Man måste inte äta gröna bananer

RESA

Förra året fattade jag och maken det geniala beslutet att bo på Teneriffa under vår föräldraledighet. Vi bytte ut overaller och snöslask mot glass och varma kvällar på balkongen.

Vi fick massor av besök, allt från tokpålästa research-fanatiker till oengagerade solbadare kom och hälsade på. Kompisen Åsa ledde pålästa ligan. När hon kom ner kunde hon mer om Kanarieöarna än jag, som är halvkanarier. Hon hävdade att det var ett måste att äta de gröna kanariska bananerna.

Jag protesterade – gröna bananer är lika oätliga i Spanien som i Sverige. Men Åsa framhärdade – hon hade minsann läst att de skulle ätas så. Hennes sambo påpekade att alla andra köpte gula bananer. Åsa köpte ändå en klase gröna bananer. Inte ens när hon stoppade den knallhårda frukten i munnen gav hon sig.

Först när hon envist hade kämpat för att få ner den första tuggan medgav hon att författaren till reseguiden hade haft fel – det är inte ett måste att käka omogna bananer på Teneriffa. Det är lika dumt som att hävda att det hör till traditionen att dricka pannkakssmet i Sverige.

Resereportrar är inte mer än människor. Det mesta ska göras på tid. De löper gatlopp genom städer och betar av sevärdheter. Sen kommer de hem och ska skriva något unikt och inspirerat.

Ibland blir resultatet lysande, men alltför ofta blir det tamt och ooriginellt. I värsta fall är texten full av felaktigheter. Sedan läser folk artikeln, suger åt sig av varje ord som om det vore en universell sanning och åker iväg och gör bort sig.

Peruanska väninnan berättade om amerikaner som kommer till Peru och letar efter indianer. Men de hittar ingen indian – inte ens om han står och dansar på deras hotellrum. I någon smart guidebok står det nämligen att alla manliga indianer har långt hår. I Tintins värld kanske. Men inte i Lima år 2004.

Samma väninna läste en svensk artikel om peruansk pizza. ”Som vi skrattade hemma den dagen”, berättar hon. Enligt henne är pizza sällsynt utanför turistområdena. Majoriteten av Perus befolkning har aldrig ätit någon pizza och skulle aldrig ha råd att göra det.

Väninnan ser fram emot att svenska turister irrar runt i hennes hemland på jakt efter en italiensk rätt som är tusen gånger vanligare hemma i Sverige än i Peru.

Världen är sjuk.

Med åren har jag tonat ner researchen inför utlandsresorna. Det kan ha varit efter att ha hårdpluggat Indien inför Asientrippen.

Jag läste allt jag kunde komma över och plågade min omgivning med att självsäkert orera om Jawaharlal Nehrus roll under frihetskampen och sociala skillnader mellan delstaterna Bihar och Kerala.

Sen åkte jag dit och blev hela Varanasis cirkusapa. Första kvällen klädde jag mig pinsamt nog i sari för att jag hade läst att det var ett bra sätt att slippa ifrån all uppmärksamhet på gatan. Jo, tjena.

Den dagen var det inte bara män som slet och drog i mig. Även kvinnor stoppade mig på gatan och ville diskutera tygval och arrangemang. De frågade gång på gång varför en västerlänning hade sari.

Svaret var enkelt. För att jag var ett pucko som läste på för mycket i stället för att följa mitt eget huvud. För att en inkompetent guideboksförfattare hade suttit och hittat på.

Hittar jag den personen ska jag strypa honom i min gladgula sari.

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)