Alla gör det vare sig man vill eller inte. Det är nämligen kolsvart här inne. Så mörkt som det aldrig annars blir, som att ligga i sovsäck i öknen i Australien och inte märka någon skillnad mellan att titta och blunda.

Efter att ha beställt maten vid receptionen tilldelas man en servitris, vår heter Sandy Lorenz, lägger handen på hennes axel och går trevande genom en slingrande korridor som effektivt stänger ute allt mörker.

Var är besticken?

Sandy leder oss till bordet, ser till att vi lyckas sätta oss, och förklarar var besticken ligger. Så sitter vi där som två fån, fotografen Göran Bohlin och jag, stirrande rakt ut i ingenting och vågar knappt röra oss.

Sakta börjar man bilda sig en uppfattning om rummet. Från någonstans strömmar lugn pianomusik. Ett grabbgäng garvar i närheten, och precis intill mig mumlar en äldre dam på tyska. Det är hennes hand jag trycker när nyfikenheten på bordsgrannarna blir för stor.

Efter en stund har en underlig gemenskap uppstått mellan oss 32 matgäster som inte ser varandra. Det är Sandy som berättar hur många vi är, precis som hon hjälper oss med allt annat. Hälla vatten i glaset, skilja på salt- och pepparkaret, och leda oss till toan. Det är som att vaggas tillbaka in i fosterstadiet - jätteskönt.

- Du anar inte hur svårt det är för mig som synskadad att få jobb. Men här är jag kung och du handikappad, säger Sandy Lorenz, som har fem procent kvar av synen sedan födseln. På två veckor lärde hon sig servera i totalt mörker.

Förvånansvärt snabbt lär vi oss hur man spetsar fisk med gaffeln och träffar munnen med vinglaset, garanterat utan att bli på lyset. Men när jag ger mig iväg på en utflykt längs stolsryggarna fångar Sandy snabbt in mig. Det är hennes ansvar att jag inte ramlar och skadar mig.

En flykt från stress

- En man tyckte det var så skönt att sitta i här i mörkret efter allt hemskt han sett under dagen. Jäkt, stress och bråk på gatorna. För honom var det en ren befrielse att komma hit, säger Sandy Lorenz.

På Unsicht Bar försvinner inte bara synintrycken utan även tidsuppfattningen. Efter två timmar går vi ut genom den slingrande korridoren. Ögonen vänjer sig sakta vid ljuset igen och plötsligt känns allt bara som en dröm.

Jag frågar hur det såg ut där inne, vad vi åt och om någon spillde. Men Sandy ler och skakar på huvudet.

- Det är en hemlighet. Du har skapat din fantasi och den tänker jag inte ta ifrån dig.