menyn, ser vi till att det hamnar där, säger ägaren ­Nicolas Michalidis självsäkert.

Förutom att stoltsera med öns längsta meny skryter Nicolas med att kunna göra 65 olika mönster på capuccinoskummet och omeletter som är ”blonda som svenska flickor”.

Kapten i förkläde

Nästa dag hoppar vi på en badbåt i hamnbyn. Den ska ta oss med till fem av de stränder som man ogärna tar sig till på egen hand.

Bland de övriga ombord finns ett härligt gäng svenska, medelålders kvinnor som är här på kurs och varvar tai chi, akupressur och qi gong. Kerstin Johansson, 65, är med för fjärde året i rad. Hon återvänder till Folegandros för ljuset, dofterna och de salta havens skull.

– Min dotter frågade en gång om jag aldrig tröttnar på Folegandros, eftersom det inte finns något att göra här. Men det är ju det som är så härligt!

– Men det kan vara bra att ta med sig några bra böcker, tillägger hon.

Vid lunch tar kaptenen på sig ett förkläde och börjar skiva tomater. Den övriga besättningen langar fram plastbyttor som kaptenens fru har fyllt med spenatpajer, oliver och auberginebullar.

Brännvin i plastmugg

Efter dagens andra dopp förser vi oss från buffén som har dukats upp. Det smakar solvarmt och hemgjort.

Sista stoppet är vid Katergo, Folegandrosbornas egen favoritstrand.

– Här är bästa badet! säger en av göteborgskorna och ler stort innan hon dyker ner i vattnet.

Här är stranden lite längre, lite mer skyddad och vattnet lite grönare. Det är påtagligt tyst. Tai chi-kvinnorna har simmat in till vattenbrynet och startat en ringdans.

Efter att ha lättat ankar en sista gång puttrar vi sakta tillbaka under eftermiddagssolen, samtidigt som vi blir serverade raki, grekiskt brännvin, i plastmuggar.

SIKINOS

Nästa dag lämnar vi motvilligt Folegandros för att ta båten till Sikinos, granne med partyön Ios. Men Sikinos ska visa sig ha mycket lite gemensamt med grannön.

På Ios hälsas turisterna välkomna av oräkneliga rumsraggare, kaféer med stora deisgnsoffor och turistanpassade menyer. På Sikinos är det ”yazzas” i stället för ”hello”. I hamnbyn Alopronia sitter vi på rangliga stolar och försöker förgäves tyda menyer på grekiska.

På Sikinos är sevärdheterna få. Partylivet obefintligt. Stränderna inget att skryta med. Men en kort promenad från hamnen finns det gott om fina klippor som man kan få för sig själv. På några av dessa möter vi stockholmstjejerna Joanna Engblom, Alexine Wirén och Erika Rodin Gustafsson.

– Här är vi helt ensamma, det är jättetrevligt. Och det är så skönt med klippor efter att ha legat på stranden och fått sand överallt.

”Gäller att gilla läget”

– Här intill finns det små grottor som man kan simma in i. Perfekt att snorkla i!

På Sikinos pågår det grekiska vardagslivet i samma makliga takt som det gjorde på Ios för 20 år sedan.

– Men gillar man att läsa en bok och promenera är det en perfekt ö, säger Pelle Bergström, arkitekt från Kinna som åkte hit första gången 1999 och köpte hus på Sikinos några år senare.

I dag är han en av få svenskar som har upptäckt ön. Pelle Bergström menar att det kan ta några dagar innan man lär sig uppskatta ön.

– Att komma hit handlar mycket om att lära sig konsten att vänta. Häromdagen skulle jag åka till Ios för att handla. Båten skulle gå kvart i nio men kom kvart i ett. Grekerna bara ryckte på axlarna, de är vana. Det gäller att gilla läget här.

Det får vi lära oss tidigt. Efter att checkat in och ätit en god grekisk sallad med hamnutsikt känner vi oss klara med den sömniga hamnbyn. I den lilla livsmedelsbutiken sitter en busstidtabell. Två timmar till nästa buss till huvudbyn, Kastro-Chora.

– Ni kan ringa busschauffören och höra om han kan hämta er, tipsar kvinnan bakom kassan.

Vi testar, men har otur: ”Problem med bussen. Ni får vänta till den går nästa gång”.

Vi sätter oss och dinglar med benen på en bänk i hamnen så länge. Och försöker gilla läget.

Väl framme i Kastro-Chora, två byar på varsin sida om huvudvägen, strosar vi genom de smala, och bitvis slitna, gränderna. Det är tyst, med undantag för ett par hundar som skäller. Vi stapplar upp till ett före detta nunnekloster, vackert beläget på berget ovanför byn. Stannar en stund och tittar på utsikten under kvällssolen. Sedan känner vi oss redo att åka tillbaka.

Biljett-strul

Bara en timmes väntan på bussen den här gången. Det känns som vi har tur.

Det har vi däremot inte när det är dags att lämna Sikinos ett par dagar senare. Vi har hört att båtbiljetterna säljs i hamnen men blir snart varse att det inte stämmer.

– Han som säljer biljetterna är för lat. Nu kan man bara köpa biljetter på kontoret i Kastro-Chora, säger en vänlig grek på tavernan där vi äter frukost.

Det är bara att vänta på bussen. Igen. Och sedan trava mot biljettkontoret – som är stängt. Biljettförsäljaren har tagit siesta. Tillbaka om fyra timmar, enligt den handskrivna skylten på dörren.

Lyckligtvis ligger det trivsamma kaféet Anemelo bredvid. Där bjuder en vänlig donna på kaféets specialitet: en saftig, mjuk apelsinkaka som bakas efter hemligt recept.

Föföriska dofter

Den visar sig vara ett utsökt sällskap vid vårt bord i den tomma, eftermiddagstysta gränden. Inne i köket förbereds det för fest. Några kvinnor langar fram plåtar med nybakade kakor och med jämna mellanrum sveper en förföriskt söt doft ut genom fönstret.

Plötsligt har nästan fyra timmar passerat. Det är då vi inser att vi har lärt oss att gilla läget. Den vänliga damen kommer ut och sneglar mot biljettkontoret.

– Han öppnar snart, annars vet jag var han bor, säger hon.

Större än så är inte Sikinos.

Öluffarguide till Kykladerna!