Vansinnes- bilisten - dåre eller geni?

RESA

I Istanbul bestämmer jag mig för att aldrig mer klaga på Stockholms lokaltrafik, SL. Jag får perspektiv när jag befinner mig i Europas största stad som, otroligt nog, inte har något fungerade kollektivtrafiknät. Visst finns det en spårvagnslinje här, en överfull buss där, samt en och annan båt. Men kopplingen mellan dem är, såvitt jag förstår, obefintlig.

Jag ska sila SL-snacket och börja klaga på vädersajter istället. Där fick vi veta att Istanbul skulle ha 17 grader och uppehållsväder. Vi packade kortärmat och sommarjackor.

I verkligheten står vi i 10-gradigt regnkaos med vatten upp till fotknölarna. Huttrande försöker vi förflytta oss mellan moskéer, turkiska bad och inomhusmarknader, men trots alla gemensamma högskolepoäng kan vi omöjligt förstå turkiska busslinjekartor.

Därför åker vi taxi överallt och blir ständigt tokblåsta. Det är alltid pinsamt att vara en lurad turist. Men med ett barn på armen och regn som v-r-ä-k-e-r ner är man inte i en cool förhandlingsposition. Jag slänger mig in i bilen och betalar glatt en hundring för lite vattenplaning.

Trafik i andra länder är alltid kul. Jag blir så fascinerad av köandet och vansinnesomkörningarna att jag inte ens har förstånd att bli rädd. Är bilförare i storstäder helt talanglösa eller genier? Många verkar inte ens veta något om hur blinkers fungerar. Istället vevar de ner rutan och vinkar åt det håll de ska. Eller ännu bättre, lutar sig ut och ropar vart vi ska. Idiot, tänker jag. Men jag skulle aldrig säga det högt.

För det finns en fantastisk form av begåvning hos dessa förare. Ingen av mina vänner som spikade körskolans teoritest och har ett präktigt svenskt körkort skulle ändå fixa att manövrera sig fram i detta kaos på undermåliga vägar. Jag skulle klara mig i högst hundra meter innan jag antingen blev kolerisk eller krockade. Förmodligen bådadera.

Väl hemma hittar jag ett mejl från Johnny som bor i oljestaten Qatar. Hans berättelse om hur det gick till när han tog körkort förklarar en hel del:

""vid luckan satt en polisman med trafikmärken framför sig. Han pekade på en stoppsignal, jag berättade vad det var. Han pekade på en enkelriktad symbol, jag berättade vad det var. Då tog han ett av de kanske 15 olika papper jag hade med mig och satte en stämpel på det och sa att jag hade klarat teoritestet."

Efter en parodisk syntest utförd av en uttråkad man kom Johnny vidare till uppkörningen.

"Jag blev ombedd att gå till en inhägnad full av koner. Man skulle köra enligt ett mönster där man delvis körde framåt och delvis backade (som jag upplevde det, backade man mer än körde framåt). Det visade sig att man fick ta hur lång tid på sig som helst för att klara banan. De flesta förare jag tittade på gjorde banan på 15-20 minuter. Det var klart kul att se på, men jag började bli lite orolig för att möta dessa herrar ute i trafiken. Jag gjorde banan under två minuter. Tre poliser kom fram och gratulerade och började skriva sina signaturer på mina papper.

Sen var det dags för trafiktest. Jag blev visad till en bil där det satt tre indier i baksätet och en polis i framsätet. Jag startade, la in 1:an, sedan 2:an, då bad polisen mig att stanna (vi hade ännu inte kommit ut i trafiken). Han satte några stämplar i mina papper och sa att jag kunde komma om en vecka och hämta ut mitt körkort. /Johnny, Qatar"

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)