Svarta havets röda Riviera

Upplev en doft av det forna Sovjet på Krimhalvön – Ukrainas semesterparadis

1 av 10 | Foto: MATTIAS CARLSSON
Vera och Olga, två unga damer från staden Dnipropetrovsk i Ukraina, njuter av semestern på stranden nedanför strandpromenaden vid hotell Yalta. Svarta havet ligger lugnt och i bakgrunden tornar de mörka bergen upp sig.
RESA

Här låg det socialistiska paradiset.

Här flödade solen och den bubblande sekten. Mönsterarbetare och partipampar åt svart kaviar med matsked och njöt av semestervistelsen på sanatorier och stränder.

Nu finns inte Sovjetunionen längre. Men Krim ligger kvar.

Häng med till Svarta havets röda riviera.

Antonov 36:ans propellrar tjuter i sin öronbedövande bromsmanöver. Den gamla maskinen skakar och skramlar när vi skumpar fram över betongplattorna framför stationsbyggnaden. Två timmars flygning mellan Kiev och Simferopol är till ända. Nu väntar en bilresa, 86 kilometer, innan vi når målet: den gamla kurorten och metropolen Jalta.

För 30 dollar lovar Sergej att köra oss. Hans gamla Lada låter som en Ferrari, men har i övrigt ingenting gemensamt med en modern bil. Strunt samma – nu litar vi på Sergej och hans vrålåk.

Sergej undrar om vi vill höra en anekdot och alla som någon gång varit i forna Sovjetunionen vet att man måste lyssna på några anekdoter. Vare sig man vill eller inte.

”Två ryssar samtalar. Ämnet är dagstidningar och den ene frågar:

– Är Pravda bra? Eller föredrar du Izvestija?

– Nja, Komsomolskaja Pravda är bäst. Papperet är mycket starkare och behåller formen hela dan!”

Sergej storskrattar och vi ler.

Vad skulle man med en sovjetisk tidning till? om inte använda den som solhatt? Just här på Krim veks det tidningshattar med särklassig snits och jag spanar storögt i hopp om att få se en relik.

Icke.

Gummor i blommiga hucklen söker skydd i skuggan bakom träställningar där de har hängt knippen med en speciell sorts söt rödlök till salu. Färden går rasande fort på en trefilig väg. Den frodiga vegetationen står som en vägg vid vägkanten, en blandning av pistageträd, körsbär, vinrankor, akacia, lagerträd, magnolia, palmer, orkidéer och vinrankor. Bergskullarna täcks av ek och bok. Det är mäktigt och vackert.

1990-talets politiska turbulens gav extra skydd åt kriminalitet och allmänt ljusskygga aktiviteter på Krim. Rykten och historier om maffiabossar och brottsklaner är rena, rama sanningen. Bland annat fängslades Jaltas borgmästare Nikolaj Diskin, utbildningsministern och en parlamentsledamot för korruptionsaffärer 1998.

Vice premiärministern i Krims lokala regering, högste polischefen och ordförande i Jaltas stadsfullmäktige likviderades.

– Nu har myndigheterna i Kiev rensat upp här och skjutit eller arresterat alla gangsters och lagt beslag på allt lönsamt för egen del, säger chaufför Sergej, med en axelryckning

En sak är säker: inte är det kulturministeriet som i dag driver alla kasinon eller sköter den ohämmade prostitutionen.

Tunga tankar skingras av den blå himlen, solen, värmen och det skimrande havet som vi nu förnimmer när vägen sluttar utför innan ankomsten till själva staden Jalta.

150 000 människor bor här och det känns som alla har samlats på samma ställe: längs strandpromenaden. Den heter Lenin-kajen. Den börjar där Lenin står röd marmorstaty framför den runda Mc Donalds-restaurangen.

Promenaden sträcker sig ett par kilometer bort, kantad av restauranger, snabbmatställen, gatuförsäljare, ungdomar på skatebord och cykel, gycklare och artister. Det är stökigt och trångt – men tempot är ändå lugnt och atmosfären är avspänd och vänlig.

