På flodsafari i bestarnas land

Till norra Australien kommer man för vattenfallen, vildmarken - och krokodilerna

1 av 4 | Foto: JOHAN FURUSJÖ
Mat? Den stora saltvattenskrokodilen simmar nyfiket fram mot båten med turister på andra sidan plåtskrovet. Sue-Ann Levy från Toronto, Kanada, gör sitt bästa för att fånga krokodilen - på film.
RESA

"The top end" kallas norra Australiens outback. Mil efter mil av nästintill obebott land där naturen - inte människorna - bestämmer villkoren.

Det här är krokodilland.

Och det är därför vi är här.

- Om ni håller ögonen öppna kommer ni att se uppemot hundra krokodiler i dag, säger båtföraren Scottie Hewitt glatt till oss knappa dussin turister som klivit ombord på hans lilla båt vid lägret på Lower Ord River.

Känslan är aningen bisarr: Det är ungefär som att åka på sightseeingtur med en Paddan- eller Delfinbåt - men i stället för "och på höger sida ser ni stadshuset" låter det "och på höger sida ser ni en fem meter lång saltvattenskrokodil som mer än gärna skulle äta upp er till lunch".

Scottie Hewitt, som har kört krokodilturer sedan han var 17 år, gör dock sitt" eeh" bästa för att lugna ner passagerarna.

- Om båten skulle välta hittar ni oranga flytvästar under era säten. Orange är ungefär den enda färg som krokodiler kan se, så kasta flytvästen åt ett håll och simma åt det andra så klarar ni er, säger han med en röst som gärna kunde innehålla aningen mer ironi.

De mindre sötvattenskrokodilerna ("freshies" i australiensisk folkmun) behöver man visserligen inte oroa sig för - men deras större kusiner saltvattenskrokodilerna ("salties") är inte att leka med. De kan bli uppemot sju meter långa - och när människor dödas i attacker är det alltid den här arten som är skyldig.

Med tanke på att sju meter är lika långt som en riktigt stor limousin, eller fyra män av medellängd, kommer man rätt snabbt fram till att det är bäst att hålla händerna innanför relingen under turen.

Redan efter ett par minuters båtfärd dyker den första krokodilen upp. Scottie kör fram till en stor "saltie" som ligger och solar i strandkanten. När vi kommer närmare kryper krokodilen snabbt i vattnet, simmar fram mot oss och låter sig villigt fotograferas simmandes bara ett par meter från båten.

Klicken från kamerorna blandas med fascinerade utrop från passagerarna.

Krokodilen verkar bry sig måttligt mycket om alla människor som hänger över relingen för att få en skymt av honom, men får nog efter ett tag och stänker med en blixtsnabb vändning upp flodvatten på de överraskade passagerarna. När han snabbt simmar bort lämnar han bara ett stort lermoln efter sig i vattnet.

Ännu en bit längre uppströms har en ko från den närliggande boskapsranchen gått ner sig i leran och drunknat - den ligger fastklämd under en stock i floden med huvudet under vattnet.

Om ett dygn kommer kroppen att vara uppäten av krokodilerna, som inte tackar nej till gratismat.

- Vi förlorar ungefär en ko i veckan till krokodilerna, berättar Scotties kollega Ron Boucher.

Vi fortsätter med bra fart upp längs floden förbi fler sandbanker, mangroveträd och klippor, med en ljum tropisk bris i ansiktet. Vi passerar hela tiden sötvattenskrokodiler som ligger och gapar på stranden, och bryr oss till sist inte ens om att stanna och titta på dem.

I stället får fågellivet allt mer uppmärksamhet: Fem-sex gultofsade kakaduor cirklar över ett träd på höger sida, en hägerliknande oljefågel solar sina vingar på stranden och en stor flock magpie-gäss skräms upp och flyger i hundratal över floden.

Just vildmarken och det rika djurlivet är den främsta anledningen till att folk tar sig upp till "The top end", som den här luddigt avgränsade regionen i norra Northern Territory och nordöstra Western Australia kallas.

De flesta väljer att utforska den här delen av landet med staden Darwin som bas, och göra utflykter till nationalparkerna i närheten - antingen med egen bil och campingutrustning eller med guidade en-, två- eller tredagarsturer.

Den som i ordet "nationalpark" läser in ett litet, välordnat och inhägnat viltområde är helt fel ute. Häruppe betyder nationalparker vidsträckt vildmark med dundrande vattenfall, mil efter mil av röd ödemark och massor av djurliv - må vara under någorlunda ordnade former.

