Slösa inte tid på sanningens käft

RESA

Föreställ dig att du sitter på en guidad busstur runt Mallis. Ungefär var tionde minut stannar ni för att se ett minnesmärke. "Här vid den stora stenen kan vi stanna för att ta en kisspaus. Ni som inte har några trängande behov får ändå gärna kliva ut och beundra jättestenen som har legat här i hundratals år." "I detta hus bodde Robert Graves under några år." (alla flackar med blicken - Robert Graves, ska man känna till honom?). "Här till vänster ser ni klostret där kompositören Chopin bodde vintern 1838-1839." Åhh, säger alla och nickar, jättespännande. Fast ärligt talat - spännande för vem?

Jag har varit en intolerant snobbturist. Jag har burit ryggsäck, älskat spännande bakgator och föraktat charterturisterna och de andra stackarna som följer de intrampade turistvägarna. Med åren har jag blivit mer tolerant. Självklart finns det en poäng med bekväm charter. Visst ska man passa på att besöka Eremitaget om man är i Sankt Petersburg. Det finns ingen anledning i världen att sitta på en bakgata och vara överlägsen.

Men trots den ökade toleransen finns det saker som jag fortfarande inte förstår: menlösa monument, poänglösa sevärdheter och obegripliga museer.

Vem vill se alla menlösa monument och trista sevärdheter? I Rom svettas turisten i lång kö för att få sticka in handen i den antika marmorplattan Bocca della Verità - Sanningens mun. Enligt legenden får den som begått mened handen avbiten. Okej. Så har du stått där i tio minuter, femton minuter, tjugofem minuter för att stifta bekantskap med sanningens käft. Till sist är det din tur. Du sticker in handen i gapet och känner - ingenting. Var det värt den svettiga väntan? Det finns tusen fantastiska saker att se och uppleva i Rom. Boca della Veritá är inte en av dem.

Birka är en annan stor besvikelse. Jag minns en skolresa när vi förväntansfullt åkte båt till vikingastaden. Vi klev av och såg ingenting annat än nedtrampat gräs. Min klasskamrat bröt den besvikna tystnaden med att lakoniskt konstatera:

-Det märks att det har varit en metropol. Men var är mjöden?

Fast Birkamuseet ska i rättvisans namn vara helt okej.

Problemet med historiska platser är att man sällan blir drabbad bara för att man står framför en minnessten 300 år efter att något intressant ägde rum.

På pappas hemö La Gomera finns Brunnen Där Columbus Bunkrade Vatten Inför Amerikaresan. Sevärdheten är öns stolthet och den värdefulla brunnen är numera inlåst de flesta av dygnets timmar. Men har du tur är det öppet, då kan du titta ner för att se vatten och lite insekter. Jag har gjort flera besök, men aldrig hört historiens vingslag dåna ovanför mitt huvud. Snarare ekot av Peggy Lees gamla slagdänga "Is that all there is?". Var det allt?

Vem tänder på Snoddasutställningen där varje pinal mannen någonsin rört vid står uppställd? Vem vill egentligen besöka norra Europas största kvarnhjul? Finns det kvarnhjulsentusiaster? Varför existerar det ett indianmuseum i Sverige? Vilka vallfärdar för att se världens största korg i Ohio? Är det samma typer som längtar efter att se den inhägnade vindsnurreparken i Washington? Hur kul är det egentligen att gå på samma gatstump som Lenin gjorde när han besökte Stockholm? Varför finns alla tråkiga monument? Vem sponsrar muggiga museer?

Det finns många frågor. Men tyvärr inga svar.

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)