Varför blir alla turister blottare?

RESA

Vi sitter på Tenerife och häckar på stammisfiket. Servitören påstår bittert att han träffar oss oftare än sin fru. Mitt i en slurk espresso fastnar min blick på ett naket arsle som inte är många meter från vårt bord. Är det en filminspelning? Någon som har gått naken i sömnen och låst sig ute? Icke! Det är en turist som vandrat upp från stranden iförd den minsta string jag sett (och vanliga stringtrosor är små") för att köpa fika. Halva personalen tränger tisslande ihop sig i köket och cafégästerna stirrar oförstående eller blickar besvärat ut i fjärran. Den enda som är oberörd av nakenheten är stringbruden själv som köper sitt fika och långsamt släntrar iväg.

Detta är resandets baksida (här skulle det vara på sin plats med en risig ordvits, men jag väljer att avstå). Det är alldeles för mycket privat som blir offentligt. Så fort folk lämnar sin hemort, släpper de hämningarna totalt. Killar som aldrig skulle gå barbröstade hemma, sätter sig helt ogenerat på finrestaurangen utan tröja. Tjejer går ut på krogen i partykläder som är mindre än mina underkläder (jo, jag har faktiskt mätt!). Jag blir paranoid. Man vet aldrig när en rödbränd rumpa eller hårig mage med blindtarmsärr våldför sig på ens estetiska sinne - när man köper kläder eller ost, kliver på bussen eller ska äta middag ute.

När folk är på semester tycks allt bli legitimt. Ortsbefolkningen suckar irriterat när folk vill kolla in i kyrkan iförda baddräkt och shorts. Varje dag stärks de i sin uppfattning om att alla norr om Frankrike är nudister och exhibitionister helt utan hyfs och fostran.

Kanske tänker de inte på att de själva ägnar sig åt verbal blottning när de besöker andra länder. Då sitter de och jiddrar högljutt på spanska, som om det vore ett nästan utdött minoritetsspråk ( typ keltiska).

Visst blir det lätt så? Att man tror sig vara alldeles ensam om att kunna hemspråket och glatt babblar på om när man blev av med oskulden eller var så full att man kräktes ner den man tänkte förföra. Men så gott som alla kan berätta om när de har fått stå där och skämmas efteråt. Killen vars bakdel man berömde visade sig kunna språket man talade i trygg förvissning om att man var hundratals mil hemifrån. Och plötsligt är man återigen en typ utan hyfs och fostran.

Inte ens backpackers går fria från oskicket att låta det som borde vara privat bli offentligt så fort de lämnar landets gränser. Visserligen föraktar nog majoriteten av dessa globetrotters turister som kommenterar andra på sitt hemspråk ("Kolla in den feta kossan i kassa 2"!) medan de springer omkring i snabbköpet i bikini. Men något som generellt kännetecknar backpackers (vid sidan av föraktet för "den vanliga turisten") är den totala fixeringen vid den egna magen. Efter att ha diskuterat livet och diverse resmål med en inbiten ryggsäcksresenär i en kvart vet man i regel mer om deras tarminnehåll än man vet om sitt eget.

Alla har rövarhistorier om hur mycket diarré de fick av att äta fruktsallad i Bolivia och fisk i Himalaya. De har vaknat badande i sin egen avföring eller ockuperat en trasig tågtoalett under 12 timmar. Jag sväljer (smakade inte mackan väldigt konstigt?) och tänker att det börjar bli dags att avsluta samtalet. Men i stället hör jag mig själv säga:

- Jag har aldrig varit så sjuk som när jag besökte Taj Mahal, ni skulle ha sett"

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)