De svenska livsfarorna är indisk vardag

RESA

Är det inte konstigt att människor i andra delar av världen lever - och överlever? Själv bor jag i ett land där brandskyddsstyrelsen har godkänt hemmet som är värmeisolerat, inbrottssäkert och flamsäkert. Medicinskåpet är utom räckhåll för barnen som är vaccinerade och har väl genomtänkta rutiner och trygga (nåja) föräldrar.

I vårt samhälle följer folk trafikreglerna (nåja) i besiktigade bilar och när jag går ner i tunnelbanan fungerar lyset och alla trappsteg är hela. Inte ens toaletterna är sanitära olägenheter i Sverige.

Det enda som kunde få min trygga brandman till morfar ur balans var när han kom och hälsade på oss i Spanien och såg hur man hade kopplat elen. Han var alltid redo för utryckning på spanska restauranger där man hade fler gäster än man kunde få ut i händelse av eldsvåda. Något som inte var alltför otänkbart med tanke på att kocken stod och flamberade mat vid borden så att lågorna stod olämpligt högt uppåt taket som var inrett med äggkartonger.

Definitionen av livsfara är olika beroende på var man befinner sig. I Sverige är toleransen låg. Blott den våghalsige hoppar i plurret efter att ha ätit ett skrovmål, trots att majoriteten numera hävdar att det där med kramp i vattnet efter maten är en myt.

För någon som vuxit upp med den synen på risktagande blir mötet med exempelvis Indien en chock. Hela Indien är en enda stor dödsfälla. Där finns hål i marken som man kan ramla ner i när det är mörkt, amöbor i maten, läskiga djur och det är krig i Kashmir dit var och varannan indier försöker få en att resa med motiveringen att det är så vackert där.

När jag påpekar att jag inte åker över halva jordklotet till Kashmir för att bli skjuten av ett Boforsvapen så skrattar folk och tycker att så feg får man väl ändå inte vara. De flesta dör ju inte! Det är också ett sätt att se det på.

Är det vi som är för försiktiga eller andra som är onödigt orädda? Ingen aning. Men skillnaden var löjligt övertydlig när vi var vid den heliga floden Ganges där folk kastar resterna av sina döda. Vi var redo att bada i Alsolsprit om en skvätt av flodvattnet hamnade på oss. Bredvid oss tvättade indier sina kläder, badade och fyllde på dricksflaskor av vattnet. Vattenverket skulle säkert spärra av området och benämna det katastrofplats om Ganges rann genom Sverige. Men återigen: de flesta dör ju inte.

Jag och kompisen började nyligen diskutera vilket land som hade den mest kaotiska trafiken.

Hon nominerade Libanon, där folk bär tröjor med mörkt band tvärs över så att man kan lura polisen att tro att man har bilbältet på.

Jag hävdar att det är Indien, där trafiken består av en hysteriskt tutande blandning av cyklar, mopeder, rikshor, snabba bilar samt dörrlösa och överfulla bussar. Som bonus finns heliga kor som alla väjer för på de mest livsfarliga sätt.

I Indien klev jag och mina reskamrater på en buss där chauffören skrek: "It"s not broken - it"s kaputt!" Eftersom skillnaden inte var glasklar för oss förtydligade han det hela med att med ett soligt leende peka neråt fötterna och ropa: "It"s the brake!" Vi blev så tagna av medgivandet att vi valde att åka med. Och mycket riktigt, bromsarna var kaputt.

Ändå överlevde vi. Det är då ens världsbild börjar svikta och man känner sig lurad efter ett helt liv av förmaningar. De flesta överlever ju!

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)