Dags att bekämpa krögar- fascismen

RESA

När blev restaurangerna granne med Gud? För några år sedan skrattade vi åt soppnazisten i tv-serien Seinfeld - mannen som tvingade sina kunder att stå på led, beställa, betala och ta emot soppan i militärisk anda. Krånglade man blev man utan. No soup for you! Skrattet fastnar i halsen när vi inser att soppnazisten har lämnat tv-seriernas värld och klivit ut i verkligheten

För tre år sedan blev mina kompisar utjagade från en vietnamesisk restaurang i New York. Brottet: de ville inte lämna dricks eftersom servicen var en parodi - bland annat fick de inga bestick till maten. När min väninna påpekade detta gled servitören förbi bordet utan att bevärdiga gästerna med en blick. I farten släppte han ner besticken på bordet från en halvmeters fallhöjd - KLONK!

Inte särskilt charmigt, tyckte kompisarna. Skitsnåla jävlar, tyckte ägaren och tog fram en sopkvast och jagade ut dem samtidigt som han vrålade "You must give tip!".

Ursäkta, har jag missat något? Jag går på restaurang för att få god mat, bra service och rena bestick. I gengäld betalar jag stålar som gör att restaurangerna går med vinst. Men i den sura verkligheten träffar jag alltför ofta krögare med storhetsvansinne som tycker jag ska vara tacksam över att få komma in och bli förolämpad på deras undermåliga sylta.

Stockholm har på senare år drabbats av total restaurangfascism. På allt fler ställen ser man snorkiga skyltar som "Tag bara sallad en gång!", "Inga barnvagnar här!" och "Stå här och beställ - ingen annanstans".

Vid jobbet finns en kafédam som får soppnazisten i Seinfeld att framstå som Barbapappa. Redan vid beställningen får man traggla sig igenom skyltarna "Vi tar inte kort", "Vi värmer inte barnmatsburkar efter 14.00" och "tag bara en servett". Inte på en enda skylt står det "Välkommen".

I stället möts man av en suck. Ska du ha mackan värmd? Det går inte, jag har inte tid. Det lustiga är att charmtrollet agerar som om hon erbjuder den sista läsken i öknen. I själva verket är fikat mediokert - och dessutom dyrt.

Men restaurangfascism är inte bara ett Stockholmsfenomen. På Kanarieöarna är förvirringen stor. Strandpromenaderna kantas av inkastare som på olika lismande sätt försöker lura in dig på den underbara pizzerian/äkta spanska restaurangen/populära kinesiska krogen. När du väl fastnat i nätet och satt dig till bords möts du av nedlåtande kypare och självgoda ägare som inte drar sig för att utvisa dig lika fort som du kastades in.

Jag glömmer aldrig den gång jag skulle gå och kissa. Toadörren spärrades av überkyparen som avkrävde en fullständig redovisning av min beställning för att jag skulle få passera. "Man kan ju aldrig veta om du försöker lura dig till att komma in på toaletten utan att vara gäst", var förklaringen.

Efter det ambitiösa förhöret hade jag väntat mig en guldtoa, men den var lika smutsig och utan belysning som alla andra.

Min kanariske kusin krögaren drar sig inte för att kasta ut gäster som ber om ketchup till maten. "Ut - du förolämpar min mat, det här är min restaurang, och jag bestämmer vad du får äta och inte!" På ett sätt håller jag på honom, jag älskar min kusin och hatar ketchup. Men det är faktiskt en smula skruvat.

Blir det inte bättre snart ska jag starta den globala rörelsen "Reclaim the restaurant". Vi betalar ju för fan.

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)