Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Resa / Resmål / Nordamerika / USA

Drömmarnas USA

Vilda västern på tre veckor, en bil och 10 000 kronor var

Känn dig pytte-pytteliten när du står och blickar ut över jätte-jättestora Grand canyon. Känn dig pytte-pytteliten när du står och blickar ut över jätte-jättestora Grand canyon. Foto: ULRIKA WELANDER

   De fria vidderna. De mäktiga städerna. De roliga nöjesparkerna.

Det finns många anledningar att åka till USA.

På västernhjältarnas tid klarade man sig med en handfull dollar.

I dag krävs betydligt fler, men faktum är att dollarn blivit nästan 25 procent billigare på två år.

Resa har dragit västerut. Vi börjar med en tur till tre fantastiska nationalparker. Ulrika Welander och Fredrik Horn hyrde en bil, avsatte 10 000 kronor var och tre veckor för att förverkliga sin amerikanska dröm.

Ulrika Welander spanar in Yosemite.   Ulrika Welander spanar in Yosemite.

Grand canyon, Yosemite och Death valley hör till världens mest spektakulära naturplatser.

Att uppleva alla tre under en bilsemester kräver lite planering och många timmar bakom ratten.

Men entréavgifterna till nationalparkerna är låga, bensinen kostar mindre än hälften jämfört med i Sverige och det finns många billiga ställen att bo på, nu när sommarruschen är över.

Vi börjar vår resa i Grand canyons nationalpark och är därmed två av de 4,7 miljoner besökare från hela världen som hittar hit varje år.

Men vi skiljer oss ändå från den stora mängden eftersom vi hör till de blott 3 000 som varje år får tillstånd att vandra ner i den 1 433 meter djupa dalen, nerför de lodräta klipporna, ner i den stekande grytan där ingen civilisation tidigare har tyckt det har varit värt att bygga en framtid, ner till Colorado river.

Dit ska vi - kul!

 

Kvällen före vår vandring står vi uppe på kanten, nästan 2 500 meter över havet. För fyra miljoner år sedan utgjorde marken här flodbädden. Sedan dess har floden sakta grävt sig ner genom de porösa berglagren och skapat Grand canyon.

Vi går utmed kanten på små stigar. Inte för nära, vi vill inte se dalen i förväg. Varje år trillar tre, fyra personer över kanten och landar i dödsstatistiken.

Över dalen ligger ett tunt grådis. Det lär vara avgaser ända från Los Angeles (över 60 mil bort

fågelvägen) som drar förbi. Tragiskt.

Men det är obeskrivligt vackert ändå. Vi känner oss pyttesmå inför jordens storslagenhet när solens sista strålar lyser på de stupraka bergväggarna som ger ifrån sig mirakulösa färgskiftningar i rödbruna toner.

 

Nästa morgon går vi upp redan klockan fyra. Det gäller att komma iväg tidigt och undvika solen som förvandlar upplevelsen av Grand canyon till en bitter kamp mot hettan. Hundratals gånger varje år får parkvakten gripa in och hjälpa turister som slarvar med vatten och solskydd.

Vi bär på tält, liggunderlag och mat för tre dagar, i ryggsäckar som väger 15 kilo. Dessutom bär vi fyra liter vatten var i handen, fast tyngden känns som den dubbla eftersom lutningen är brant.

Vi har tur. Ett lätt molntäcke ligger över dalen under förmiddagen och vi får en sval nedfärd. Var trettionde minut lägger vi oss raklånga intill stigen och vilar samtidigt som vi njuter av att blicka ut över de stora vidderna.

Varje gång vi stannar

dyker ekorrar upp som från ingenstans. De står på sina bakben och tittar nyfiket på oss. De har lärt sig att turister har goda saker i packningen och har nästan blivit tama till följd. Men vi har fått stränga uppmaningar att inte mata dem. Även minsta smula kan förstöra djurens ämnesomsättning då socker inte ingår i deras naturliga diet.

 

För varje meter vi fortsätter nerför stiger temperaturen. Efter fem timmar, klockan tio på förmiddagen, är vi nästan nere vid Coloradofloden och molnen har skingrats.

Det har nu hunnit bli 43 grader i skuggan och vi söker som hökar efter platser att vila på, dit solens strålar inte når. "Den fina utsikten" är från och med nu helt ointressant, här gäller det att övervinna naturens försök att förvandla oss till russin.

När vi äntligen kommer ner till dalens botten störtar vi genast i närmsta bäck och svalkar av oss. Temperaturen i floden är inte mer än 10 grader.

Sedan går vi omkring i tältområdet och försöker välja (sno före någon annan) en tältplats med så många träd som möjligt, det vill säga mest skugga. Anpassningen till hettan är den största enskilda sysslan för alla här nere.

 

Under resten av dagen gör vi inget annat än vilar och badar. Det är helt enkelt för varmt för att aktivera sig.

På kvällen besöker vi tillsyningsmännen och får en snabblektion i Grand canyons historia. Spanjorerna kom hit redan 1540 i jakt på guld, men fann hettan outhärdlig och drog vidare. Det var först i början av 1900-talet som en guldgrävare insåg turistvärdet och började ta betalt av de allt fler besökarna. Numera äger myndigheterna all mark och Grand canyon har utsetts till världsnaturarv.

Efter en svettig natt i 35-40 graders värme beger vi oss dagen efter på utflykt till ett vattenfall längre norrut. Det är fint men inte storartat. Däremot är vattnet kallt och runtomkring är stenarna behagligt svala.

Vi uppsöker skugga, naturligtvis, och lägger oss för att läsa, sova och fördriva dagen. När vi sträcker oss efter vår matsäck upptäcker vi gnaghål i ryggsäcken efter ekorrar som försökt bryta sig in.

