Varför är det bara japaner som får skit?

RESA

Ett av mina mest bisarra reseminnen var när jag och kompisarna efter en räcka händelser fick influensa och inkvarterades i ett hus i Tokyo. Där bodde diverse västerländska gästarbetare. Flera var karaokevärdinnor och sjöng på barer kväll efter kväll. En tjej gick hem till män och duschade mot betalning. Inget sex, bara schamponering.

”Det är mycket bättre än att jobba på krogen. Man slipper snacka och så håller man sig ren och fräsch!” (Jo, hon sa faktiskt så.)

En kille sade sig vara frisör, men var uppenbart prostituerad eftersom hans kunder lämnade hans rum i precis samma frisyr som när de kom. Det rytmiska dunkandet från hans rum när han ”klippte hår” stärkte våra misstankar.

Några andra försörjde sig på att sälja falska smycken på stan. Det var som om all degenerering hade samlats under samma tak (med undantag för karaokevärdinnorna, som utförde ett hyfsat normalt jobb). Maken till jobbiga och puckade människor har jag aldrig utsatts för. Det var så illa att vi frivilligt sökte oss till några frireligiösa missionärer för att bo hos dem i stället. Obligatorisk bordsbön var rena avkopplingen i jämförelse med den brittiska duschtjejens filosoferande.

Det som var mest behagligt att slippa var de boendes syn på japaner. I deras ögon var landets befolkning illaluktande, imbecilla och lättlurade. Några att äcklas av, skratta åt och se ner på.

Men hur smart är det att sitta i ett dragigt hus befolkat av puckon, sälja falska juveler och snorta upp stålarna?

I dag är det efterblivet och totaltabu att antyda att färgade är mindre begåvade. Det är klokast att inte koppla ihop indianättlingar från Bolivia med röksignaler och skalper och det är inte socialt accepterat att ”mention the war” när tyskar är i närheten. Men japaner är vår tids negrer som det fortfarande går att skämta fritt om, även utanför Tokyos största puckohus. Hur många vettiga japaner har du sett i västerländska storfilmer? Inte ens i den annars så sympatiska ”Lost in translation” framstår japanerna som annat än hopplösa och bisarra. Japanernas enda uppgift i vår populärkultur är helt enkelt att vara små och löjliga. Släng ur dig ordet ”japan” och kolla vad du får.

– De rör sig alltid i grupp och ska fotografera allt, säger en.

– De är så löjeväckande korrekta, svarar en annan.

– De har helt sjuk kultur och har obegripliga förnedringsprogram på tv, hävdar den tredje.

Javisst är de konstiga. Det är italienare också, som alltid rör sig i grupp – gärna i bredd – när de är på utlandsresa. Har de fått skit för det? Nix.

Har du också semestrat med en fyrtiotalist med ny digitalkamera på sistone så vet du att man får umgås med en kameralins till frukost, lunch och middag. Trots det slipper de vara driftkuckuar. Vad har egentligen japanerna gjort för att förlöjligas så när det finns en värld full av lika löjliga människor?

Nu har jag inte tid att skriva mer. Måste kolla på Big Brother när Jessica slåss med Muffe. Jag blir så nostalgisk, för stämningen i Big Brother-huset påminner starkt om ett hus i Japan som jag råkade bo i för länge sen. Dessutom är Big Brother i alla fall ett normalt teveprogram och inte som de japanska jättekonstiga underhållningsprogrammen.