Guldhalsbandet glimmar i mörkret. Den välklädda kvinnan skrattar till och mannen lägger armen om hennes axlar. På gräsplätten vid kajen kokar gubbarna musslor, och några snorungar dricker gudvetvad ur en pet-flaska.

Det är längs strandpromenaden Riva som allt händer när solen äntligen ramlat ner från Splits himmel.

Här gungar ung som gammal i hammockar på någon av alla uteserveringar för att utbyta skvaller. Här går man hand i hand under palmerna eller har picknick på bänkarna med utsikt mot Adriatiska havet där små motorbåtar och stora segel stävar ut mot öarna.

Till Split kommer nästan alla båtluffare. Några blir kvar i kuststaden hela veckan och det är ju synd. Allt som är värt att se avverkas ganska snabbt i gamla stan, och det är skärgården med sina tusentals öar som är det absolut häftigaste med Kroatien. Helst vill man kasta sig ut direkt, men först en sväng i gamla stan.

Bronsporten leder rakt in i den romerske kejsaren Diocletianus palats, Splits vagga. Det är som ett litet Rom med gränder, stenlagda piazzor, monument och tvättlinor mellan fönstren.

Här är spåren från alla folk som haft dragkamp om landet extra tydliga - romare, habsburgare, venetianer och Napoleon.

Att balansera på kullerstenar i trånga gränder är svårt, men glöm inte att lyfta blicken i alla fall ibland. Annars missar du husfasaderna, lejon och faraoner som vaktar ovanför.

Men solen steker, turisterna trängs och nu vill vi härifrån. Jadrolinijas vita båtar går i skytteltrafik till stora turistfavoriter som Brac, Hvar och Korcula, men också till Splitbornas sommarö Solta och bortglömda pärlan Vis.

Att närma sig Brac är som att segla rakt in i väggen. Grönskande berg reser sig kring den lilla men livliga hamnen. Från Vidova Goras högsta topp singlar skärmflygare ner mot vindsurfarna nedanför. Vi följer strömmen längs gågatan under pinjeträden där alla simfötter och badringar ska till samma ställe - paradisstranden Zlatni Rat. 420 meter lång sträcker sig "det gyllene hornet" sig rakt ut i havet. Eller det beror på, den underliga stranden som består av finslipade, vita stenar ändrar form beroende på hur vinden blåser.

Alessandro Comina, 23, från Italien älskar livet just nu. Försiktigt häller han de mjuka stenarna över flickvännen Franceskas axlar. Som massage.

- Det känns som att ligga i mammas mage igen, mumlar han och syftar på de varma vindarna som omsluter honom.

De reste hit för att det är billigare än Italien men framför allt för vattnets skull. Här är havet rent, vackert och skimrar i turkost och mörkblått mot en fond av gröna berg. Tanken slår en gång på gång - turistbroschyrernas förföriska bilder ljuger för en gångs skull inte.

Men ljug, det är myten om kroaterna som ett alldeles särdeles vänligt folk. Davor Suker, skyttekung under fotbolls-VM 1998, är en av dem som gärna tjatar om hur gästfria hans landsmän är.

- Jag saknar alltid Kroatien när jag är ute och reser, säger han över en öl utanför kasinot på Brac som är en del av hans affärsverksamhet sedan han slutade sparka boll för två år sedan

Faktum är att kroaterna är som folk är mest - sura ibland och charmiga ibland. Såklart.

Davor Suker, som bor i München, är extra charmig när han pratar om landet som han semestrar i en månad varje sommar med sin stora motorbåt.

- Kroatien är som en oskuld, orörd och naturlig. Det är fantastiskt att komma in längs kusten bland alla små öar.

Hyrbil är också ett bra sätt. Den som orkar lämna strandlivet vid kustorterna upptäcker små bergsbyar där tuppen gal och bykyrkan tronar. Där folk bjuder in dig på ett glas grappa och ställer tusen nyfikna frågor. Mellan havet och bergen odlas vin på sluttningarna sedan hundratals år tillbaka och ingen annan har hittat till badviken.

