Oui, visst är det vackert, varje dag ser man den i ny skepnad, säger den kinesiske pensionatägaren Auguste Lenfa på sin mjuka franska.

Han ler milt och vadar förbi bryggan med sina fångstnät. Solen försvinner vid horisonten bortom lagunen.

De sista solstrålarna motar bort de mörka regnmolnen och färgar himlen djupröd. Och vi känner oss förvissade om att Augustes nattutsatta nät ger oss färsk fisk till i morgon: de glasklara vattnen vid strandkanten kryllar av koraller och fiskstim.

Lockar surfare

Auguste Lenfa tillhör den asiatiska minoritet som jämte polynesier och fransmän bor i Franska Polynesien. Han lämnade ett bankjobb på huvudön för några år sedan och öppnade tillsammans med sin familj pensionatet Motu Iti. Det ligger på Tahitis närbelägna systerö Moorea, några stenkast från Sheraton.

Lyxhotellets tunga av ”over water bungalows” sträcker sig ut över lagunens behagligt varma, stilla och rena vatten. Men strax utanför revet brusar det stora Stilla havet ursinnigt. Böljorna som fått en hel ocean på sig att växa lockar surfare från hela världen.

De flockas varje vår till jättevågorna utanför den anspråkslösa kustbyn Teahupoo på halvön Tahiti-Iti. Men det är knappt märkbart att världscupcirkusen är på väg hit när vi kommer. En sliten pickup med en surfingbräda tvärs över lastutrymmet står parkerad i den regnvåta leran.

Stranden är öde

Skjul med plåttak vid strandkanten serverar billig snabbmat på papperstallrikar. Men gästerna är ännu få, och den svarta sandstranden övergiven. Några barn leker i sanden som fått sin färg av öns vulkaniska bergarter. Bakom oss: Vilda, taggiga djungelbeklädda berg höljs i dimma.

Var är alla?

Vi spanar ut mot havet. Vitt skum när vågor krossas mot lagunens rev flera kilometer bort. Plötsligt brummar motorn på en vattenskoter i gång, och bränner rakt genom lagunens lugna vatten ut mot korallrevet. Där ute håller surfarna till. Med tv-team, tävlingsfunktionärer och livräddare. De väntar på jättevågorna som bryts på bara några decimeters djup – en dödsfälla för vem som helst utan år av erfarenhet.

Rockband från Påskön

Men lagunen lockar även med mer stillsam underhållning. I skymningen dyker jag ner med cyklop och snorkel från en sliten, brandgul plastkajak. En liten rocka seglar graciöst upp med sina vingar från det mörkblå djupet.

På land, bortom festivalskjulen döljs små pittoreska trädgårdar av djungeln.

Vi åker med bil upp mot bergen, ackompanjerade av rock från Påskön. Bandet Matatoas musik och vokalrika polynesiska språk påminner om tahitiskan. Och gruppen uppträder då och då runt om i den polynesiska övärlden.

Mystisk offerplats

Utanför förändras landskapet med ens. Tropiskt surfarparadis förvandlas till ett jordbrukslandskap som för tankarna till Australien. Röd jord. Öppna fält med boskap. Rader av tjockstammade träd med ståtliga lövverk längs landsvägen.

En stig genom dalen Fautaua väster om huvudstaden tar oss uppför de otillgängliga bergen mot ett vattenfall. Förbi några svarta stenbumlingar – perfekt symmetriska lämningar av forna tiders öbor.

Myndigheterna har röjt djungeln kring dessa mystiska Marae. Här utfördes förr olika ritualer och offer. Än i dag lever vidskepelsen kring dessa fornlämningar, där en sorts övernaturlig kraft – mana – anses husera. Historierna om personer som råkat mycket illa ut sedan de skändat en Marae är många.

Men nu är det stilla och svettigt som i ett ångande växthus under trädkronorna. Inga apor skriker, och bara ibland hörs fåglar kvittra.

Ömtålig natur

Plötsligt bryts tystnaden. Skogen genljuder av stimmet från ett oregerligt tonårsgäng på väg för att svalka sig i det rena, klara bergsvattnet i en naturlig bassäng högt ovanför oss. Där samlas bergsbäckarnas vatten innan det kastas ut för ett flera hundra meter högt stup.

– Sedan upptäckten har Polynesiens natur förändrats radikalt, nya arter har kommit hit. Samtidigt har nykomlingarna trängt undan inhemska, unika arter, förklarar vår guide Pascal och pekar på några importerade växter i djungelns täta undervegetation.

Öarnas ekosystem till havs och till land är ömtåliga. Och förutom inkräktande växter innebär dagens moderna liv ofta en hård belastning.

– Folk här tänker inte ekologiskt, säger Pascal, själv infödd tahitier.

Svenska Sara bor här

  Sara Helzén bor sedan flera år på Tahiti. Små inbjudande ljuspunkter i den beckmörka tropiska natten kantar vägen hem. De rullande gatuköken, les Roulottes, drar till sig massor av folk. I Papeetes hamn är de samlade i ett livligt kluster. Tjocka, fettdrypande dofter från grillad fisk, pommes frites, wokar och friterade grönsaker.

– Mat är väldigt viktigt här, säger svenska Sara Helzén som visar oss runt i natten.

Hon har bott här med sin tahitiske pojkvän de senaste åren, och räknar upp öarnas delikatesser: På söndagar är det Maa Tahiti (tahitisk mat) som gäller, och det betyder bland annat:poisson cru (rå tonfisk marinerad i citron och med kokosmjölk, gurka, lök och tomat).olika typer av grillad meka (svärdfisk), grönsaker (brödfrukt, den potatisliknande Taron och matbanan) och poe (gelépudding av papaya, banan och andra frukter tillsammans med färskpressad kokosmjölk). Och så förstås fafaru-fisk som legat till sig i havsvatten.

– En sorts tahitisk surströmming, det luktar äckligt men är väldigt populärt, säger Sara.

En blandning av kök

I gatuköken möter det tahitiska köket det franska och det asiatiska. Vilket ställe som är bäst för tillfället avgör ryktet.

– Det är väldigt rörligt. Vem som helst kan ställa upp en vagn, där de serverar och lagar mat för att tjäna extra. Men det finns ingen reklam, ryktet går bouche à oreille, från mun till öra.

Poplärast är de ställen där man får mycket.

Ett visitkort med ett telefonnummer och teckningen av en delfin med traditionella polynesiska tatueringar leder oss till slut till Chez Aro.

Vi äter och medan beställningarna avlöser varandra skrålar radion SE SE SE-GO-LÉNE – kampanjlåten för socialisten Segoléne Royal som kandiderade mot Nicolas Sarkozy i det franska presidentvalet.

Aros grillade svärdfisk, indränkt i sås av Roquefortost, smakar underbart.

Och jag behåller den tatuerade delfinen.