"Jättehäftigt att komma dem så nära"

I norska Ofotfjorden hittar du späckhuggare i december

1 av 3
"För fyra-fem år sedan var det inte så många djur. Men annars har jag sett dem varje gång", säger skepparen Ivar Hågensen.
RESA

NARVIK, NORGE. - Där!

31 personer på den lilla båten spanar ut över Ofotfjorden utanför Narvik i Norge.

Tvåhundra meter föröver syns de karaktäristiska ryggfenorna och "blåset" från späckhuggare som är uppe och andas.

Folk halkar runt på det isiga ståldäcket för att få bättre sikt. Kamerorna klickar redan på långt håll, medan skepparen Ivar Hågensen sätter fart mot valarna.

Vi har gått en halvtimme ut från Narvik med båten Delfin. Klockan är halv tio på morgonen. Det är klart väder, några minusgrader, men solen orkar bara lysa upp fjällkedjorna som omger den 553 meter djupa Ofotfjorden. Det är så ljust det blir 23 mil norr om polcirkeln i slutet av november. Om några veckor försvinner solen helt.

När vi kommer fram är späckhuggarna borta. Men så tjoar någon igen.

- Där är dom!

Den lilla flocken har flyttat på sig - eller om det är en annan flock - och befinner sig till vänster om oss. Vi girar och följer efter.

Det luktar arktiskt

Jag sitter - eller egentligen kanar omkring - på det hala fördäcket och försöker följa späckhuggarna med blicken, känner mig lite som en gammal valfångare, fast med harpunen utbytt mot en kamera. Det luktar arktiskt hav och blåser kallt, men det är så spännande att man inte tänker på kylan.

Den här gången kommer vi nära. Vi ser dem dyka upp, försvinna och dyka upp på nytt. Med sina stora stjärtfenor slår de upp vattenspeglar på havsytan, som när ett fartyg ger gas för att komma ut från hamn. De blåser ut i en vattenkaskad, tar ett nytt andetag och dyker igen, lugnt och värdigt.

- Man har ju sett späckhuggare på tv, men att se dem så nära i verkligheten är något helt annat. Det här är helkul, säger Lasse Holmqvist, 41, från Haninge.

Vi är 31 personer i vår grupp, som rest från Stockholm, Vasa i Finland och Norrbotten för att se späckhuggarna. De som rest längst kommer ända från Holland.

Sillen flyttade

Att närma sig valarna är inget problem. De verkar inte bry sig om oss - det är sillen de är intresserade av.

Späckhuggarna började komma hit i början av 80-talet när sillen flyttade sina lekplatser till de nordnorska fjordarna. Sedan dess har de återkommit år efter år, dykt upp i oktober och försvunnit ut i Atlanten i februari.

Fullpoängaren på en späckhuggarsafari är att se en "carousel feeding". Då samlar späckhuggarna ihop ett sillstim och driver det upp till ytan till en kokande gryta. Sedan går de in och slår kraftigt med sina stjärtfenor för att bedöva sillen, innan de börjar sin måltid.

Ingen garanti

Någon sådan får vi inte se. Det finns inte ens någon späckhuggargaranti.

- Nä, skrattar Peter Dahlström, sportchef på Björkliden, som är guide på den här safarin. Det kan vi inte ge. Men jag började här i fjol och gjorde åtta turer förra året och en i år. Och hittills har jag sett späckhuggare varje gång.

Plötsligt hör vi ett högt blåsljud alldeles nära. Och där, kanske fem, tio meter från höger reling, rullar en ung späckhuggare nyfiket intill båten.

Rädda Willy

- Titta!

Veronica Wallberg, 19, från Åkersberga, skrattar högt av glädje när hon ser en annan av valarna sticka upp nosen en bit bort och kolla åt vårt håll. Hon har planerat att åka på späckhuggarsafari de senaste tre åren och längtat efter att få se späckhuggare hur länge som helst.

- Det började väl när jag såg Rädda Willy.

Nu har hon åkt upp tillsammans med sin lillasyster, Jannica, 15.

- Det är jättehäftigt, en upplevelse. Att man kommer dom så nära och ser dem blåsa, säger båda två.

Iskylan känns

Vi är ute och tittar på djuren i drygt tre timmar, kryssar fram och tillbaka i fjorden. Flockarna löser av varandra, blåser precis framför oss, försvinner och dyker upp långt bort. Ibland verkar de finnas överallt omkring oss.

Men sedan är de plötsligt borta. Vi ser några få djur gå upp och andas bara för att dyka på nytt. Kanske jagar de sill på djupt vatten efter förmiddagens mer lättjefulla simturer.

Vi ger upp. De flesta är också mätta på späckhuggare och att stå på däck i tre och en halv timme i iskylan känns i fötter och händer.

Nu väntar 20 timmar tågresa hem till Stockholm.

Jag hade gärna varit med på ytterligare en valsafari, eller åkt skidor eller skoter på fjället - vad som helst. Visst gick vi en fjällpromenad dagen före safarin men det hjälper inte. Sammanlagt drygt 40 timmar på tåg fordrar något mer än tre och en halv timme bland späckhuggarna - även om det var en fantastisk upplevelse.

Fakta: Späckhuggare

Bo Svernström