Här har inte turistbroschyrernas vokabulär fått fäste; här talas det inte om ”mysigt” eller om Jalta som någon ”oupptäckt pärla”. Här råder en udda blandning av stil och proletär stillöshet. Husen är förfallna eller nyrustade, på bergssidorna ovanför centrum är det glest bebyggt.

Sergej tar in oss i sin bil igen, kör förbi hotell Bristol på ulitsa Rusevelta (Roosevelt-gatan) och svänger av mot den östra delen av strandlinjen.

Hotell Jalta är ett mastodontkomplex som både i stil och anda möter oss med omisskännlig attityd – Back to the USSR!

Kö för att registrera sig och lämna ifrån sig passet i receptionen. Utan ett uns av välkomnande får vi rumsnyckeln. Det luktar desinfektionsmedel av heltäckningsmattan på våningsplanet där ”nyckelpigan” regerar. Hon har koll på allt och alla. Dörrhandtaget lossnar när vi väl har vridit om nyckeln.

Fotograf Mattias Carlsson drabbas av första skrattanfallet när väggkontakten poppar ur väggen när han vill tända lyset – och själv är jag nära att bryta lårbenshalsen när jag snubblar på ett osynligt, men likväl gigantiskt veck i heltäckningsmattan. Det droppar rytmiskt ur duschkranen (varmvattnet är avstängt) och aggregatet för luftkonditioneringen avger en ömklig suck innan hela rasket pajar ihop.

– Utsikten är i alla fall bedårande, säger Carlsson från balkongen där han balanserar på en lös kakelplatta.

Passar inte galoscherna så är det väl bara att flytta.

Får vi föreslå Oreanda? Lyx vid strandpromenaden. Ett sekelskifteshotell som under kommunisttiden skröt med att vara det enda hotell som alltid hade proppar till badkaren.

Nu kräver de nyrika från Moskva, oljebaronerna och gas-och metalloligarkerna sin jacuzzi i de bladguldsdekorerade sviterna för 500 dollar natten. De kräver service och parkeringsutrymme på gatan. Gott om parkeringsutrymme.

För här står limousiner långa som inlandsbanan och varför nöja sig med en miljonbil när man kan skruva ihop flera? Jag bara undrar när jag inte riktigt tror mina ögon: en

f-ö-r-l-ä-n-g-d Hummer, det amerikanska bepansrade krigsmaktsfordonet som med en prislapp på miljoners kronor har blivit alla statussymbolers statussymbol bland folk som vill visa upp sina bilar.

David Petrenko, en stadig man i övre medelåldern, gömmer sig bakom mörka solglasögon och tre blonda väninnor på Oreandas uteservering. Han är inte förtjust i vår kamera. Han är inte förtjust i frågor. Men han kan skryta och han minns somrarna som inte är allt för avlägsna i tid:

–?Jag bodde här flera veckor i sträck. Men under sovjettiden var allt uselt. Tro mig, en hel sommar åt jag pannbiff varje dag, tomatketchup var enda tillbehöret och moldavisk cognac var den enda alkoholdrycken. Pannbiff och cognac? ja, jävlar! utbrister David och gapskrattar.

Nu kan han bara stappla iväg några steg tvärs över strandpromenaden och hitta en fashionabel sushirestaurang, otaliga pizzerior, all upptänklig snabbmat, barer med allt från fransk champagne till färskpressad juice och italienskt kaffe.

Cirka 15 kilometer väster om Jaltas stadskärna står en byggnad som har blivit själva symbolen för Krim. Sagoslottet kallas ”Svalboet”. En tysk industriman lät uppföra sitt sommarslott 1912 på en klippudde i Svarta havet. I dag används slottet som restaurang.

– Fantastiskt vackert. Men, oj så jobbigt att promenera dit och tillbaka, säger Kristina Svanberg.

