Fadomusiken är Lissabons själ

Portugals egen blues

1 av 3 | Foto: ANDREAS BARDELL
En av Taverna do Embuçados fyra fadosångare som underhåller publiken.
RESA

Först när du upplevt fadon har du upplevt Lissabon, säger ett talesätt.

Alltså ger vi oss iväg för att lyssna till Portugals egen bluesmusik i stadsdelen Alfama.

- För mig är det som att prata med en präst. Man sjunger ut sina känslor, säger Miguel Capucho, sångare på fadorestaurangen Taverna do Embuçado.

Lissabon är backigt som San Francisco, vackert som Amsterdam och romantiskt som Paris.

Men den portugisiska huvudstaden klarar sig även utan jämförelser. En tidlös och charmig storstad som är lätthanterlig för besökaren. 1996 blev Lissabon utsedd till kulturhuvudstad och två år senare riktades världens ögon återigen hit när världsutställningen hölls i det nyrestaurerade området Oriente.

Men Lissabon bär också på ett äldre arv som bör upplevas - den melankoliska fadomusiken.

Fado är Portugals egen version av blues, född i just Lissabon. Med grogrund i tider präglade av fattigdom och misär har den vuxit sig stark nog att kunna klassas som en del av landets och befolkningens identitet.

Fadorestaurangerna, eller casa de fado (fadohus), ligger framför allt i stadsdelarna Bairro Alto och Alfama. Det är dit vi beger oss, för att få höra äkta fado.

- Man tror att musiken först kom med slavarna från Afrika och att den fungerade som en ventil för deras missnöje, säger Pedro Guerro, ägare till fadorestaurangen Taverna do Embuçado i Alfama.

Medan middagsgästerna slår sig ner vid borden går sångaren Miguel Capucho något rastlöst omkring i restaurangens vestibul. Han är den första av fyra sångare som ska uppträda i afton. På alla fadohus turas vanligtvis 3-5 sångare om att uppträda varje kväll.

- För mig är det lite som att gå och prata med en präst. Man sjunger ut sina känslor, säger Miguel innan han ursäktar sig för att förbereda sig mentalt.

Lamporna släcks, servitörerna försvinner ut i köket och det råder total tystnad. Stearinljus är det enda som lyser upp lokalen.

In kommer Miguel tillsammans med två musiker med gitarrer. Fadon är melankolisk och sorgsen. Texterna är alltid på portugisiska och handlar oftast om obesvarad kärlek, smärta och förluster.

Under en kvart är Miguels röst det enda som fyller tid och rum. Efter fyra sånger är framträdandet slut, musikerna lämnar restaurangen, lamporna tänds, servitörerna kryssar återigen mellan borden och ljudnivån bland gästerna höjs ett par decibel.

Miguels panna är svettig men han verkar nöjd med sin insats. Jag frågar honom vad fadon egentligen betyder för portugiserna.

- Fadon tillhör oss, vi hör den från unga år, växer upp med den och konfronteras med den varje dag. Alla älskar inte fado, men alla tycker om den. Den är Lissabons själ.

På en del fadohus ingår också folkdansuppvisningar, något Pedro Guerra ser som en turistanpassning.

- De försöker göra en show och blandar in folkdans. De gör det visserligen brett, men det blir inte särskilt genuint. Fado och folkdans hör egentligen inte ihop, menar han.

Vid ett av restaurangborden sitter två par från Washington och smälter sitt första möte med fadon.

- Det är annorlunda men kul även om man inte förstår ett ord, säger Susan Skinderman.

Vi lämnar Taverna do Embuçado. Nu har vi fått smak på fadon och hastar vidare för att besöka ytterligare några fadohus, smutta på lite portvin och låta oss vaggas in i musikens lite sorgsna värld medan kvällen övergår i natt.

5 fina fadohus

3 fakta om fado

Hanna Nilsson