Mitt i den kroatiska arkipelagen – där sitter vi, med en iste och en flaska inhemskt Karlovacko-öl på kafébordet. Vi har redan lämnat Istriens två största öar, loja Krk och lummiga Cres, bakom oss och klivit iland i staden Mali Losinjs livliga hamn.

Här slappar vi en stund bland de pastellfärgade husen längs strandpromenaden, där en blandning av turister och ortens ungdomar flanerar medan barnen samlas vid den stora fontänen på torget.

Det är kväll i Mali Losinj och det är som om en liten del av italienska rivieran ryckts loss och kastats rakt ut i Adriatiska havet. Här guppar den förnöjt – en egen liten värld mellan det slaviska och det sydeuropeiska. Det märks i maten, i mentaliteten och atmosfären.

Ön Losinj ligger långt ut i Kvarnerbukten i norra Kroatien och är en blandning av Istriens grönska och Dalmatiens karga, mäktiga landskap. Och det är faktiskt sant – Adriatiska havets vatten är oslagbart rent och magiskt smaragdgrönt. Bergen stupar brant ned i de klara vågorna över vilka färjorna

skär kors och tvärs mellan skärgårdens mer än 1 200 öar.

Ljuset är oslagbart där det reflekteras i det öppna havet i skymningen. Men när vi ofrivilligt lyssnat på Shakiras senaste hit ur kaféts högtalare för tredje gången bestämmer vi oss för att dra vidare. Så långt ut i havet som möjligt – till hemlighetsfulla Susak. Så enkelt tas besluten på en öluff här, när nästa ö alltid ligger bara någon timme bort.

En minut i tio nästa förmiddag flåsar vi ombord på kapten Vincenco Duics lilla båt. Vincenco har varit sjöman i hela sitt liv och varje sommar lägger han och sonen Franco till i Losinj för att serva turisterna med dagsturer.

Jag frågar om farvattnens berömda delfiner. Det är inte för inte som fontänen i Mali Losinj föreställer det leende däggdjuret.

– De dyker nog upp, jag såg dem förra veckan, svarar Franco.

Det är inte bara turister som åker med turbåtarna. Lokalbefolkningen

passar ofta på att lifta, eftersom färjetrafiken är ganska gles. I dag är det Susaks bypräst som hoppat ombord och när vi kliver i land på ön pekar han ut huvudattraktionerna. Det går ganska snabbt.

Byn är liten och här är Shakira-popen långt borta. Den vanligaste musiken är folksånger på den lokala dialekten som knappt ens andra kroater förstår. Gummorna på torget bär folkdräkt och ett populärt transportmedel är ombyggda gamla jordfräsar. Det finns inga hotell, så vill man bo över får man hyra in sig hos privatpersoner.

Det är precis vad familjen Nilsson från Östhammar gjort – som första svenskar på 13 år. Nu bygger de sandslott och flyter runt på luftmadrasser hela dagarna. Pappa Göran säger att han älskar lugnet och att ungarna kan komma och gå precis som de vill.

Lilla Tindra, fem år, delar gärna med sig av sina semesterupplevelser.

– Bäst var när vi såg delfinerna från färjan, berättar hon entusiastiskt.

Delfinerna är alltså inte bara en myt. På båten tillbaka till stan spanar jag intensivt, men ett åskväder är på väg och Franco säger att det inte är delfinväder.

Klockan sex på morgonen är det dags att halvsovande mönstra på en katamaran mot fastlandet. Därifrån tar vi en stor kryssare till staden Split – porten till turistfavoriterna i den södra skärgården.

Grönskan i norr byts mot solblekta stenstränder och låga vingårdar i söder. På Brac, en av de populäraste badöarna i landet, gör vi vårt första strandhugg i söder. Och här går vi in i turistväggen.

Det är den berömda stranden Zlatni rat – Det gyllene hornet – som får såväl kroatiska som utländska turister att vallfärda hit. Över en halv kilometer lång sträcker sig stranden, som ett horn, rakt ut från ön. Vindarna och vågorna gör att spetsen på hornet ständigt omformas och byter riktning.

På kvällen är strandpromenaden inne i byn, med sina kullerstensgator och restauranger, sprängfylld av flanö

rer. Folk samlas runt en mans-kör som sjunger traditionella sånger. Ett stenkast därifrån står en splitter ny Ferrari parkerad vid kajen mittemot en gammal fiskebåt där ägaren hällt ut dagens fångst, som han nu rensar. Lukten av fiskrens blandar sig med doften från skaldjursrestaurangerna och vid den lilla fyren längst ut på piren dricker ungdomarna öl i mörkret.