 

Den tredje dagen vandrar vi uppåt igen. De första timmarna på stigen är det svalt. Redan klockan nio är vi vid Indian garden, ett campingläger halvvägs upp. En helikopter lyfter med någon som har ramlat och brutit armen. Dagen innan hade en helikopter hämtat en kvinna som råkat ut för brännskador.

Vår ursprungliga plan var att fortsätta härifrån först på eftermiddagen och komma upp på kvällen. Men vi är på gott humör och fortsätter direkt, vilket inte är något av våra klokaste beslut på resan.

Redan efter en timme börjar hettan sätta in. Det går trögare och trögare. Vi blöter våra huvudbonader och t-shirts vid varje vattendrag, häller dricksvatten över oss och stannar vid varje träd som hänger över stigen.

Vid en rastplats svimmar Ulrika och vi pausar i en halvtimme innan vi kan fortsätta.

Efter sju och en halv timmar är vi äntligen uppe på kanten. Jag blöder näsblod ymnigt. Vi vinglar bort till bilen, tar oss till tältplatsen, slår upp tältet och somnar omedelbart.

Trots att vi har druckit mycket, ätit mycket salt och en hel del godis regelbundet på uppfärden känns kroppen tom på energi. När vi vaknar går vi darrande bort till affären och inte förrän vi har fått i oss ett ordentligt mål mat börjar vi känna oss levande igen.

 

* * *

 

Efter två dygn i glittrets Las Vegas styr vi bilen mot beryktade Death valley. Det är gratis att köra genom parken men om man ska övernatta måste man betala parkavgiften på 165 kr (20 dollar) plus campingavgift. Men vem vill sova på en av jordens hetaste platser?

Den första halvan av färden går nerför. Man kan i princip stänga av motorn och bara rulla ner till dalens botten, 80 meter under havsnivån, där temperaturen kan nå uppemot 55 grader.

Sen är det uppför samma bit. Och då uppmanar skyltar oss att stänga av luftkonditioneringen. Det känns som ett tortyrbudskap i denna hetta, men hellre svett än trasig bil med uttorkning som följd. Med fullt nerdragna fönster arbetar vår lilla bil uppför kullen. Jag ser på motortemperaturmätaren hur den stiger mot rött, men nålen stannar en bit innan.

Det är direkt livsfarligt att bli strandsatt i Death valley. För övrigt är naturen ganska trist, mest sten och sand, men vacker på sitt sätt.

 

* * *

 

Det börjar bli ont om tid. Vi startade vid lunch från Las Vegas och har i princip åkt nonstop, men ökar nu takten för att hinna fram till Yosemite innan solen går ner.

Väl framme vid parkentrén är den stängd, så vi campar utanför. Solen försvinner bakom bergskedjan och eftersom vi nu befinner oss på 3 000 meters höjd blir det genast kallt. Med hjälp av lite ströved gör vi upp en brasa och kokar soppa innan det är läggdags.

Då upptäcker vi skylten: "Varning för björn. Lås in all mat och matrester i plåtlådorna. Lämna ingen mat i bilen eftersom björnar kan bryta sig in även där."

Hu, tänker vi. Är människor också mat? Men vi är för trötta för att låta björnar skrämma bort oss.

 

Tidigt på morgonen åker vi genom Yosemite från öster till väster. Snön ligger vit på bergstopparna och fritidsfiskarna har redan rott ut i sina båtar på de många sjöar som finns i den östra delen av parken.

Lite längre fram ser vi några ryttare som rider på de blommande ängarna. Det surrar av flugor och mygg, och en och annan fjäril fladdrar förbi. När vi stannar bilen hör vi vatten som porlar.

Yosemite sägs vara en av USA:s vackraste platser och när vi blundar ser vi indianer och buffelhjordar dra förbi.

Efter ett par timmars bilkörning på slingriga men fina vägar kommer vi fram till campingen och hittar en tältplats som ligger lite avsides, vid en bäck mitt i skogen. Snabbt upp med tältet, sedan iväg för att utforska dalen.

 

Plötsligt befinner vi oss mitt i ett turistcentrum med mataffär, snabbmatsrestaurang och glassförsäljning. Det är stekhett igen och vi längtar tillbaka till bergstrakten. Men vi måste fylla på matförrådet och jag kan inte låta bli att äta en hamburgare.

På håll har vi sett ett stort vattenfall, cirka hundra meter högt, och vi bestämmer oss för att utforska det närmare.

Men här kryllar det av charterbussar, skolklasser och andra högljudda resenärer. En vandring på två och en halv timme tar oss till vattenfallets topp. Vi belönas med en storartad utsikt över dalens branta klippväggar och gröna ängar.

 

Yosemite har utsatts för många skogsbränder. Dessa platser liknar öppningsscenen i filmen Gladiator - det är dystert vackert på något vis.

Vi har rullat vidare, parkerar bilen och vandrar längs en stig i några timmar tills vi kommer till en kall bergsjö. Eftersom det inte finns dusch vid campingen bör vi tvätta oss, men när vi doppar tårna blir det stopp.

I stället fyller vi våra femliters vattendunkar och lägger dem i vår masugn till bil. Senare på eftermiddagen tar vi med oss dunkarna, som har hunnit bli ganska varma, in i skogen. Vi häller vattnet över oss och tvålar in våra nakna kroppar. Få ting går upp mot en riktig naturdusch efter ett par svettiga dagar.

Dagen därpå lämnar vi vårt läger med vemod. Återigen ska vi bryta upp från en idyllisk värld för att kasta oss tillbaka in i civilisationen.

Text: Fredrik Horn , Foto: Ulrika Welander
Välj valuta
 
 Loaded...
Jag vill växla
SEK
 
  
Senaste TV-klippen