Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires, den argentinska huvudstaden har en förmåga att fascinera.

Ändå är staden så svår att förstå och förklara.

Bara en sån sak som att solen skiner från norr.

Min väninna Claudia har sin uppfattning klar. Hon brukar säga att Buenos Aires invånare är italienare som talar spanska men som tror att de är fransmän samtidigt som de försöker leva som britter.

Hon borde ju veta, hon är själv argentinska men har bott långa perioder i Europa.

– Vi porteños är en typisk produkt för ett invandrarland, ständigt på jakt efter vår identitet, säger hon när vi träffas över en kaffe en eftermiddag inne i den myllrande stadsdelen Palermo Soho.

– Vi längtar oss sjuka efter Europa, fortsätter hon. Men till det gamla Europa som inte längre finns.

Det är ingen slump att man kallar Buenos Aires-borna för porteños, som kommer från spanskans ord för hamn. Alla som bor här har ju förfäder som en gång kom hit från Europa till den stora hamnen vid Rio de la Plata.

Man behöver inte heller vara länge i Buenos Aires för att inse att det här är en typisk invandrarstad. Ängsligt trendkänslig. Samtidigt öppen och välkomnande mot nykomlingar. Alla som lever i Buenos Aires har ju sina rötter någon annanstans.

Kanske är det identitetsproblemet som lett till att Buenos Aires vimlar av psykiatriker. Ingen kan naturligtvis med säkerhet ställa rätt diagnos. Men ingen annan stad i världen har en så stor andel av befolkningen som är psykologer, eller för den delen, som regelbundet besöker en psykoterapeut.

Som besökare är det till en början svårt att sätta fingret på vad som verkligen är genuint för staden. Överallt i Buenos Aires märker man i stället influenser från andra delar av världen.

Paris känns igen på de breda avenyerna som kantas av plataner, och de stora öppna parkerna. Överallt påminns man också om det spanska arvet, i arkitekturen, de pampiga monumenten, palatsen och de spanska balkongerna på de äldsta husen.

New York-känslan kommer i baksätet av en taxi och det verkar som om staden aldrig tar slut. Skyskraporna stångas mot varandra nere i microcentrum. Den intensiva trafiken. Den där känslan av storstadsdjungel.

Men främst märks förstås Buenos Aires italienska arv. Det livfulla kroglivet ser ut att vara direktimporterat från Rom och alla pizzerior för tankarna till Neapel. Men framför allt märks det italienska påbrået hos befolkningen. De flesta man möter ser till och med ut som italienare.

Men Buenos Aires egna identitet, var finns den? Var hittar man Buenos Aires själ?

– I Palermo Viejo, säger Fernando Farías när vi träffas några dagar senare över en lunch på den klassiska pastarestaurangen Buffet, som ligger just i Palermo Soho.

Fernando Farías är egentligen radiojournalist, men extraknäcker som guide för att få ekonomin att gå ihop. I grunden är han historiker och sociolog. Det han inte känner till om Buenos Aires är inte värt att veta.

Frågan om stadens själ intresserar honom:

– Just i den del av Palermo Viejo som kallas för Soho hittar man det bästa av det bästa från Buenos Aires alla stadsdelar, fortsätter han.

– Här har alla influenser smält samman och utvecklats till något eget och genuint. Kanske Buenos Aires själ.

I Palermo Soho finns inga monument eller skyskrapor. Bebyggelsen är låg, här bor man i egna hus. I varje gathörn finns det flera bra restauranger; riktiga köttrestauranger, pizzerior eller moderna krogar. Och överallt finns det butiker, affärer, kontor och, framför allt, människor som

bor och arbetar och umgås.

På nätterna fylls alla krogar med människor. Palermo Soho är en mycket levande stadsdel. Här trivs människorna.

Det behagligaste sättet att försöka lära känna Buenos Aires är annars att besöka några av stadens traditionella caféer. Det är på caféerna invånarna tillbringar en stor del av sin lediga tid, det är här man träffas för att diskutera fotboll och politik eller andra väsentliga saker i tillvaron som priset på biff, olycklig kärlek, läsvärd litteratur och drömmarnas betydelse.

Min favorit bland Buenos Aires alla caféer är Café Taller vid Plaza Serrano, det runda torget i hjärtat av Palermo Soho. Café Taller är stamlokal för en brokig och spännande samling människor.

Runt borden samsas konstnärer och missförstådda poeter med studenter och affärsidkare från grannskapets

butiker, allt är mycket typiskt för Palermo Soho.

Stället är perfekt för möten. På väggarna hänger affischer om aktuella teaterföreställningar. Där finns reklamblad om nya nattklubbar och butiker och en och annan tidning att bläddra i. Bra att ha eftersom invånarna i Buenos Aires har en märklig förmåga att alltid bli försenade.

Några dagar senare har det blivit dags att träffa Claudia igen. Väntan kan bli lång många gånger men till slut dyker hon alltid upp.

Claudia är en typisk argentinska av sin generation. Hon är för ung för att ha egna erfarenheter av militärdiktaturen, i stället har hennes uppväxt präglats av tvära ekonomiska kast där vardagen gått från att vara rik och bekymmersfri till utfattig över en natt.

Krisen som drabbade hennes familj mycket hårt slog till i december 2001. Plötsligt uppenbarades ett stort hål i statskassan. Skuldkrisen fick den argentinska valutan att falla rakt ner. Många argentinare förlorade allt de ägde.

Det har varit hårda år. Speciellt de fattigaste som lever i de södra förorterna har haft svårt att komma tillbaka. För Claudia innebar krisen att hon under flera år tvingades trippelarbeta. Hon är utbildad till designer, men hade tre olika jobb och extraknäck vid sidan om varandra medan hon fortsatte studera vidare.

Ändå var hon inte den som klagade. I dag kan hon se tillbaka på svårigheterna och konstatera att hon lyckats. Hon har ett bra arbete som designer i Palermo Soho.

Det är just här man märker den starka tillväxten tydligast. I gathörnen där det för några år sedan bara fanns tomma garage och verkstäder ligger nu spännande modebutiker och fullbokade krogar.

Sju år efter skuldkrisen märker ingen här längre av svårigheterna. Stadsdelen vibrerar av optimism. Billig arbetskraft och traditionellt hantverkskunnande i kombination med en snabbt växande efterfrågan har lett till en enorm kreativitet.

– Det stora problemet med oss argentinare är nog att vi inte tror på oss själva, säger Claudia. Det verkar som om vi behöver en kris för att vi ska inse att vi klarar oss utan Europa.

– För min bransch ledde krisen till en enorm kreativitet. Alla designers tvingades börja arbeta i skinn och läder och ull. Det var ju de enda material vi hade som inte behövde importeras. Nu ser vi resultatet. Det argentinska modet vinner hela tiden ny terräng.

Den enda svårigheten med Palermo Soho är att det är så lätt att gå vilse. Solen skiner från norr här på det södra halvklotet. Men det gör å andra sidan att man hela tiden upptäcker nya ställen man inte räknade med att hitta.

Det finns redan nu fler än sexhundra restauranger i Palermo Soho och nya öppnas hela tiden. För den som vill söka efter Buenos Aires själ är alla värda att pröva.