Kapten Zoran ger oss lift mot Hvar – Kroatiens partyö. Vill man, som vi, bara förflytta sig till nästa ö i stället för att följa med på en hel tur får man åka med för halva priset.

Zoran är egentligen ekonomilärare men extraknäcker som turistskeppare på sommaren. Han är kluven till jobbet.

– Det var bättre innan turismen kom. Vi var fattigare, men levde ett bra liv. Nu är man aldrig nöjd. Har man en bil vill man ha en ny, en bättre. Du jobbar och jobbar och till slut har du inget liv – bara pengar.

Zoran lämnar över rodret åt en holländsk turist som med ett nervöst le

ende styr oss ut över bukten.

Själv slår han sig ner i fören, lägger upp fisk och potatis och blandar rött vin med vatten i en mugg.

Så ställer jag den obligatoriska frågan – den om delfinerna.

– I går var de här och lekte, men sedan försvann de. De hade väl saker att stå i, ungefär som ni, säger han och flinar.

Såväl temperaturen som priserna har stigit stadigt på vår färd söder-över. När vi kliver i land på Hvar

Vid det här laget börjar intrycken flyta ihop: Ny båt, ny hamn, ny pittoresk stad med kullerstensgator och medeltida murar. Ändå sticker varje ort ut på något sätt: Korcula är full av backpackerturister. Här ska Marco Polo ha fötts och här får vi svindel när vi dricker cocktails under stjärnorna högst upp i ett av ringmurens gamla torn, med havet brusande under oss.

Och Lopud är ön där vi kan pusta ut efter turistträngseln och bara njuta av glassen och att det absolut inte finns något annat att göra än att sola och bada. Här finns några av Kroatiens sällsynta vita sandstränder och du kan hyra rum bara ett par meter från de svalkande böljorna.

Så kliver vi till slut upp på torra land i det mytiska, vackra Dubrovnik – staden som krossats av krig men rest sina kraftfulla murar ur ruinerna.

”Libertas” – frihet – är Dubrovniks motto. Det är märkligt och skrämmande att tänka på att den på 1990-talet blev sönderbombad.

Trots turisthorderna är det helt tyst vid fortet Lovrenac, strax utanför den tjusiga ringmuren. Det snurrar till i huvudet när jag tittar ut över Adriatiska havets gröna, gröna vågor långt där nere.

Här slutar Kroatien, några mil söder-ut tar Montenegro vid. Och här slutar vår båtluff. Den bjöd på en hel del svettigt ryggsäckskånkande, lavendel, ringmurar – men inte en enda delfin.

är det närmare 40 grader varmt och de enda lediga hotellrummen kostar 300 euro – per natt. Sedan vi hämtat oss från chocken väljer vi i att hyra varsitt rum för 150 spänn av en liten tant i stället. Hon tar täten upp genom staden Hvars smala gränder. Vi klättrar halvvägs till den gamla borgruinen som kröner berget, sedan är det ytterligare fyra trappor upp genom ett gammalt stenhus till våra rum.

– Så här har vi det: trappor, trappor, trappor, ler vår värdinna.

Hvar är känd som lavendelön och över hela stan ligger en tung doft av örten. Det är nog tur – för från avloppen i köket stinker det ruttet.

Men när vi slår upp fönsterluckan är både trappor och liklukt glömda – härifrån ser vi hela stan och bukten där små båtar och enorma färjor guppar. På andra sidan den smala gränden ligger ett nunnekloster, där kören övar för fullt.

De höga priserna beror på att Hvar har blivit något av ett jetset-hangout, med en internationell men samtidigt tillbakalutad atmosfär. När mörkret faller lyser flashiga yachter upp hamnen som lyxigt julpynt. Men trots den glassiga ytan finns något för alla: softa kaféer och restauranger på taken och en krog för innefolket längst ut i hamnen.

Vår värdinnas dotter heter Danijela, är 21 år och blir vår ciceron i Hvar-natten.

– På sommaren är det helt galet här. Ibland kan man inte ens komma in på barerna om man inte känner ägaren, säger hon och himlar med ögonen. Men jag älskar min stad och min ö, särskilt på sommaren.

När klosterklockan väcker oss på morgonen sitter Danijela yrvaken i köket, sliten efter nattens partyrunda.

– Ha det bra, kom snart tillbaka och … peace on earth, blir hennes avskedshälsning när vi drar vidare.