Häng med på häst-camping

Enda utsläppen kommer från bakdelen...

1 av 3
Husvagnen dras av riktiga hästkrafter. Man slipper till och med avgaserna - bortsett från de mer miljövänliga.
RESA

Glöm bilar, avgaser och storstadsstress. Få istället ny energi med lantluft och naturupplevelser.

Resa åkte på husvagnssemester genom de blekingska skogarna.

Utan bil men med gott om hästkrafter.

Solen gassar över Svalahult, en liten by belägen några mil ifrån Ronneby. Här driver Ingegerd och Roger Lindén sedan ett par år tillbaka uthyrning av häst och vagn. En attraktion som lockar, framförallt storstadsbor och barnfamiljer, som vill byta städernas hektiska tempo mot landsbygdens lugn.

Det är dags att prova vad en tur bakom en häst kan göra för en inrutad stadsbo, van vid trängsel och ständig kamp mot klockan. Det är dags för två dagar i Sveriges trädgård.

Ingegerd och Roger går igenom den stundande färden, ger mig en karta över rutten, där rastplats och övernattning finns markerad. Pilar längs vägens kant ska leda mig rätt.

När Roger ger sig iväg för att hämta åttaåriga nordsvensken Nellie från hagen smyger sig nervositeten på. Visst har jag varit en "hästtjej" en gång i tiden - men räcker ett par års skumpande på hästryggen för att ge sig ut på ödsliga vägar med en uppemot ett ton tung häst och en 350 kilo tung vagn i släptåg?

- Kravet för att ge sig ut själv är att man kan hantera hästar. Vi märker det direkt när personen går fram till hästen, det avslöjar en, säger Ingegerd som svar på min troligen förvirrade blick.

Nellie binds vid ladugårdsväggen för att ryktas och selas. Hon är ett muskelpaket med hovar lika stora som mitt huvud. Hon gnäggar välkomnande när jag går fram. De pirriga nerverna försvinner. Jag blir godkänd som "hästvan".

Selen är tung som bly och jag får kämpa för att få den över manken. Det går med vilja och viss oanad muskelkraft.

Efter ett par svettiga minuter är vagnen, som liknar en röd lekstuga på hjul, påkopplad. Klart för avfärd.

Jag hoppar upp och det känns som att resa bakåt i tiden och in i "Lilla huset på prärien". Skillnaden är att det såg väldigt mycket enklare ut när familjen Ingalls for över prärien, än vad det faktiskt är.

Precis som ridning handlar även körning om viss teknik. Det är en del att tänka på. Vår första timme ute i det fria är därför inte så avslappnad som jag föreställt mig. Jag koncentrerar mig mer på vad Roger sagt om nedförsbackar: "Håll igen hästen och ställ dig på bromsen, annars blir det för tungt och hon börjar trava neråt". Jag glömmer att njuta av omgivningen som sakteligen rullar förbi.

Men Nellies trygga lunkande smittar så småningom av sig. Hon kan rutten som baksidan av sin hov och plötsligt märker jag att hon faktiskt stannar upp när det börjar slutta, liksom för att se om jag är beredd. Det ger en lugnande effekt.

Turen tar oss genom lummig grönska, djupare granskog, förbi glänsande sjöar och små byar med pittoreska röda sommartorp. Det enda som hörs är skogens viskningar, fågelkvitter och Nellies hovar som i jämn takt möter underlaget.

Det är avkopplande. Nästan för avkopplande.

En stadsmänniskas otålighet ger sig tillkänna - jag blir övertygad om att vi missat de utmarkerade pilarna och att ekipaget är på väg långt utanför den markerade vägen på kartan.

Någon kilometer längre fram uppenbarar sig pilen. Jag inser att tiden är oväsentlig på denna resa. Det tar den tid det tar och det är det som är tjusningen.

Efter ett par timmar når vi rastplatsen, belägen i en skogsglänta. Nellie frustar nöjt efter att ha fått av sig selen och satt mulen i vattenkaret . Kaffet smakar oändligt mycket godare än på de rökiga kaféer jag är van vid.

Men vi är inte ensamma. Skogen är myggens kungarike och de uppskattar besöket - på sitt egna blodsugande vis. Drygt en timme senare, efter en liten upptäcksfärd runt gläntan, fortsätter färden. Häst och kusk med ett antal kliande knölar på köpet.

Självförtroendet har ökat. Nu känns backarna lika lätta att ta sig nedför som att cykla i sluttning. Håll in och bromsa. Lätt.

Jag njuter av omgivningen, tystnaden och att vara ett med naturen där de enda utsläppen kommer från hästens bakdel (som för övrigt måste sopas undan från vägen när det vill sig till).

En stugägare hälsar glatt när lekstugan sniglar förbi.

- Ser härligt ut det där, ropar han och jag kan ärligt svara: Det är det också!

Det har gått lite över fem timmar när dagens mål börjar närma sig: en gård i Halahult där islandshästuthyrning också bedrivs. En trafikerad väg skiljer oss från gården. Nellie är ivrig att komma fram. En kvinna kommer fram och vill klappa men Nellie är ointresserad av fjäsk, skyndar istället över vägen och gnäggar högt. Hon får gensvar från hagarna där ett trettontal islandshästar betar.

Lika ivrig är hon att få ta del av gräset på den gräsplätt där vagnen kopplats av och som är själva övernattningsplatsen.

Det är svårt att få ett ton muskler att göra som man vill. Men med äpplen som mutmedel går Nellie till slut med på att gå till natthagen.

Själv väljer jag att sitta på en bänk vid rastplatsen, andas ut och smälta intrycken. Jag tittar ut över hästhagarna och känner mig nöjd med dagens insats.

Efter en välbehövlig grillmåltid lägger sig mörkret och kylan sveper över rastplatsen. Trött och småfrusen stänger jag in mig i lekstugan, släcker värmeljuset och ropar god natt till Nellie.

Rutten fortsätter dagen efter, denna gång en något kortare tur. Roger möter upp i Halahult och följer med sista biten.

- De släpper ut grisar på vägen och jag vet inte hur hon reagerar på dem, säger Roger.

Hästar och grisar går visst inte ihop. Rogers sällskap känns tryggt även om Nellie inte gör annat än tittar lite extra åt grisarnas håll när vi passerar dem.

Vi närmar oss Svalahult. Nellie får hemlängtan och ökar takten.

Vår utflykt är över.

Nellie släpps åter ut bland de andra hästarna och rullar sig i dammet.

Jag lämnar Svalahult med rödbränd näsa och med insikten att en tur på landsbygden faktiskt är rätt avkopplande. Även för en inbiten stadsbo.

Fakta/Häst och vagn

Hanna Nilsson