Mest sol för pengarna

Det är hett. Runt 40 grader. Vår första tanke är att vi vill tillbaka hem till den svala, svenska sommaren.

Precis som de flesta svenskar som ska semestra vid den turkiska rivieran har vi just landat i halvmiljonstaden Antalya.

Efter en kaotisk bilfärd på en fyrfilig väg utan linjer lyckas vi hitta en parkeringsplats på en lugn bakgård, alldeles intill centrum.

Snart står vi mitt i gatuvimlet, bland snygga butiker, överfulla marknadsstånd och osande kebabhak. I Antalya är det framför allt shopping som gäller, snarare än sol och bad.

Priserna är låga och utbudet stort, särskilt om man inte är så noga med äkta vara utan nöjer sig med kopior. Men här finns också "riktiga" butiker med bättre kvalitet där det ändå är billigare än hemma.

Inne i gamla stan, Kaleiçi, krymper gatorna till små vindlande gångar och prång. Nere i den gamla hamnen ägnar sig småpojkarna åt dyk från kajen, ivrigt påhejade av varandra.

Det är närmast outhärdligt i den stillastående, varma luften mellan husen. Så det får bli en spårvagnsfärd mot Konyaaltistranden, en flera kilometer lång klapperstensstrand strax utanför stan. Här kan man ligga på mjuka kuddar på en trendig strandbar och sippa på kalla drinkar tills skymningen faller på. Då tar musiken över och festen börjar.

Från Antalya är det drygt en timmes resa österut till den betydligt lugnare och mindre turistorten Side. Massor av hotell kantar stranden, så långt ögat kan nå.

Charmen hittar vi på den lilla udden som utgör Sides kärna. Här förflyttas man från det moderna livet på affärsgatorna till antiken på bara ett par minuter. Plötsligt står vi bland nästan 2000 år gamla ruiner. I en av dem har en restaurang bäddat med mattor, kuddar och låga bord med vattenpipor. Det ser oerhört skönt ut där några gäster halvliggande njuter av kvällssol och turkiskt te.

I Side har rätten testi kebab, kött och grönsaker som serveras i en lerkruka, blivit en paradrätt. Klart vi måste prova.

På restaurang Trios bär servitörerna in en lerkruka till vårt bord. Sedan tänder de eld under den för att få det att se riktigt spektakulärt ut. När lågorna slocknat knackas toppen på krukan försiktigt sönder och det är dags att gräva ut det läckra innandömet. Ett "åååååh" hörs från gästerna runtomkring.

Det både smakar och doftar ljuvligt gott. Fast en viss besvikelse infinner sig när servitören avslöjar att rätten testi kebab inte är särskilt traditionell, utan snarare en turistvariant.

Kvällsmyset byts mot morgonens aktiviteter på Sides strand. Rader av solstolar täcker sanden så att endast en smal remsa återstår. Snart är den fullpackad av turister.

Turistbroschyrernas tal om "vit" eller "gyllene" sand är en rejäl överdrift. Sanden är brun helt enkelt. Ändå duger den gott för några slappa dagar, utan tvivel. Men för vår del är det dags att dra vidare.

Den turkiska rivierans stora dragplåster heter Alanya - en stad som storleksmässigt ligger mittemellan Side och Antalya. Här bor omkring 100000 invånare.

Vi når charterorten efter ytterligare en timmes bilfärd österut .

Det är fredag och en strid ström av muslimska män kommer ut från en moské i centrum. Omkring 97 procent av Turkiets befolkning kallar sig muslimer, men många följer inte strikt de religiösa reglerna.

Några kvarter längre bort breder fredagsmarknaden ut sig. Små gummor och gubbar har kommit in från landsbygden för att sälja sina läckerheter. Med korslagda ben sitter de framför utlagda dukar på marken som dignar av frukt och grönt.

Ju längre ner mot hamnområdet vi kommer, desto turistigare blir det. På var och varannan restaurang finns menyer på svenska och utanför butikerna ropar till och med försäljarna på svenska efter oss.

- Jag har bott i Sverige!

- Vill du åka på utflykt?

De vill förstås att vi ska köpa och vissa är mer påstridiga än andra. Och varför inte? Det kryllar av billiga kläder (märkeskopior) och allehanda krimskrams.

Den som är ute efter kvalitetsvaror bör sikta in sig på välrenommerade butiker med vackra mattor, tyger, guld och läderarbeten. Utrustad med tålamod och beredd på flera små glas läskande äppelte eller turkiskt kaffe går det att komma ner en tredjedel i pris av vad försäljaren först erbjudit.

Ferit Kaya har vuxit upp i Sverige och är nu försäljare på turkiska rivieran sedan drygt 15 år tillbaka. Han ger oss ett gott råd:

- De turkiska människorna är väldigt varma och vänliga. Men man ska vara försiktig när man handlar. Det finns säljare som använder sin vänskap för att luras.

Vi tycks inte vänja oss vid värmen och måste snart fly ner mot Kleopatrastranden. Stället att hänga på när solens strålar bränner som mest.

Det här är ingen paradisstrand. Sanden är tjock, grusliknande - och glödhet. Att glömma sina sandaler och tvingas gå barfota ner till vattnet är en jättemiss. Liksom att inte ha med pengar till parasollhyra.

Ändå stortrivs svenskar, tyskar, engelsmän, turkar och alla möjliga nationaliteter här. Det är praktiskt på något vis. Blir man rastlös under parasollen är det bara att välja och vraka bland alla vattenaktiviteter som erbjuds.

Det finns en sak man inte får missa i Alanya: Borgen. Stolt vakar den över staden på en stor udde ut i havet.

När solen sänker sig knatar vi långsamt upp, upp, upp längs den ringlande vägen. Svetten rinner. Först efter drygt en timme når vi vårt mål, precis lagom till solnedgången.

Utsikten är svindlande vacker. Havet, stränderna, staden, och långt där borta de disiga Taurusbergen.

Kanske har den turkiska rivieran en viss charm ändå.

Om man bortser från den olidliga högsommarvärmen.