Alla som kommer till Brac får veta att det finns två måsten. Efter stranden Zlatni Rat är det eremitklostret Blaca. Men det verkar folk inte bry sig om, vi är bara fem som tar utflyktsbåten till en liten badvik där det stora helvetet startar - klättring uppför i 40 minuter med den förbaskade solen som tegelsten på huvudet. Om jag åtminstone kunde säga att det var värt det, men inte. Och inte blir det bättre av att det sitter ett gäng utvilade fransmän och sippar mineralvatten när man äntligen kommit upp. De tog bussen till bergsbyn ovanför och hade nedförsbacke sista biten.

Kan jag åka med nästa gång? undrar jag.

- Nej. Det är vår buss.

Det brinner. På andra sidan sundet stiger svarta rökpelare mot himlen. Det är grannen Hvar som vrider sig i plågor, ön som annars skryter om att ha flest soltimmar längs hela den kroatiska kusten. Vår taxichaufför tycker det är roligt och kör rakt genom avspärrningar, mot rött och in i dimman. Vinkar till utslagna brandmän och höjer bilstereon. För nu är vi på väg till den stora festen, staden Hvar som är partystället nummer ett. Tänk dig ett vuxnare, mer sofistikerat Ios utan påfrestande inkastare så får du bilden klar för dig.

I hamnen ligger skrytbåtarna dubbel- eller trippelparkerade, trendkänsliga italienare visar upp badmodet och på torget Sveti Stjepana, som lika gärna kunde legat i Venedig, växer förväntningarna över ett vitt vin.

Den bakfulle engelsmannen inne på apoteket vill köpa graviditetstest. Ler generat och ursäktar sig:

- Det är inte till mig.

Inser att han är kille och försöker parera:

- Jag menar, det är inte till någon jag känner.

Inser att det bara gör saken än mer spännande, ger upp och släntrar ut med påsen i handen.

Eftersom den här delen av Kroatien saknar breda, fina sandstränder tar de flesta taxibåt till någon av de små badöarna som ligger inom synhåll från hamnen. FKK, står det på båtarna. Det betyder Freikörperkultur och är ett arv från Hitlers idéer om friska arier som simmar, blir starka och ännu mer ariska. Men de flesta kastar av sig rubbet och slänger sig nakna i skuggan och jäser där resten av dagen tills det är dags att ta båten tillbaka till Hvar och after beachen på öns hippaste ställe Carpe Diem. Då hinkas gin med en skvätt tonic i de största drinkglas du sett.

- Are you okey?

Bruce Willis ropar genom mörkret. Själv är han okej trots att kulorna viner genom skogen. Utomhusbio är ett populärt sommarnöje på öarna och amerikanska storfilmer dominerar totalt. Efter föreställningen någon gång efter midnatt öppnar stället igen. Då är det bara att följa strömmen från nattklubbarna runt hamnen till Veneranda som nu förvandlats till utomhusdisko fram till morgonen. Inte ens då ger folk upp. En tjej i röd klänning står och dansar på en båt och vinkar över oss. För att komma dit måste man klättra över två andra båtar men det är helt okej. Bara vi inte väcker ungarna.

Jonatan Magnusson, 20 månader, gör succé. Med sitt bländblonda hår ser han ut som en liten tops där han dansar vid hotellpoolen. Tillsammans med mamma Helena och pappa Jimmie semestrar han på Hvars lugnare del, charterorten Jelsa. Efter att hittills bara ha hört en göteborgare möter vi för första gången svenskar i vart och vartannat hörn. Orten är inte lika spektakulär och vacker som de andra och turismen bygger på utflykter. Charterbolagen har massor.

- Det finns mycket att göra runt omkring, men vi tänker stanna här hela veckan och ta det lugnt, säger Jimmie.

- Maten är jättegod, rejäla portioner och de har ju inte lärt sig ta betalt.

Däremot är det inte lika barnvänligt som till exempel Mallorca. Det blir tunga lyft i trappor med barnvagnen och här går inte att bygga sandslott.

- Å andra sidan är det skönt att slippa sand i ögonen. Folk har inte hunnit tröttna på turisterna och priserna är hälften jämfört med andra charterorter.

