Det är synd om Glittermannen

Han kan fortfarande inte språket, betalar inte skatt och står helt utanför det spanska socialförsäkringssystemet

RESA

Det finns en man på Teneriffa som jobbar med att klä ut sig till Gary Glitter och framför artistens mest kända sånger. Snubben har varit verksam i minst tio år och har flera spelningar per kväll på olika turistbarer.

I tio år har han sjungit nästan bortglömda låtar som "I"m the leader of the gang - I am", "Rock and roll" och "Doing alright with the boys" för en överförfriskad och söndersolad publik. Så fort han är klar med en spelning, åker han snabbt vidare till nästa. Vid det här laget borde han ha sjungit "Rock and roll" fler gånger än originalartisten själv, som i dag är mest känd för sina återkommande pedofilibrott.

Glittermannen är kanske en mycket lycklig människa. Men jag får ont i hjärtat varje gång jag ser honom. En gång i tiden måste han ha haft andra drömmar. Drömmar om att bli en respekterad sångare. Drömmar om att göra något annat än att kväll efter kväll tolka en pedofil som nästan har fallit i glömska.

Han är en av semituristerna i charterlimbo, de som blev kvar. Om jag någon gång skriver en roman ska den handla om alla dessa märkliga människor som åker på charterresa med kompisarna och bestämmer sig för att stanna när de andra hoppar på planet hem. "Åk före ni, jag blir kvar här och jobbar ett par månader. Kevin på "Bobbys bar" sa att de behövde extrapersonal."

Sen hankar de sig fram på låglönejobb i en värld bestående av strand, hotell och krogar. Inte sällan ägnar de fantastiskt mycket tid åt att snacka skit om hemlandet, som blir värre och värre för varje års bortavaro. "Sverige kan man ju inte bo i. Jävla sossesamhälle. Man betalar 60 procent i skatt och ändå kostar ett läkarbesök femhundra spänn!"

Jag hade en gång det tvivelaktiga nöjet att bli bekant med ett gäng semiturister som delade en lägenhet i Playa de las Americas på Kanarieöarna. Tara hade gjort sig osams med alltför många i hemstaden på spanska fastlandet och insåg att det var läge att fly fältet. Sonya hade kört på sluttentan på psykologlinjen i England och vågade inte åka hem. Marko trodde sig (!) ha kört på någon på fyllan i Finland.

Sitt nya liv ägnade han åt att sälja värdelösa andelslägenheter under dagen och supa skallen i bitar på natten. Vad jag vet bor han fortfarande kvar. Han kan fortfarande inte språket, betalar inte skatt och står - precis som de flesta av sina vänner - helt utanför det spanska socialförsäkringssystemet.

Jag hade nästan glömt bort det hopplösa gänget ända tills jag råkade se den briljanta filmen "It"s all gone, Pete Tong" om en sönderknarkad kult-dj på Ibiza som plötsligt tappar hörseln. Filmen är så exakt i sin skildring av dessa människor - hej, jag har pool, men jag vet inte riktigt var jag befinner mig - att jag misstänker att hela filmteamet har spenderat minst ett par år i låtsasvärlden.

För alla som har semestrat på en charterort och drömmer om att jobba på "Bobbys bar": se filmen först.

För er, som gillar att snacka om hur invandrare borde integrera sig i det svenska samhället: åk ner och förundras över era landsmän. Busschauffören i turban är ett under av integration i förhållande till många av semituristerna i Spanien.

Norge eller Danmark (tvångsflytt alltså), det är frågan?

Min kollega som pluggade i Danmark ett tag berättade om svårigheten att dricka rätt på coola konsthögskolefester. Dricker man för lite dricker man "som en svensk", blir man rejält rund under fötterna är man en svensk omogen vilde. Ingenting duger!

Alicia

Jag måste tyvärr meddela att du inte kommer att ha några möjligheter att välja land om det blir fråga om tvångsflytt. Däremot rekommenderar jag att du alltid, alltid väljer bort danska konsthögskolefester där man tydligen aldrig blir rätt som svenne, nykter eller inte.

Bästa hälsningar Terri

Terris topp tre

Ur mejlboxen