Tillsammans med sin man Jan och en liten grupp svenskar står de och torkar svetten ur pannan och beundrar utsikten från bilvägen. Kristina och Jan har rest hit från Vetlanda i Småland.

Vi fortsätter till byn Mischor nära palatset Alupka, eller Vorontsovpalatset som det också kallas efter den ryske greve som var Katarina den storas favorit. Greven lät bygga sitt palats i engelsk tudorstil efter att ha tjänstgjort som rysk ambassadör i England.

Här väntar linbanan upp till den mäktiga toppen Ai-Petri, 1 243 meter över havet på en dramatisk sandstensklippa.

Biljetten kostar motsvarande 36 kronor per person och utan att skämmas låter vi vår ”fixare” och inhyrda chaufför Nikolaj mygla oss förbi hela den långa kön till linbanan. Efter halva sträckan är det byte vid stationen Sosnovij Bor (Tallskogen). Vi når toppen efter 20 minuter.

Där uppe är det ett inferno: tatarer har slagit läger och byggt upp rader av enkla restauranger och serveringar, souvenirstånd och barer. Via den mycket branta och slingriga bilvägen på bergets baksida har man fört upp kameler och hästar. Unga tatarpojkar visar sina färdigheter på hästryggen och rider barbacka i full galopp så att dammolnen tornar upp sig och skymmer både sol och utsikt.

Ur högtalare dånar musiken som domineras av den tatariske reggaestjärnan Izzet Abljazov, numer en världskändis i hela Kiev. Små grupper av turister sätter av med sin ryggsäckspackning längs vandringslederna.

De allra flesta besökarna svalkar sig med öl och läsk medan andra stärker sig med ett rejält glas vodka inför nedfärden i kabinbanan.

Kvällsmörkret har lagt sig kompakt men lent som sammet. Klockan är 21 och efter en utsökt måltid med grillspett och grönsaker på en namnlös servering vid strandpromenaden strosar vi vidare.

Floden Bystra markerar en gräns på promenaden – västerut ligger en lång rad utomhuskaféer, ölserveringar, chica småbarer och snabbmatställen. Där driver semesterfirarna omkring och betraktar andra semesterfirare vid strandkanten. Där låter de för en liten slant fotografera sig i kläder och utstyrslar som adel och överklass hade när de spatserade här på 1800-talet.

Många ungdomar går klädda i scoutliknande uniformer – de kommer från det internationella ungdomslägret Artek strax öster om Jalta. Fackföreningar och stora fabriker i Ukraina och Ryssland har kvar sina semesterhem där familjerna har chans till en subventionerad semester.

Andra anläggningar drivs i privat regi och har gjorts om till hälsohem eller kasinon och nattklubbar. Bommar och bevakningspersonal håller koll på ställen som heter Zarja, Zaporozjije, Tjernomorje, Sudostrojtel, Geolog, Ecologi eller Malachit.

På den östra delen av stranden säljs kebab för fem kronor styck – och nykokta kräftor! Styckepriset är motsvarande 2,50 kronor men den tillhörande vodkasnapsen går på cirka 45 kronor, för helflaskan?

Promenaden tar oss tillbaka till hotel Yaltas komplex i den östra delen av Jaltabukten. Vi går genom en stor park och tar hotellets egen hiss ned till beachen. På Apelsin club hänger innefolket. Musiken pulserar, drinken som gäller är mojito (den kubanska myntaspetsade romdrinken).

Nu står kultur, litteratur och historia på programmet.

Nikolaj kör oss till vinslottet Massandra, byggt 1897 av en man som hette Golitsyn och som betraktas som Krimchampagnernas fader. Massandra framställer huvudsakligen söta viner.

Långa tunnlar i berget har ekfat och flaskor med innehåll från slutet av 1700-talet och i slottsbutiken säljs dyrgripar som kostar tusentals kronor. Ett forskningsinstitut sköter 800 druvsorter som bland annat innehåller hybrider från algeriska, franska, italienska, ungerska och syriska druvor. Hela halvön Krim kan stoltsera med flera omtalade vinproducenter: ”champagnen”, det mousserande Novij Svit, Inkerman, Koktebel, Zolota Balka och Oktjabirska.