Storleken är ett kapitel för sig. Litchfield nationalpark, som anses vara ganska liten, är lika stor som Öland. Världsarvslistade Kakadu, favoriten bland backpackers, är större än Västergötland och Blekinge tillsammans. Knappast något som man ser på en dag, alltså.

Att djurlivet inte rör sig om några halvtama djurparksödlor blir tydligt redan på väg in i Litchfield. En death adder, en av världens tio giftigaste ormar, har lagt sig att vila vid toaletten på campingplatsen och flyttas på bästa Steve Irwin-maner en bit bort av en nationalparksskötare.

Vid de många vattenhålen inne i parken sitter skyltar som påminner badande besökare om risken att attackeras av krokodiler. Vattenhålen rensas visserligen på saltvattenskrokodiler i början av varje torrsäsong - men ingen kan garantera att myndigheterna lyckas helt.

John Lloyd, som guidar turister i Litchfield nationalpark, pekar på en naturlig "pool" där ett tjugotal människor simmar omkring vid foten av ett porlande vattenfall, Wangi falls.

- De fångade en stor "saltie" på över fyra meter här för några år sedan. Under våtsäsongen är vattenhålen helt stängda: dels på grund av krokodilrisken, dels på grund av de starka strömmarna.

Sötvattenskrokodiler nämner han inte ens - de finns i stort sett i alla vattenhål i parken, fast man sällan ser dem.

Förutom höga vattenfall - det finns många sådana i Litchfield - består parken mest av rödoranga klippor och tropisk eukalyptusskog. Resan med fyrhjulsdriven bil genom parken är otroligt vacker: På båda sidor om vägen breder fält med gulnat gräs och törstande eukalyptusträd ut sig. Fyra-fem meter höga oranga termitstackar sticker upp som katedraler genom den torra vegetationen. Titt som tätt blir marken svart, svedd av de många bränderna som uppstått under torrperioden.

Men rätt vad det är byts de gula, bruna och oranga jordfärgerna mot grönt - det finns vatten i närheten.

Stigen längs den lilla ån kantas av djungel och pandana-palmer, som aboriginerna använder både som mat, bushmedicin och material, och bleka cykader - spretande ormbunksträd - som ser ut att höra hemma i dinosauriernas tid.

Efter en halvtimmes promenad genom den täta bushen kommer belöningen: en oas öppnar sig framför oss, med en grön lagun omgiven av 30 meter höga röd-oranga klippor. Spretande pandanapalmer och höga, sköra carpentaria-palmer bildar en tropisk mur mellan vattnet och det omgivande landet.

Längst in i lagunen strömmar vattenfallet Tjaynera. Det betyder "Den stora munnen" på ett aboriginskt språk - fallet kommer ur en grotta som ser ut som en mun. Ett australiensiskt par med två barn, de enda människorna här, svalkar sig från den tropiska hettan med en simtur.

Vattnet välkomnar oss och blir svalare ju närmare fallet vi simmar. Australiensarna bland besökarna klagar lite:

- Se upp, vattnet är iskallt!

Det kanske det är - enligt deras mått. Men i Sverige måste nog de runt 25 graderna räknas som ganska varma.

Efter några dagar i "The top end" är också vattenfallen vardagsmat, vi höjer knappt på ögonbrynen hur mäktiga de än må vara. Men vid Florence-fallen i Litchfield händer något: en klippvallaby, en liten känguru, kommer fram ur grönskan och stannar bara några meter ifrån oss. Den tittar sig nyfiket runt och skuttar sedan undan till skyddet av några klippor.

För den som övernattar i en nationalpark väntar ännu fler djurupplevelser. En ficklampa nere vid vattendraget Jim Jim billabong nära nattlägret i Kakadu nationalpark avslöjar direkt rovdjuren i vattnet: krokodilernas ögon lyser gula i mörkret, och påminner en om att inte försöka sig på ett månskensdopp.

Vi somnar under stjärnorna, i sovsäck omgiven av myggnät, och sover så gott som det bara går när man har matats med exotiska intryck och stekande sol.

I gryningen väcks vi av kakaduornas tjattrande till en ny dag i vildmarken.

Australien - läsarnas favorit i kategorin Drömresmål

Här bor 70 000 krokodiler

Läs allt om vår stora undersökning:

HETASTE RESMÅLEN 2004: Drömresmål

Johan Furusjö