Välkommen till isbjörnsland

RESA har besökt Europas mesta vildmark - Svalbard

1 av 5 | Foto: david isaksson
Varning för isbjörn! Skyltar i samhället Longyearbyen gör människor uppmärksamma på den fara som lurar på vidderna. Här måste man vara beväpnad när man går ut.
RESA

Snö, is – och isbjörnar. SVALBARD tillhör Norge men ligger långt från vår välkända granne.

Resa har besökt Europas mesta vildmark – bara 100 mil från Nordpolen.

Om ni vill lämna byn utan guide så måste ni först hyra ett gevär i sportaffären där borta”, förklarar tjejen på turistinformationen och visar.

Hyra gevär? Det var minst 25 år sedan jag gjorde lumpen och sedan dess har skjutandet inskränkt sig till några svensexor med Laser Game. Men nu är jag i Svalbard, bara 100 mil från Nordpolen.

Med geväret över axeln sneddar jag sedan förbi Konsum och gruvarbetarstatyn i Longyearbyen, som är Svalbards enda samhälle. Det känns lite konstigt, men man vänjer sig förvånansvärt fort. Nu ska jag ge mig ut i vildmarken och kanske stå öga mot öga med en 500 kilo tung och våldsamt hungrig isbjörn.

Varje år passerar fyra, fem isbjörnar genom Longyearbyen och på bergsplatån ovanför finns ett monument över en ung kvinna som för några år sedan blev uppäten. Hon hade glömt geväret …

Vi promenerar upp mot det som så påpassligt kallas Björndalen och ser faktiskt spår av isbjörn i snön. Just den här dagen är allt lugnt och stilla. Men när snön ligger på och sikten försvinner efter 15–20 meter är det inte svårt att tänka sig hur obehagligt det skulle vara om en hungrig isbjörn plötsligt dök upp.

Då känns det tryggare i själva byn. Eller som det står utanför entrén till ett av Longyearbyns mer populära vattenhål: ”Eftersom risken för isbjörnar i restaurangen är relativt liten, så är vi tacksamma för om ni lämnar era vapen i vapenskåpet. Nyckeln finns i receptionen”.

Nästa dag får geväret vila under vandrarhemmets våningssäng. Fartyget Polar Girl lägger ut från kajen och styr ut

över Isfjorden, som sträcker sig över hundra kilometer in i landet. Himlen är blå och glaciärerna isande vita. Svalbard är vild natur, men det är också en symbol för människans fåfänga och dårskap. Längs Isfjorden som skär nästan tvärs genom Svalbard ligger ruinerna från de mest överoptimistiska industriprojekt och upptäcktsresor man kan tänka sig. Det var under en övervintring här som ingenjör Andrée fick den olycksaliga idén att åka luftballong till Nordpolen. Andrée begav sig iväg 1896, för att aldrig mer höras av. 33 år senare hittades kvarlevorna efter expeditionen.

Så rundar vi nästa fjord och plötsligt ligger en hel stad framför oss. Pyramiden, som staden heter, var ursprungligen en svensk kolgruva som såldes till ryssarna. Under 1980-talet bodde närmare två tusen personer här. Det fanns en simhall, biograf, skola och daghem. En dag stängdes plötsligt gruvan. Människorna gav sig av och allt blev kvar: filmrullarna i biografens maskiner, gungorna ute på lekplatsen.

”Det ser ut som ett samhälle, men det är en vildmark”, varnar vår guide Sigrid. Vi går i samlad tropp, ett gevär först, ett sist. Det behövs, två dagar tidigare hade man påhälsning av en isbjörn. Kanske gick den över det stora torget, gnuggade sig mot fundamentet till Leninstatyn och fortsatte sedan mellan gungorna.

Vi lämnar Pyramiden och styr tvärs över fjorden. På akterdäck är det dags för grillunch, valkött och potatissallad. Temperaturen sjunker, issörja och flera meter stora skulpturliknande isblock flyter förbi oss. Framför glaciärens kant simmar en grupp sälar. Kallt!

Inne i salongen väntar kaffe och god norsk konjak av märket Nordlys. Hela Svalbard är skattefritt område och för dryga 45 kronor blir det en rejäl slurk alltmedan båten styr hemåt.

Hur det gick med geväret, då? Efter tre dagars hyra kunde det återbördas till affären – med alla skott oanvända.

Läs också:

David Isaksson (resa@aftonbladet.se)