Upptäck Spaniens hemligaste hörn

Galicien - vandrande pilgrimer, vilda hästar och orörda stränder

RESA

Galicien, längst uppe i nordvästra Spanien, liknar ingen annan del av landet.

Här bjuds på pajer i stället för paella. Säckpipor i stället för flamencogitarrer.

Och tjurfäktning?

- Nej tack, säger galicierna. Det är barbari!

För de flesta av oss nordbor är Galicien nästan okänt. Men folket som "vet" i Madrid och Barcelona har länge sökt sig hit till den orörda kusten. Sandstränderna hör till de absolut bästa i landet, kilometervida, guldgula sandbågar omgivna av gröna hedmarker och taggiga klippuddar.

De galiciska playorna kransas inte heller av några jättelika hotellkomplex eller motorvägar. Inte mycket har hänt under de tio år vi har rest i området. Fortfarande har många playor bara en lite ruffig provisorisk bar. Solstolar och parasoller, eller omklädningshytter, kan man i de flesta fall glömma.

Galicien består egentligen av tre helt olika delar:

Rias Altas, de övre (eller höga) fjordarna. En av det europeiska fastlandets mest dramatiska kustavsnitt.

Rias Baixas, de nedre (eller låga) fjordarna, med grundvattensvikar, gröna ängar och betesmarker som påminner lite om delar av Bohuslän.

Det ödsliga inlandet som består av berg, hedar och betesmarker.

Vi börjar vår resa längs den norra kusten. Atlantiska hedmarker lyser av ginstens gula blomfält om våren. Små åkerlappar i det oskiftade landskapet, kringgärdade av stenmurar. Fridfullt betande boskap. Mellan Ortigeira och Ferrol störtar havsklipporna ner i havet i ett av Europas mest dramatiska kustavsnitt.

Smala vägar slingrar sig fram högt över vågorna, med milsvid utsikt över den djupblå Atlanten, de brytande vågorna och de höga uddarna som skiktas bort i avståndsdiset. Delfiner hoppar ute på havet, pilgrimsfalkar seglar skriande över våra huvuden, i bäckarna letar uttrar efter kräftor. Allt andas ålderdomlig frid. Ett Sydeuropa vi trodde hörde till en annan, svunnen tid.

Hit reser man knappast för att leva storstadsliv. A Coruña är Galiciens största stad, med sin kvartsmiljon invånare, där den ligger vackert draperad kring bukten, Ria da Coruña. Bakom strandpromenadens mjuka båge och den livliga Avenida de la Marina ligger de typiska vita fasaderna, gallerias, med sina oräkneliga fönster. I gatuplanet trängs affärer, barer och restauranger.

Galicien är med rätta berömt för sin fisk och sina skaldjur. Härifrån transporteras havets pinfärska frukter till Madrid, Barcelona och ut över Europa. Galicierna själva, blygsamma som vanligt, hävdar att det svala havet härutanför producerar de bästa råvarorna i Spanien, ja i världen.

Är Coruña Galiciens komersiella centrum så är den urgamla Santiago de Compostela det kulturella och administrativa navet. Här kan man vandra fram i de trånga, medeltida gränderna och träda in i den imponerande katedralen som började byggas för tusen år sedan.

Antagligen möter vi också moderna pilgrimer med ränsel, vandringsstav och med ett snäckskal av pilgrimsmusslan hängande runt halsen. Att vandra längs den urgamla pilgrimsleden, att följa de stigar och vägar som pilgrimerna nött under ett drygt årtusende av vandrande från Europas alla hörn för att möta aposteln Jakobs grav är en märklig upplevelse.

Men den lätt stressade moderna turisten kan i stället välja att följa leden ett kortare stycke, några dagar, eller kanske bara några timmar för att uppleva vacker natur och få känna närhet till historien. Vår egen Heliga Birgitta gjorde en årslång pilgrimsfärd hit.

På väg söderut passerar vi små fiskesamhällen rådbråkade av Atlantens våldsamhet. I Malpica klänger hus med de typiska glasade balkongerna på varandra över en trång hamnbassäng där täta rader av fiskebåtar i blått, grönt, rött och gult ligger skyddade från havet.

Den vildaste kuststräckan av dem alla är Costa da Morte, dödens kust. Tills nyligen räknade fiskarbefolkningen tiden i förhållande till de stora skeppsbrotten i stället för i månader och år. Det säger det mesta.

Cabo Fisterra avslutar landet åt väster. Romarna gav platsen sitt namn, "där världen slutar". Men söderut tar Rias Baixas vid. Landskapet planar ut. Fjordarna tränger ännu djupare in i landet. Men de är grundare och i de inre delarna är de lugna och stilla som sötvattensjöar.

Ria de Aurosa utanför Pontevedra är ett av världens viktigaste musselområden. Hela fjorden är grafiskt mönstrad av tusentals odlingsramar. I alla grunda vikar skördar kvinnor vilda musslor och snäckor på de bottnar som lågvattnet blottar. Beväpnade med hackor och skäror kryper de på knä i iskallt vatten i sitt sökande efter små kullriga berberechos och andra läckerheter.

När vi kör över hedamarkerna nära havet stöter vi ibland på små lurviga, oskodda hästar. De lever som vilda, ungefär som renar, för att samlas in en gång om året. Förr var klippningen av manar och svansar ekonomiskt viktig, men i dag är det kanske mest en tradition och ett välkommet tillfälle att hålla fiesta.

Sardiner och kött halstras på otaliga kolgrillar. Rödskimrande bläckfiskar, pulpos, kokas i väldiga grytor. Nerklippta i småbitar serveras Pulpo a Feira på en trätallrik med olivolja, grovsalt och chili. Det är ingen större risk att man som turist blir sittande ensam i ett hörn. Snart är vi omgivna av glada galicier som generöst fyller på våra porslinsskålar med det lokala Ribeiro-vinet.

Massturismen kommer aldrig att hitta till Galicien. Costa del Sol känns bra mycket mer avlägset än de cirka 80 landmil som skiljer de båda kusterna.

Atlanten är för lynnig, vattentemperaturen varierar lika mycket och hastigt som vädret. Det är ingen tillfällighet att landskapet med sina lysande gröna ängar påminner om Irland.

Men det växlar snabbt åt båda håll, en snabb skur, så klarnar det upp, solen lyser igenom och molnen drar bort, kanske en ny skur till kvällen.

Hur gick det med oljan?

Ingegerd & Peter Kranz (resa@aftonbladet.se), text och foto