Häng med på ösafari

På Lanzarote och Fuerteventura finns både diskodunk och dromedarer

1 av 13 | Foto: STEFAN MATTSSON
Anja Meertens , 36, från Belgien är på sin vakt när dromedaren sticker fram sitt huvud. Dromedarridning är en av Lanzarotes största turistattraktioner.
RESA

Öarna Lanzarote och Fuerteventura skiljer sig från varandra till det yttre; den ena är en karg och svart vulkanö - den andra en ljus ökenö.

Resa gav sig ut på jeepsafari på öarna.

Vi hämtar nycklarna till det som ska bli vår bästa vän under veckan i solen: en silverglänsande Jeep Wrangler. En riktig machobil med avtagbart tak.

Puerto del Carmen på Lanzarotes östsida blir vår utgångspunkt. Många svenska charterresenärer hamnar just här.

Efter att ha frågat runt efter en bra restaurang får vi samstämmiga svar. Därför beger vi oss bort från neonljus och diskodunk till Gamla stan. Ett lätt kvällsregn skyndar på våra steg och blöta i håret kliver vi in på Bodega, en rustik krog med digert utbud av tapas: bläckfisk, champinjoner i vitlök, skaldjursomelett, heta räkor.

- Det räcker nog bra där, ni kommer att bli mätta, säger servitören.

Staden lever lika mycket som på dagen när vi rullar hem mätta och belåtna. Utanför en av barerna stöter vi ihop med svenske Martin, 23, som har jobbat på Lanzarote i åtta säsonger.

- Det är mest fart här på helgerna. Då kommer alla unga människor hit från hela ön, säger han samtidigt som han hugger tag i ett par förbipasserande.

Puerto del Carmen är en semesterstad. Det mesta kretsar kring den kilometerlånga strandpromenaden med krimskramsaffärer, elektronikbutiker och restauranger.

Men vi vill se mer än så av ön och styr jeepen västerut mot nationalparken Timanfaya.

Vägarna är fina och landskapet liknar mest av allt ett månlandskap: kargt, svart och ödsligt. Nästan lite otäckt. Det luktar svavel från vulkanerna. 140 stycken finns spridda över ön.

Längs vägen stannar vi vid en av öns största turistattraktioner, eller fällor om man hellre vill det. Där väntar en tur med öknens skepp - dromedaren.

För en hundralapp får vi en ridtur till vulkanbergets topp. Dromedarerna går lydigt på led och det skumpar rejält. Prutt! Helt ogenerat gör de sina behov bara någon meter från mina fötter. De belgiska tjejerna på dromedaren framför fnittrar lite generat vid de plötsliga utsläppen.

10-årige Kevin Korsbakke från Halmstad har just klivit av en dromedar.

- Det skumpade upp och ned, nästan så man fick ont i ryggen. Men det var kul, säger han.

En bit bort ligger entrén till nationalparken Timanfaya. Det kostar 65 kronor att köra in med bilen som man får parkera vid restaurangen. Därifrån går rundtursbussar som tar cirka en halv timme och ingår i priset.

På restaurangen grillas mat över värmen från underjorden och utanför får vi se lite tricks: personalen häller vatten i hål i marken och efter tre sekunder sprutar en fontän med väldig kraft. Jag är inte helt övertygad att min stek verkligen grillats över vulkangallret - men servitören insisterar ihärdigt.

Överlag känns stället lite överreklamerat, men utsikten från restaurangen är grym.

Vi fortsätter färden norrut. Längs vägarna passerar vi många cyklister. Tydligen är det ett populärt ställe för tävlingscyklisterna att träna på.

Vid sidan av vägen odlas vindruvor i den svarta jorden i skydd av små bergsmurar. Överallt ser vi dessa vita, låga hus med gröna eller bruna dörrar. Guideboken berättar att de är ett resultat av konstnären Cesar Manriques verksamhet på ön.

Strax utanför staden Teguise börjar det svarta landskapet få färg av växtlighet. När vi närmar oss byn Famara, på öns norra västkust, övergår det till något som ser ut som sandöken. I horisonten ser vi hela tiden de svarta bergen.

Den blå Famarabukten sprider ut sig framför våra ögon och flaggorna med surfarmärken utanför husen signalerar surftrakter.

På den hårt packade sanden slänger vi kläderna och hoppar i. Vågorna är riktigt höga och vi vågar oss inte ut för långt. Vid stranden tränar människor surfing. En dags surfingskola kostar cirka 430 kronor, utrustning, lunch, instruktioner och upphämtning från hotellet ingår.

Från stranden dirigerar Claudio Santos, instruktör på Surf School Lanzarote, eleverna med visselpipa.

- Famara har bästa nybörjarstranden och är vågsäkrast på ön, säger han.

Claudio Santos kommer från Brasilien och har surfat i över 20 av sina 34 levnadsår. Nu åker han jorden runt och lever för vågsurfingen.

- Orzola i norr och Arieta är också bra, men där kan man inte vara säker på att det är vågor varje dag, det kan man vara här i Famara.

Famara är en liten och sömnig by med någon restaurang och ett par fik. Inga stora hotellkomplex så långt vi ser. Men rum går att hyra i byn.

Vi fortsätter vår resa söderut längs kusten. Vi passerar ännu fler sömniga byar som Caleto Caballa och La Santa.

