Varför får vi aldrig sova på flyget?

RESA

Det är kväll och planet är två timmar sent, trots incheckarens beskäftiga bedyrande att vi skulle bli högst en halvtimma sena hem till Sverige. Utmattade knölar jag och maken ner oss i de trånga sätena med babyn i knäet (vi får aldrig de schysta platserna med utrymme för ben och barn).

Redan innan vi nått startbanan har resan till drömmarnas land påbörjats. Men en gäll stämma i högtalarna väcker hela familjen. Det är flygvärdinnan som berättar om vad de har nöjet att erbjuda under resan. Vi "kan erhålla" parfymer, drinkvagnar, film och käk och fan vet. Så snart vi har fått veta allt om hur det går till att köpa hörlurar och fylla i beställningslistor tar kapten vid och berättar om flygningen. Jag håller för öronen på dottern och lyssnar med växande desperation - ska det aldrig bli tyst?

Jo, under lyftningen blir det lugnt. Men snart är det gälla jiddrandet i gång igen. Än en gång får vi noga instruktioner om beställningslistorna som de har glädjen att erbjuda oss. Hur glada kan de vara? På rad 11 är vi inte alls glada utan trötta och sura.

Vi kastar in handduken och ger upp allt när kapten återigen tar vid och meddelar att vi kom iväg sent och att vi har lyft, något som borde vara överflödig information för alla passagerare. Vi tittar oss omkring. Är detta en specialflygning för människor med ovanligt låg intelligens?

Tyvärr hinner jag inte glo så länge, för någon knackar mig på axeln. En glad steward undrar om jag vill ha en beställningslista. Samtidigt sprakar det till i högtalarsystemet och flygvärdinnan berättar att de håller på att dela ut beställningslistor.

Nu börjar jag bli riktigt nervös. Tänk om planet är kapat av en extrem grupp av beställningslistfetischister!? Därför håller jag mig från att vråla "Håll käften!". Jag är inte insatt i vad en dylik typ av kapare är i stånd till att göra om man protesterar. Tänk om de under vapenhot tvingar mig att köpa hela sortimentet?

Eftersom det är kört att sussa ägnar vi fyratimmarsresan åt att räkna hur många gånger vi blir störda. Resultatet blir 13 utrop och 10 gånger någon passerar och vill kränga nåt, typ dryck, vattenfast mascara eller lotter där en del av intäkterna går till Läkare utan gränser ("Hur stor del då? Säkert en tiotusendel", muttrar maken). Säga vad man vill om flygpersonal, men dom ligger inte på latsidan! Och de informerar fett!

Kapten berättar ideligen om hur högt och fort vi flyger och var vi befinner oss (allt kan även ses på tv-skärmarnas kartor). Det är kanske kul om man flyger på dagen. Men hur intressant är det mitt i natten i mörker och moln? Jätteintressant tydligen, för när högtalarpåhoppen slutar tar papegojorna på rad 12 vid.

- Ja, vi flyger ju på drygt 8 000 meters höjd nu.

- Och om en kvart passerar vi Portugal!

Gaaahhhhh!

Men även den plågsammaste chartertur har ett slut, och efter fyra förannonseringar (där vi också får veta hockeyresultat - vid det laget förvånar inget mig längre) landar vi. Personalen "tackar för den här gången och hoppas att vi ses snart igen".

Jag vet inte. Hotbilden i luftrummet har ändrats. Förr var den stora plågan medresenärerna, typ Berusade Berra, som blev aggressiv och gråtmild om vartannat för att sedan övergå till högljudda kräkningar. Nu står flygbolaget för terrorn.

Det får gärna gå hundra år tills vi

ses igen.

Vi ägnar resan åt att räkna hur många gånger vi blir störda

Terri Herrera Eriksson