Söta svennar, varför gör vi så?

Att möta en svensk upplevs som resans bottennapp.

RESA

I närheten av kontoret ligger ett skönt italienskt kafé. Både personal och en hel del gäster är italienare. Ibland får man känslan av att ägarens landsmän knappt hinner landa på svensk mark förrän de rusar igenom passkontroll, bagageutlämning och tull, hoppar in i första bästa taxi och drar till kaféet. För så är det: spanjorer på semester får tårar i ögonen när de träffar andra spanjorer.

Italienare älskar att umgås med italienare på resa. Fransmän blir vänner för livet om de stöter ihop i London.

Men vad gör jag som svensk när jag under utlandsvistelsen inser att jag är i närheten av en landsman? Jag duckar eller börjar prata spanska.

Söta svennar, varför gör vi så? Spanska vännerna berättar om hur festligt det var när de stötte ihop med några ungdomar från Madrid i Senegal. Haha, jättskoj, tänker jag och ser framför mig hur jag möter Gittan från Alingsås på toppen av Machu Picchu. Då kommer säkerligen både Gittan och jag att drabbas av akut svenneskam, titta åt varsitt håll och tycka att vi just har upplevt resans bottennapp. Inte har man väl tagit sig över halva jordklotet och vandrat på Inkaleden bara för att träffa en jäkla svensk!

Varför är svenskar det otäckaste vi kan tänka oss när vi är utomlands? Vid en rundfrågning får jag vitt skilda svar: "För att svenskar är så tråkiga.", "Jag börjar tänka på jobb och vardag när jag ser landsmän på semestern.", "Man kan inte prata fritt när de är i närheten.".

Min teori är att vi har en märklig relation till vårt eget land. Spanjorer älskar Spanien så mycket att det blir fånigt. Italienarna hatar landets politiker, men är sjukt lojala mot sitt land. Och så vidare. Vi kan däremot få för oss att avråda utländska kompisar att komma på besök - "det är bara dyrt, kallt och tråkigt här" - och snackar om att dra till solkusten så snart pensionen är iland. "I det här gudsförgätna landet kan man ju inte stanna."

När två tonårstjejer arrangerade en omtalad porrfest i höstas motiverade de sitt märkliga val av partytema med repliken:

- Vi ville få lite mer kontinental känsla och en kul fest. Tonårsfester i Sverige är så tråkiga.

Sverige är tråkigt, kontinenten är kul bla bla bla. Var på

katolska kontinenten har de sett en porrfest? Trots all tid jag spenderat i Spanien har jag aldrig sett en häftigare tonårsfest än Hultsfredsfestivalen. Och känner ingen som varit på något gymnasiepartaj med porrinslag nere på kontinenten.

När jag berättar att pappa är från Spanien är den klart vanligaste reaktionen att folk börjar joddla om hur härligt öppna och direkta spanjorer är i jämförelse med oss tillknäppta, tillbakadragna svenskar. Ja, spanjorer är kanske bättre på att säga ifrån på restaurangen om maten är äcklig. De är även mer benägna att tjafsa i livsmedelsaffären och sätta gränser på jobbet (jag glömmer aldrig Nina, den fackliga representanten på vårdhemmet där jag jobbade, som knuffade sjukhusdirektören i poolen som protest mot hans personalpolitik).

Men även i spanska familjer kryllar det av familjehemligheter, vibbar, pikar och outtalade konflikter. Jag har aldrig sett något som tyder på att de är mer öppna än någon annan när det verkligen gäller att ta tag i viktiga, jobbiga problem. Inte mer än Gittan i Alingsås.

Terri Herrera Eriksson