– Skål, skål, hojtar provsmakarna som är många och glada i hatten och vill bjuda oss på några glas. Men? vissa saker passar inte till frukost, så vi drar oartigt vidare.

Mot gatan som heter ulitsa Kirova. Nummer 112. I området Autka ligger Vita villan och det är en byggnad som vårdas ömt och där det känns andäktigt att bara stiga in i den fantastiska trädgården.

Här bodde Anton Tjechov, läkaren och författaren, som trodde att hans tuberkulos skulle botas av klimatet på Krim. Han längtade hem till teatern, till Moskva – men fick nöja sig med att här skriva mästerverk som Damen med hunden, Körsbärsträdgården och pjäsen Tre systrar.

Besöket i den här författarmiljön får oss i stämning att känna mer av historiens vingslag. Nikolaj kör oss till palatset Livadia. 1911 lät tsaren Nikolaj II uppföra ett residens som i byggnadsstil har element av renässans, arabisk arkitektur, bysantinska och gotiska drag. Här ägde den berömda Jaltakonferensen rum 4–12 februari 1945, då andra världskriget i praktiken redan var vunnet.

Den envise Winston Churchill, den sjuke Franklin D Roosevelt och den listige Josef Stalin delade upp världen och drog gränser på en ny karta.

Svarta havets vågor rullar in mot strandkanten nedanför slottet. I den vackra parken går grupper av människor och samtalar tyst. Guiderna drar sina monotona haranger på alla världsspråk och det är omöjligt att inte uppfyllas av allvar och eftertanke under det här besöket.

En uppvisning av skickliga och lekfulla delfiner kan vara imponerande och underhållande. Tänk er då militärt drillade delfiner, en gång tjänstgörande i den sovjetiska svarta havsflottan.

–?Suveränt, vilken show! utbrister Ivan Patchev, från Huddinge utanför Stockholm. Han är på semester med två av sina barn, Nikolaj, 15, och Anna, 17, och har rest till Jalta några veckor varje sommar de senaste åren.

– Men det är första gången vi ser delfinerna. Det har varit svårt att få tag på biljetter tidigare, säger Ivan.

Den här förmiddagen köper vi biljetter för cirka 25 kronor styck och försöker att gömma oss under en bit segelduk som ska ge skugga på ena läktaren. En tidigare marinofficer sköter och tränar delfinerna. Tidigare användes de bland annat till att upptäcka ubåtsmineringar.

Nu imponerar en av delfinerna med att med olika penslar måla med oljefärg på en duk som tränaren håller vid bassängkanten. Efter uppvisningen auktioneras tavlan ut. Slutpris: 30 dollar för ett abstrakt verk i blått, gult och rött?

Delfinshowen avslutas med att den som betalar ytterligare 25 kronor får åka liten gummiflotte som dras av en delfin runt i bassängen. De riktigt modiga får ställa sig på djurens rygg och surfa runt en stund.

Vissa saker mår man bäst av att inte veta.

Vägen mellan Simferopol och Jalta kallas Vägen till helvetet. Vi läser fasansfulla fakta i ett glättat, ukrainskt veckomagasin när resan är över. Vägen är trefilig och byter vägbredd helt oannonserat. Blådårar, rattfyllon, snabba fartåk och usla sovjetiska fordon försorsakade 723 allvarliga olyckor, många med dödlig utgång, bara under perioden januari–maj i år. Under sommarsäsongen är sifforna än mer förskräckliga.

Personligen skulle jag inte tveka en sekund att göra om resan.

Ibland är det värt en sväng genom helvetet för att komma fram till paradiset.

Krim är en bra bit på väg mot den destinationen.

Snabbfakta/Ukraina

3 röster om Krim

Sture Olsson