Många häckande storkpar men flera döda ungar

INRIKES

Natur. Vårens kyla och regn har tagit död på många nykläckta storkungar.

– Det är nog den vanligaste dödsorsaken bland ungar, att de blir blöta och därmed nedkylda, säger Petter Albinson vid Storkprojektet.

Men rekordmånga fria häckande par lever i Skåne.

Taken på Flyinge Kungsgård i Skåne är populära häckningsplatser för storkar. Nu har årets ringmärkning av ungarna börjat, men projektledaren Petter Albinsson har besökt flera storkbon där ungarna dött.

– I år kom regnen vid precis fel tillfällen. Det var kallt och regnigt första veckan i maj när de första ungarna kläcktes, säger han.

Och nu är det återigen mycket nederbörd i en känslig period.

– Nu är ungarna i och för sig stora, men så stora att föräldrarna har svårt att skydda dem mot regnet. Vi har tyvärr sett att många ungar dött av det, men glädjande nog lever många också, säger Albinson.

Fler häckande par

Men flera saker som rör storkarna är glädjande, berättar projektledaren. Sjuttioett fria häckande storkpar i Skåne betyder rekord sedan räkningen började 1917.

– Jämfört med hur det var för hundra år sedan är det mer än en fördubbling, det var 34 par när man började räkna storkarna 1917. Att antalet storkpar ökar är det långsiktigt viktiga. Att det bli år med dåligt väder som påverkar ungarna är ju något som inträffar, säger Petter Albinson och betonar att det inte fanns några häckningar alls i Sverige mellan 1955 och 1989.

I slutet av sommaren kommer de nymärkta storkungarna att flytta söderut. Sedan återvänder de normalt som treåringar för att häcka i Sverige.

– Under den tiden dör tyvärr runt nittio procent av storkarna. Men så är det, det är tufft i naturen. För oss är det spänd förväntan fram tills dess, varje år är det intressant att se vilka som överlevt och kommer tillbaka, säger Petter Albinson.

Träget arbete bland Storkprojektets volontärer och flera miljöförbättrande åtgärder är några av förklaringarna till den positiva utvecklingen med fler fria häckande par i landet, enligt Albinsson.

– De senaste decennierna har man ju anlagt massor av våtmarker av olika skäl, och det har gett resultat eftersom storkarna kan hitta tillräckligt med mat och lyckas föröka sig.

Sociala fåglar

Men varför är det så många häckande par och ungar just på taken i till exempel Flyinge?

– Det finns gott om mat här runtomkring, men det beror också på att de är sociala djur. De vill häcka där andra storkar häckar, säger Albinson.

– Och häckningsplatserna ska ligga högt och fritt.

Många samtal och mejl går till Storkprojektet från människor som vill berätta om storkar som setts i naturen.

– Även de som inte är så intresserade av djur och natur har ändå en positiv bild av just storkar. Det är något speciellt med dem. Det är en stor och spektakulär fågel som säkert är lättare att knyta an till än en mer alldaglig fågel.

Årets ungstorkar, de som fötts i hägn och ungar som finns hos de fria paren, släpps ut vid Hemmestorps Mölla i Skåne den 29 juli.

FAKTA

Storkprojektet

Storkprojektet har pågått sedan 1989 och innan det startade hade landskapet sitt sista vilda häckande par 1954, vid Klingavälsån. I år finns 71 fria häckande par, vilket är mer än dubbelt så många som när räkningen började 1917.

Projektet, som drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening, startade för att få tillbaka storken till landskapet. Inom ramen för Storkprojektet föder man upp och släpper ut storkpar och ungar, för att skapa en vild stam.

Alla storkungar som föds upp i hägn släpps ut och majoriteten flyttar. Några år senare återvänder de förhoppningsvis till Sverige för att häcka.

Storkprojektet har fyra hägn i Skåne.

Källa: Storkprojektet

TT