Familjen har varit i Kroatien flera gånger förut. De kan inte sätta fingret på vad det bästa är.

- Men något är det. Vi fortsätter ju att komma tillbaka.

Vi missar David Bowie med två veckor. Och skådespelaren John Malkovich. Men den svensk-kroatiske konstnären Vladimir Beck sprang på Bill Gates i vinstugan. Vladimir tillbringar halva året i lägenheten på Södermalm i Stockholm och halva i huset på ön Korcula där han bjuder på hemgjord fikonlikör under vinrankorna på terrassen.

Precis utanför går kanalen som en gång var gränsen mellan Dubrovnikrepubliken och det Venetianska väldet, och där soldaterna spionerade på varandra under kriget i mitten av 90-talet. Nu är det kändisarna som kommer den här vägen.

- Varför kommer ni mitt under högsäsongen? När det är som värst?

Gång på gång skakar Vladimir på huvudet. I augusti förvandlas hans ö till

oigenkännlighet. Men han beskriver mer än gärna hur det annars brukar vara:

- Jag har haft båten olåst i 14 år utan problem. Ingen stjäl cykeln. Tanterna ser efter varandras ungar och blir någon hungrig är det bara att följa med in i köket. Folk bryr sig om varandra och det är så mysigt, säger han.

- Efter högsäsongen har man allt för sig själv. Krögaren har tid att sitta ner och prata och du känner dig som en kung.

Försöken att införa europeisk arbetstid har effektivt slagits ner. Om man inte får sluta jobbet senast tre på eftermiddagen är det slut på umgänget, tror öborna.

Som så många andra är Vladimir kluven. Å ena sidan vill han gärna att fler upptäcker hans vackra hemland. Turismen, som slogs i spillror när kriget bröt ut 1991, är superviktig för ekonomin. Å andra sidan vill han aldrig ha något kroatiskt Playa Inglés där gatorna dränks av smaklösa souvenirer och inkastarna tjatar utanför varje restaurang.

På öarna snurrar hjulen långsammare, säger Vladimir. Det har han rätt i. Ibland tar det evigheter att få mat på restaurangerna och trots att det inte är fler gäster än på en vanlig Stockholmskrog en måndagskväll, torkar servitören svetten ur pannan. Världens mest lättstressade folk? Eller ett arv från den påtvingade kommunistregimen som gör att det fortfarande är självklart för brödtjejen att enbart servera bröd, och att killen med ansvar för kaffet inte befattar sig med teet.

Fler lustigheter:

Menyn hänger inte utanför. Man måste gå in och sätta sig för att se vad som bjuds.

Skinka, ost, fisk och musslor anges i kilopriser. Du får själv klura ut hur mycket du äter för.

Tillbehör beställs separat, annars kommer det in en ensam fisk på ett fat.

Ris, pommes frites och kokt potatis hittar du under rubriken "grönsaker".

I baren ligger klagoboken om du inte är nöjd. Alla stora turistställen måste ha en sådan enligt lag.

När man ska beskriva ett land som är okänt för de flesta tvingas man ideligen ta till liknelser. Korcula stad kallas lilla Dubrovnik tack vare sina medeltida gränder som omgärdas av en ringmur. Stadsplaneringen är smart, västerut är gatorna raka för att släppa in den svalkande maestralvinden på sommaren. Åt öster löper gränderna som ostbågar för att stänga ute vintervinden, buran. Mitt i ligger det som sägs vara Marco Polos hus, men det får vi inte se för den privata ägaren kände inte för turister i år.

- Idiot, säger killen på turistbyrån. Men vad ska vi göra, staden har inte råd att köpa huset.

Vi följer trummorna i skymningen. Småspringer förbi kaféerna vid bussterminalen som blev den nya samlingspunkten under kriget när alla ville veta det senaste. På en fullsatt handbollsplan blänker svärden under fullmånen.

Det är Moreskan, svärddansen som dansas här i 400 år. Barnen börjar träna redan i lågstadiet och det är en stor stolthet att ha en svärddansare i familjen. Eftersom maten var så god och servicen så långsam är vi sena och hinner bara se slutet men det gör ingenting. Hjälten fick sin prinsessa - i kväll igen.