Varning för spansk bröllops-byråkrati

Var skaffar man ett intyg att man är vid liv?

RESA

Under vår och sommar håller en bröllopsfobiker som jag mig undan. Ceremonierna är onödigt uppblåsta och middagen ska vi inte tala om. Var gång någon reser sig upp och inleder med "jag är ingen talare"" måste jag bita mig i tungan för att inte ropa ""så håll käften och låt oss äntligen äta!".

Sen skäms jag en smula. Hur blev jag så cynisk? Min barndom var ljus och ingen slår mig. Men vid bekantskap med bordsgrannen återgår jag snabbt till utgångsläget cynisk och bitter. Jag hatar bordsplacering! Alla som säger att det är ett härligt tillfälle att lära känna nya människor förtjänar en kväll med mina bordskavaljerer. För mig är det ett vidrigt tillfälle att träffa nya typer att tycka illa om.

Så kom den osannolika dagen då jag blev friad till. Att svara ja på frieriet var lätt. Problemet var bara att vi sa nej till det mesta utöver det. Kyrkbröllop - aldrig! Sittning - över min döda kropp. Tal - hellre skär jag av mig öronen.

Lösningen var genialt enkel: bröllop utomlands. Och vad kunde vara bättre än att gifta sig borgerligt på pappas hemö La Gomera i Spanien och ha grillfest med bästa vännerna och lite familj? Så slipper man strul.

Men tyvärr - den som tycker att Sverige är ett byråkratsamhälle kan inte ha varit utanför landets gränser. Den mängd papper som krävdes för att över huvud taget ansöka om vigsel kunde ha gett skolbarn i Sudan skrivmaterial för ett helt läsår.

Vart vänder man sig när spanska folkbokföringen vill ha ett intyg på att man är vid liv? Till skattemyndigheten eller husläkaren? Spanska ambassaden skällde ut oss för att vi var sent ute och ville ha bekräftelse på att datum för vigsel var bokad innan de behandlade ärendet. Men på La Gomera tänkte de minsann inte boka några datum innan de fått papper från ambassaden. Kanslisten lät hälsa att vi var ute i löjligt god tid. Så länge de inte hade en kalender för nästa år så gick det inte att boka nåt för det året.

Värre blev det. Plötsligt insåg vi att det skulle komma drygt hundra personer till vår stilla vigsel. Ungefär där vaknade min smygkatolske far till liv och undrade hur det skulle bli med dödsmässan. Den som finns till för att hedra döda anhöriga som inte kan delta.

Nej, skrek jag. Eller kanske? Och så fanns där en dödsmässa att ta hand om. Samt vinnaren av spanska "Sikta mot stjärnorna" som skulle sjunga Stevie Wonder under akten. Och en försupen spansk gitarrstjärna. Och en inbokning på en skönhetssalong. Radion ville göra ett reportage om hemvändaren som gifter sig. Det enda som fattades var att vi trollade fram kaniner ur brudbuketten.

Dagen före vigseln visade det sig att festlokalen transformerats till garage och biltvätt. Ingen ville ta bort bilarna. Musikanläggningen var borta och den enda som hade en flyttbar stereo var utvecklingsstörde kusin Carlos som får panik när andra rör vid hans grejer. Elen hade gått och det hade även den ansvarige för lokalen. Den blivande maken grät nästan och jag vill ge den som inbillat oss att utlandsbröllop är sköna ett minfält att gå på.

Men allt löste sig. Sikta-mot-stjärnornamannen öste på, domaren skålade i skumpa och var nära att viga vittnena i ren förvirring, lokalen var bilfri, gitarrhjälten full och vi toklyckliga. Det blev en rökarfest utan ett enda tal.

Men om utlandsvigsel är en smidig lösning för bröllopsfobiker? Aldrig!

Terri Herrera Eriksson kommer aldrig att skiljas från sin man. Hon vill nämligen aldrig återuppta kontakten med spansk folkbokföring.

Terri Herrera Eriksson