I Tinajo verkar det mest bo fastboende. I Yaiza ligger husen glest utspridda. Där finns några restauranger, en polisstation och något som ser ut som ett fängelse.

Vi åker längs slingriga vägar. Utsikten är enastående och det är en fin kontrast mellan det blå havet och det svarta landskapet.

Till slut når vi åter havet och den lilla byn El Golfo. Inte heller här finns hotellkomplex. På restaurangen Costa Azul saknas meny. Allt beror på vad som fångats för dagen.

- Dorada, sama, vieja, berättar servitören och pekar på faten. Vi njuter av den grillade fisken som serveras med de för öarna så speciella mojosåserna. Serveringen ligger på en höjd ovanför stranden med sagolik utsikt och vi har hittat en favoritplats på Lanzarote.

Ett par bord längre bort sitter Bill och Janet Sharp med sina grannar från Northlincolnshire i England. De åker till Lanzarote två gånger om året sedan sex år tillbaks.

- Vi brukar alltid passa på att åka hit till El Golfo, det är så fint. Vi har sett det utvecklas och bli större, säger Bill.

Det börjar regna, vid ungefär samma tidpunkt som igår. Mörka moln tornar upp sig och snart vräker regnet ned. Men då sitter vi redan under jeepens skyddande tak på väg söderöver.

Det är en kuslig kombination av störtregn och det svarta landskapet. Efter en lång, lång raksträcka och lite kringelikrokar når vi Playa Blanca.

Härifrån går färjor till Fuerteventura.

Lockade av drömmen om den perfekta stranden tar vi morgonens första färja till Fuerteventura.

Utgångspunkten blir Corralejo, som är lite av Fuerteventuras svar på Puerto del Carmen. Det är den stad som är mest exploaterad och därmed också rymmer flest turister.

Vår jakt på den perfekta stranden börjar i sanddynerna söder om Corralejo. Med bil tar vi oss dit på fem minuter (en halvtimme till fots).

På stranden i solen sitter Irene Bredin, 57, från Älgarås. Hon är på semester med man, barn och barnbarn.

- Det är helt underbara stränder här. Det är precis vad man vill ha: sand, vågor och hav. Det är ett bra ställe för barnfamiljer, säger Irene.

Vi lämnar Corralejos dyner med sandiga ben och fortsätter längs havet. Fuerteventura är en relativt platt ö och vägarna är riktigt bra. Den ljusa sandöknen på båda sidor av vägen övergår snart till mörkare klippor. Byggarbetsplatserna avlöser varandra. Det ena efter det andra betongskelettet står i tur att förvandlas till hotellkomplex. Vi undrar om det verkligen finns människor nog att fylla dem alla?

Vid lunchtid når vi Caleta de Fustes - en tvättäkta turiststad, byggd enkom för de tillfälliga besökarna.

Visst - det är snyggt och prydligt. Men så trist. Även här byggs ännu fler hotell.

Efter en snabb texmex-lunch tar vi av taket på vår jeep och glider vidare. Nedcabbat är coolt, men kallt. Blåsten dämpar vår konversation och vi färdas under tystnad.

Mitt i staden Gran Tarajal ligger en svart strand, stenig och solstolslös. Vi blir inte ens lite badsugna, trots den varma luften. Vi fortsätter sökandet.

Kringelikrokvägarna tar oss genom ett lite mer kuperat landskap. Så helt plötsligt - wow! Vita och minst tre hundra meter breda sträcker de ut sig -Jandiabuktens stränder. Ljus fin sand, klart, rent vatten och riktigt långgrunt.

Det blir nog inte mycket bättre än så här. Dagens andra dopp svalkar skönt.

Vid lågvatten håller stränderna ihop längs en sträcka på ungefär tre mil, ända ned till turiststaden Morro Jable. En stad som inte charmar någon av oss.

Efter att ha passerat längs strandvägen och sett butikerna och turistrestaurangerna ger vi oss av för att överträffa Jandiabuktens stränder. Vi har hört talas om stranden Cofete som ska vara sagolik, men också mycket svårtillgänglig.

Och det stämmer: de små grusvägarna är smala och slingrar sig längs bergsväggarna. Inga räcken - på sin höjd en liten sandvall på ett par decimeter som skiljer oss från att störta ned i avgrunden.

Efter lite mer än en timmes färd når vi Cofete.

När vi kliver ur jeepen slår det överväldigande ljudet från stora vågorna mot oss.

Jag har hittat min nya favoritplats.

På den ljusa sandstranden finns bara vi och Kathrin Faltenbacher och Alex Käss från Tyskland.

- Vi visste faktiskt inte om den här stranden innan, vi körde lite på chans, säger Kathrin Faltenbacher.

Vi får av oss tröjorna och hoppar i vattnet som barn på sommarens första semesterdag. De stora vågorna blir större och större. Det är sjukt kul att hoppa runt, bli översköljd, bortspolad av vattnet som en vante. Och så solen...

Som om det inte vore nog med upplevelser, upptäcker vi att den just ska gå ned i vattnet vid horisonten. Vilken perfekt avslutning på dagen.

3 röster om Lanzarote

3 röster om Fuerteventura

Kanarieöarna Lanzarote och Fuerteventura:

Jens O Pettersson (resa@aftonbladet.se)