Så är det att köra X2000 – på låtsas

Resa testade tågsimulator på järnvägsmuseet i Gävle

1 av 2 | Foto: JAN DANIELSSON
Resas lokförare Åsa rattar - eller kanske spakar - med fast hand.
RESA

Farfar lekte med modelljärnvägar.

Dagens ungar kör tåget själv.

Resa tog plats bakom spakarna på snabbtåget X2000.

Pyyyyys! Bromsen suckar lättat när den andas ut. I med växeln, fram med gasen och så dunk, dunk, dunk rullar vi långsamt ut från Västerköpings station på vår väg mot Helsinghamn.

Tågsimulatorn är årets stora nyhet på Sveriges järnvägsmuseum i Gävle. Hytten ser precis ut som den första modellen av X2000 gjorde, och här kan man testa hur det är att vara lokförare. I vanliga fall tar det ett och ett halvt år, nu tar det fem minuter.

Det är egentligen bara två spakar att hålla reda på, gas och broms, men det är lurigt nog att lära sig tajma dem mot varandra. Just när man sitter där och koncentrerat drar dem åt fel håll hörs ett rop.

- Såg du inte signalen, hojtar teknikern Mats Abrahamsson och kastar sig på nödbromsen.

Öhh, nej"

Men eftersom det inte ska bli för svårt för små barn, och för att SJ vill framstå som ett tryggt och säkert företag, riskerar man inte att krocka på vägen genom det påhittade svenska landskapet.

Trist, tycker jag och beställer en krock.

Mats Abrahamsson laddar simulatorn med ett tuffare program. Här öser regnet ner - måste vara Göteborg - och ganska snart rusar jag i 250 km/t rakt in i en lastbil på en järnvägsövergång. Tuut, tuuut, är det sista han hör innan tåg och lastbil blir plockepinn. Kraschen är fruktansvärd. En klar nära döden-upplevelse.

- Vår simulator är bättre än den SJ använder i sin utbildning, säger Robert Sjöö, museichef.

Att köra tåg har blivit en hel ungdomsrörelse. För två år sedan kom Microsoft med dataprogrammet Train simulator, sedan dess sitter folk över hela världen och laddar hem nya fordon, utbyter tips och kör mil efter mil på virtuella rälsar.

Varför blir man tågbiten?

- Det grundläggs som barn. Att bli skeppare, pilot eller lokförare är något ouppnåeligt och tåg är stora och tuffa. Sedan väcks kunskapstörsten av att det är så mycket att lära sig och förstå, säger Mats Abrahamsson.

Och så är det något särskilt med känslan. Tåghallarna bredvid fartmonstret X2000 är fyllda av riktigt gamla tåg som man kan kliva ombord på, och det är fascinerande hur en gammal träkupé, lokförarmössa och biljett med runt hål i kan väcka en sådan glädjenostalgi att man blir alldeles varm i kroppen.

Fakta: Sveriges Järnvägsmuseum

Åsa Erlandson