Kör så det visslar i Kanadas berg

I Whistler är friåkningen gränslös och ölen dyr

Foto: Getty images
RESA

Åket är så långt att knäna viker sig.

Pudersnön är lätt som bomull.

Synd bara att plånboken gapar tom.

Whistler är det bästa – och sämsta – med utförsåkning i Kanada.

I Whistler är ­stämningen lugn och avslappnad.
I Whistler är ­stämningen lugn och avslappnad.

Klockan har precis passerat nio på morgonen. Det är någon minusgrad och på marken ligger fyra decimeter perfekt nysnö.

För i Whistler snöar det nästan jämt.

Efter några liftbyten når vi toppen på Blackcombe Mountain, 2?284 meter över havet.

Resan upp på berget är snabb och bekväm. Liftarna är moderna och köerna korta med svenska mått.

Lagom till nerfärden klarnar himlen upp och blir starkt blå. Nu gäller det att passa på, för vi är inte ensamma om att sikta på den färska snön.

Vi väljer västra sidan av berget. Ytorna att åka på är jättelika, men terrängen kräver sina offer. Det blir mer än ett fall – men nysnön är förlåtande mjuk.

Runt omkring oss är det gott om riktigt duktiga åkare. De flesta är täckta i gore-tex och utrustade med hjälm, ryggsäck, spade och lavinsändare.

Det blir några timmar av lycka, sedan har nysnön förvandlats till puckelpist.

Dags för lunch nere i Whistler.

Byn påminner på många sätt om Åre.

Det är rätt glassigt, lite exklusivt och väldigt dyrt.

Lyxhotellen och butikerna avlöser varandra längs huvudgatan. Det är mera Prada än Fjällräven, den som söker det genuina göre sig inte besvär här.

McDonalds blir räddningen för plånboken. En snabb lunch, sedan ut på berget igen. För det är ju trots allt åkningen som står i centrum.

Den här gången tar vi vägen upp på Whistler Mountain, det andra av tvillingbergen som tillsammans utgör skidområdet.

Det första som slår oss är alla japanska turister. Svenska hör vi inte på hela dagen, men vi delar lift med hårdstylade japaner mer än en gång.

Whistler Mountain har nästan identisk fallhöjd med Blackcombe, runt 1?600 meter, och åkningen är lite mer varierad med flera svarta nerfarter.

Men för första gången på dagen dyker liftköerna upp. Det finns flaskhalsar i systemet, och vi stampar otåligt för att hålla värmen.

I motsats till i Europa pistas bara en liten del av systemet. Anledningen är enkel – oftast finns det färsk snö att åka på.

Nackdelen blir att de få pistade nerfarterna tar ordentligt med stryk, och känner man sig inte bekväm utanför pisten blir valmöjligheterna få.

Men för oss som gillar friåkning är möjligheterna enorma.

Whistler ligger i bergskedjan Costal Mountains och får upp till tio meter snö på en vinter. Naturen är bedövande. Det är svårt att inte stanna upp och njuta när man står på någon av topparna.

En lång dag på berget närmar sig sitt slut, och det är dags att prova after skin.

Det är gott om barer runt torget i Whistler. Stämningen är lugn och avslappnad. Nästan sofistikerad.

Ölen dricks i sakta mak och musiken är låg. Allt är ljusår från Smokiespelande trubadurer och sexor Jägermeister.

Nattlivet är betydligt vildare. Barerna ­kokar. Men ölen är dyr – till och med ­jämfört med ­Sverige.

Så det får bli en tidig kväll.

För i morgon är nysnön till­baka – och det gäller att vara först i backen.

Snabbguide: Whistler

Resultat i klassen "Snöresor" i omröstningen på aftonbladet.se. Över 60.000 läsare deltog.

Läs också

Anders Bäckström